söndag 28 augusti 2016

Varför Pokemon Go är fantastiskt för mig

Nu har jag hållit på att spela Pokemon Go i lite mer än en månad. Jag skrev lite om det här men nu är det dags för en uppdatering!

Jag är över level 20 och jag har valt lag. Och föga överraskande så blev det team Instinct! Mycket på grund av att min absoluta favorit av de tre legendariska fåglarna är blixtfågeln Zapdos. Det var min favorit när jag spelade Pokemon på N64 och även på gameboyet. Och Zapdos råkar även vara maskoten för team Instinct.
Så valet var rätt lätt.

Nuförtiden spelar jag rätt ofta och det är både för nostalgin som för att det är jädrigt kul att försöka fånga alla. Jag slåss en del på gym vilket är sjukt kul. Det är en bisarr tillfredsställelse i att ensam ta ned ett gym
Men det viktigaste är att spelet får ut mig. Jag tar mig ut och jag går promenader.
Det kanske inte låter som en stor grej alls och kanske låter det som något jag borde ha gjort för länge sen.
Kruxet är att jag är rätt lat och detta i kombination med att jag tycker det kan vara jobbigt att ta mig ut annat än i jobbsammanhang gör att jag behöver en rätt stor motivator för att ta mig ut och promenera och för att bege mig ned på stan.
Pokemon Go ger mig den motivatorn. Den gör att jag hoppar av en hållplats för tidigt gör att promenera två kilometer hem och ta ett gym på vägen. Den gör att jag tar bussen in till stan för att fånga pokemon vilket i slutänden gör att jag avslutar dagen med att ha gått tio kilometer.
Den gör att jag kan stå med en grupp totala främlingar i Bältesspännarparken i väntan på att snurra på pokestopsen.
Så trots buggar, uppdateringar, IV:s och väntan på tradesystemet så är det nog det som gör att Pokemon Go kommer att hålla för mig: Att det får mig att promenera.

(Plus att jag aldrig kommer att ge upp förrens jag har fångat alla pokemons men det är en annan historia)


söndag 21 augusti 2016

Panelsamtal på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen hände och en sak som varit inbokad för mig sedan i våras har varit att jag skulle vara med och medverka på panelsamtalet "Schysst på internet". Det var bästasta Marugitto som frågade mig och jag tackade såklart ja!

Så sagt och gjort, i onsdags satte jag mig i bilen efter en halv arbetsdag och brummade nedåt land mot Skåne och Malmö. Jag blev lite chockad när jag väl anlände, jag hade inte riktigt greppat att Malmöfestivalen skulle vara så stor och framförallt trevlig. Jag älskar stadsfestivaler och det var riktigt synd att jag hade så lite tid och inte hann se mer än parken vi höll till i. En snabb promenad längst vattnet blev det innan för att fånga pokemon och se lite snabbt men sen var det direkt möte med de andra som skulle vara med och in på backstageområdet för att förbereda.

Vi var tre paneldeltagare, jag( Pga att jag driver #isisnerdfeminism), Sam (E-sport Skåne) och Ylva (Malmö E-sport) Sam är även är min styrelsekollega i Sverok FS.
Temat för panelsamtalet var allt "Schysst på internet", Chris var moderator och gjorde ett strålande jobb och hen hade förberedd många bra frågeställningar för oss att diskutera runt.
Bland annat:
Vad innebär näthat?
Vart går gränsen mellan att trolla någon och att faktiskt bara vara elak på internet?
Har ni några tips på bra strategier en person som utsätts för hat på internet kan använda? Hur gör en för att inte drunkna i hatet och gå sönder?

För att nämna några exempel.

Jag gillar panelsamtal och har gjort ett flertal innan men detta var i en helt ny typ av scen. Utomhus med mycket folk som kom och gick och dessutom inga sittplatser direkt framför scenen utan först en bit ifrån. Så det är klart att det var lite nervöst. Men vi körde igång och hade en bra diskussion och efter ett tag märkte jag att folk lyssnade och att det också var en rätt stor skara som blev allt större ju längre tiden gick. När de femtio minutrarna hade gått så kändes det som att vi hade haft en riktigt bra panel och vi fick bra respons från publiken med.


Glad panel efteråt! Sam, jag, Ylva och moderator Chris.


Sedan var min tanke att jag skulle åka direkt hem men jag fastnade med att tala med lite trevligt folk jag tidigare bara träffat på Sveroks riksmöte och sedan så satte jag och Sam oss och tittade på cosplaytävlingen som hölls.Riktigt många fina bidrag, däribland en av mina twittervänner @Omegasama_art ! Att sitta där, umgås med Sam (som jag inte hunnit göra så mycket annat än på styrelsemöten), äta brända mandlar och jubla åt alla fina cosplayare var precis vad jag behövde. 




