tisdag 27 september 2016

Bokmässan del 2 eller Hur du inte ska arrangera ett panelsamtal

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Det hände inte bara bra och peppiga saker på bokmässan. Det är väl få som har missat hur det har stormat om rasister och nazister innan mässan och tyvärr även under.

En av de saker som det stormat mest om var ett panelsamtal på bokmässan som arrangerades av Svenska Författarförbundet och Författarcentrum
Panelsamtalet hade titeln "Får man lov att använda n-ordet?"
(Observera att n-ordet här syftar på ordet neger)

Det är ett samtal som, trots en jättekonstig rubrik som baserar sig på en oförståelse för rasistiska strukturer och uttryck, kunde hanterats bra och blivit intressant. Istället blev den respektlös och osmaklig. Mycket för att alla personerna utom en i panelen var vita och den personen som rasifierades inte var mörkhyad.
Jag hade turen att missa panelen (tack och lov för annars hade jag nog spräckt ett blodkärl i ilskan) så jag tänker inte kommentera vad som sades.
Men låt oss tänka ett varv runt felet och respektlösheten i att arrangera en sådan här panel. Först och främst, att alla paneldeltagarna utom en är vita gör att förutsättningarna för att diskutera ett kränkande och rasistisk ord inte fungerar.


Jag anser att vita människor kan engagera sig anti-rasistiskt och vara väldigt bra på det, 

Men de kan inte veta hur det känns att få n-ordet slängt i ansiktet och inte heller sätta sig in på ett personligt plan vad ordet betyder och hur det upplevs av mörkhyade rasifierade.
Att ha en panel där alla utom en är vita gör att samtalet kommer att handla om vita människors syn på rasism och rasistiska strukturer. Detta anser jag leder till ett abstrakt och världsfrånvänt samtal.


Detta är något jag trycker på i väldigt många ämnen: Att man inte ska prata OM den drabbade gruppen utan med denna. Lyfta in i samtalet och lämna plats för de rasifierade med mörk hy som har erfarenhet och upplevelse av hur n-ordet används.
Att en panel med en majoritet vita får prata om ett sådan här ämne befäster även en annan bild. 

Den av att frågor om rasism är något som vita människor älskar att prata om och problematisera men där de inte är intresserade av att lyssna på de som utsätts. Jag känner verkligen med den rasifierade person som satt i panelen och som hamnade i en skitstorm som hen inte förtjänade alls.
Min invändning mot en sådan här panel med ett sådant ämne är just att resten av personerna var vita. 

För att inte tala om att när något sådan här görs på bokmässan så förstärker det bara bilden av en vit kulturelit som ser frågor som anti-rasism som ett charmigt och uppiggande ämne som det går att fnissa åt.

Jag är så trött på att vita människor ska normalisera och bortförklara rasistiska uttryck. Trött på att det som borde vara en icke-fråga måste lyftas,stötas,blötas samt nedvärderas av vita människor som inte ser det känslomässiga utan enbart ser till hur akademiskt det kan bli.

Jag använder nuförtiden n-ordet enbart i texter om rasism och för att citera saker folk sagt till mig. 
Två människor på jorden har min tillåtelse att säga