När jag väl åkte hemåt var klockan sjukt mycket och det var en bit över midnatt när jag var parkerade i Göteborg. Lätt värt det! Nästa år ska jag planera in Malmöfestivalen lite bättre så jag kan vara nere längre!


måndag 1 augusti 2016

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.



Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.
Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.
Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.
Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.
Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.
Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.
Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.
Skärp er.
Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.
Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.
Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:


Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare


söndag 31 juli 2016

Proud and Nerdy & Stockholm Pride 2016

Med värkande axlar, kramp i fötterna och en trötthet som går att ta på sitter jag här efter en fantastisk helg på Stockholm Pride och framförallt då i Prideparaden! Varning för ett extremt rörigt och känslosamt inlägg.

Detta året så har jag arbetat en del för Sveroks räkning med just pride eftersom jag varit kontaktperson för Sverok arbete med Pride. Det har varit extremt kul att jobba med, bland annat sattes det ihop en arrangemangsguide för distrikten som jag hoppas kommer funka bra. Och det är långt ifrån slut på året!

Sverok Stockholm hade detta året satsat rejält på Pride och anställt bästaste Yousef som projektledare för hela sin pridesatsning. Jag har fungerat som kontaktperson från förbundsstyrelsen och det har blivit en del skypemöten, mailande och peppande mellan oss.
Sidospår: Yousef är fantastisk och alla projekt han tar i blir på allvar till guld!

När prideveckan väl sparkade igång tog jag och Svart i vanlig ordning och åkte upp för att hjälpa till med paraden. Trist nog som vanligt på fredagen (något år kanske jag lyckas ha ledigt under hela prideveckan men chansen är nog större att älgar börjar flyga....).

På lördagen begav vi oss till paraden och uppstyrning och peppande av flaket. Min roll på plats var att sköta musiken och vara dansledare medans Svart var vattenutdelare och allmän allt-i-allo. Yousef, Sebastian och Alex var guld på plats och vi alla hjälptes åt att peppa hjulvakter, kolla så allt funkade och framförallt vara gladast i världen.

Jag och min ordförande Alex tar en selfie innan paraden!
Jag träffade flera fina vänner, @Normalniklas sprang i vanlig ordning runt och fotade massor och @aidsbrain, @SamsonWiklund och @missdeliana var med på flaket. Fina människor som jag ser för sällan.
Proud and Nerdy-flaket hade nummer 152 av 191 så i vanlig ordning så fick vi vänta långt efter starttid på att komma iväg. Och till råga på allt var det på allvar 100 grader varmt och stekande sol. Men när vi väl började rulla och musiken kom igång så spelade det ingen roll. Peppen var på topp!

Inte ens när himlen öppnade sig och dränkte oss alla i ett iskallt regn så slutade folk. Det skrattades, det tjoades, det skapades gemenskap och det dansades.
Jag stod nästan hela tiden ihop med två jättefina människor i form av Pippi Långstrump och Grumpy cat/Captain America och dansledde de som gick bakom flaket till att ge 220% och lite till.
När vi gick i mål flera timmar senare så bara vek sig benen under mig och jag kände i varenda nerv hur dyblöta mina skor var och hur ont jag hade i axlarna och nacken. Men under tiden paraden var? Noll ont! Så det blir när man fylls av energi och bara vill le, gråta och skratta för att detta med pride och HBTQ är något av det viktigaste som finns att lyfta fram och kämpa för.

Det var så otroligt mycket fina människor som gick med oss, av alla åldrar och i så mycket fina kläder. Jag blev på allvar tårögd av att se hur fint det var. Acceptans, styrkan i att vara sig själv, att våga visa sin kärlek till den man älskar helt öppet och styrkan i att få pepp från andra.

Nu när jag kom hem på kvällen så fick jag veta det allra bästa:

Att Proud and Nerdy och Sverok vunnit publikens pris! Det är helt fantastiskt (ja, jag grät lite när jag fick reda på det)!
Förra året vann vi utroparnas pris och att nu i år vinna detta... Det är så otroligt stort och för mig så peppar det att jobba ännu hårdade med att lyfta HBTQ-frågan i spelvärlden och dels är det ett kvitto på att allt det arbetet som lagts ned av eldsjälar under året i Sverok, både på förbunds-, distrikts-, förenings- och individnivå har gett resultat och bidragit till en förändring.
Jag är så stolt, glad och hedrad för att få vara en del av detta, så glad att få ha äran att jobba med Sverok och med pride och så jädra glad att få jobba med Yousef, Sebastian, Alex, Erland och alla andra som roddat detta.
Framförallt är jag stolt över hur långt Sverok har kommit i sitt arbete med HBTQ-frågor, ett arbete som är långt ifrån klart och som aldrig kommer att vara det.

Nu kör vi lika bra under resten av året och in i framtiden. 220% coolare och fyllda med pepp!

Bästaste Niklas tog den här bilden av mig, i full färd med att sjunga och dansleda på flaket.

torsdag 28 juli 2016

Ghostbusters!

Så, igår hade äntligen nya Ghostbusters premiär. Och jag ska försöka att hålla mig någorlunda balanserad i vad jag säger om den men det kommer inte bli så lätt.

Mycket för att den var allt jag ville ha och lite till.


Efter en lagom läskig och bra uppbyggnad får vi snabbt träffa på Erin, en professor som jobbar på ett sjukt snobbigt universitet där hon som bäst håller tummarna för att blir befordrad.
Problemet är att back in the days så skrev Erin, ihop med sin dåvarande bästa vän Abby, en bok om det paranormala och om spöken. Något som Abby nu postat som E-bok och även börjat ge ut. Mindre bra att ha i sin googlingshistorik för Erin.
Ett misslyckat försök från Erin att övertala Abby att ta ned boken från nätet leder till att de två forna vännerna ihop hamnar i ett hus där det verkligen spökar.
Här möter vi även Holtzmann som är ett slags galet geni när det gäller teknik och bygga saker.
Det är dock ingen som tror på att spöken finns så de tre bestämmer sig för att starta upp en firma för att samla bevis för att spöken och det paranormala finns. Och här kommer Patty in på scenen med en stor bunt humor och streetsmarthet- samt en bil.
I sitt nya högkvarter bygger de grejer, äter pizza samt ventilerar frustration över att ingen, trots flera händelser, vägrar inse att spöken finns och att de är farliga.
Lägg därtill en något blåst och sexig sekreterare vid namn Kevin som precis lyckats lista ut hur telefonen fungerar….

Nu till vad jag tyckte!
Först och främst så älskar jag de fyra huvudkaraktärerna! De är alla väl utvecklade karaktärer med sin egen agenda och som alla får bra med scen tid.
Jag älskar Erin för hennes kamp mellan tron på det paranormala och viljan att bli tagen på allvar.
Abby är en fantastisk karaktär som verkligen gått sin egen väg och som är rapp i käften och skiter i vad folk tycker.
Erin och Abbys vänskap och relation till varandra är en så fin stöttepelare i filmen. Viktigare är att den känns genuin och äkta. För handen på hjärtat -visst känns det som att vi alla har haft en vän som vi glidit ifrån pga olika intressen?
Patty för mig är fantastisk. En kaxig, sassy och streetsmart kvinna som snabbt blir en i gänget och som bidrar med kunskap som de andra inte har. Visst är det inte är det mest banbrytande konceptet som en afroamerikansk kvinna får spela. Men det är sällan jag får se en sådan karaktär ta så mycket plats och ha en huvudroll på samma villkor som vita huvudkaraktärer.
Min favorit är nog ändå Holtzmann. Inte bara för hennes galna uppfinningar utan för att hon var så härligt hämningslös och hade en fuckít attityd till allt. Galet cool på ett sätt som måste ses och inte läsas om.

Alla fyra huvudkaraktärerna bidrar med massor med humor på sitt eget sätt och bygger upp berättelsen sjukt bra. Men det som är det viktigaste är att rollerna känns nyskapande och fräscha. Det har inte gjorts sådana här karaktärer innan. Här har vi kvinnor som drivs av egen agenda, som får vara sig själva och som inte är skapade för att vara sexiga och snygga för den manliga blicken.
Eller ja, en rättelse, det har gjorts men då handlar det ofta om EN kvinna per film. Inte som här, där det är fyra som har huvudrollerna.
Unikt och jag är så glad att det funkar! Ät det alla som säger att det blir för tröttsamt med för många kvinnor i huvudrollerna!
Plus i kanten för att inte någon av de fyra huvudkaraktärerna har en plott som är beroende av en man (HURRA!!)

Storyn då, håller den?

Oh ja, den håller mer än väl!

Efter en bra inledning som bygger upp stämningen och förankrar karaktärerna så är det bara en enda stor åktur av humor, rapp dialog, tuffa vändningar och bra effekter.
Präglingen från gamla Ghostbusters (ettan, tack och lov inte tvåan)lyser igenom ibland men det märks främst i cameos och hintar. Storyn lyckas att vara kul och överraskande och framförallt är detta en film som har glimten i ögat och vågar driva med sig själv.

För att citera min svägerska

“Jag har skrattat bort min mascara!”

Jag behöver väl knappast poängtera vad de fyra huvudkaraktärerna Erin, Abby, Patty och Holtzmann betyder för vikten av representation.? Hur coolt det är med ett gäng kvinnor som är kickass i fula overaller, har astuffa vapen, är smarta och som är sig själva och ÄGER sin film? Detta är en dröm för mg som nörd och jag önskar att jag fick vara åtta år igen och ha dessa som förebilder när mina killkompisar sa att bara män fick jaga spöken.



Ghostbusters är en film som varit extremt omskriven och spottad på enda sedan första trailerna släpptes. Det har varit de gamla vanliga argumenten om att ”WÄÄÄÄ, Kvinnliga Ghostbusters kan vi ju inte ha!!” till ” Detta sabbar ett av min av mina bästa barndomsminnen..och tjejerna är inte ens sexigt klädda!!”
Män som gnäller på nätet, alltså inget nytt.
Det som var spexigt var hur aversionen mot filmen tog sig en helt ny form där män gick in på IMDB och betygsatte ned filmen – långt innan den ens hade haft premiär.
de ville att den skulle vara dålig och att alla andra skulle få den uppfattning med – baserat på att det var kvinnor i huvudrollerna.
Något som är mindre roligt att Leslie Jones som spelar Patty fick så mycket rasistiska hot, hat och påhopp på twitter att hon tvingades stänga ned sin twitter helt och håller.
Rasism och sexism på sitt allra värsta.

Well, haters gonna hate men faktum kvarstår att Ghostbusters är en riktigt bra film. Rakt igenom.
Vad vi får är en bra och underhållande film som både är en utmärkt reboot av den gamla Ghostbusterfilmen men som samtidigt lyckas vara nyskapande och fräsch.

onsdag 27 juli 2016

Dagens Pusheen!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Jag jobbar mycket och det har varit rätt stressigt.

Men kort:  Jag och Svart planerar nya resor, både till hösten och till våren. Fnatten har börjat väcka mig genom att slicka på mitt hår (tydligen smakar min hårfärg omnomnom). Jag har varit ute i skogen en sväng och plockat blåbär. Jag har börjat köpa på mig gamla seriealbum jag minns från min barndom (det är dyrt). Jag har börjat hobbypyssla med pärlplattor.

Och på den lilla tid som blir över? Ja då jagar jag pokemon!


söndag 17 juli 2016

Pokemon GO och mina två cent om det

PokemonGo alltså. Det är rätt överskattat. Ett slöseri med tid och totalt meningslöst. Jag är verkligen... i fascination över hur överhypat ett spel kan vara.
Lita på att jag aldrig kommer spela det.

.......

Och seriöst, trodde ni att jag menade allvar med det där så har ni inte alla hästar hemma i kanoten.

JAG ÄLSKAR DET!

Jag var så pepp på det när det släpptes att jag höll på att hoppa ur skinnet men jag ville vänta på den svenska releasen. Mycket för att min paranoida nerv inte var förtjust i tanken på att stänga av alla säkerhetsinställningar på min telefon som vissa vänner fått göra.  Jag har tänkt att jag får sjukt mycket poäng på mitt karmakonto av att vänta på den riktiga releasen. Fråga mig inte hur.
Sedan var det ju bara frågan om NÄR den svenska releasen skulle ske. Om en timma? I mitten av juli? I slutet av juli?
Tusen källor och jag visste inte vad som var rätt. Det kändes väldigt löst.
Men så i lördags, när jag satt i en bil på väg ned mot söderlandet så sa Svart: "Nu är det släppt i Sverige."
Tack och lov att jag är bra på att köra bil och kunde hålla huvudet kallt. Inte ens när vi kom fram laddade jag ned det.
Jag borde få pris i tålamod.
På söndagen åkte jag och Svart och köpte en ny telefon till mig,sedan handlade vi mat, städade och SEN så satte jag mig ned, installerade allt på min nya telefon och började spela Pokemon Go.
Det är verkligen roligt trots att det laggar något enormt ibland. Att gå runt och leta pokemon, fånga dem, levla upp dem... det är allt jag drömde om som barn och lite till.
Och har jag väntat i tjugo år på att få spela pokemon så gott som IRL så kan jag leva med lite lagg.

Vilket team jag ska välja?

Det kanske jag säger sedan :)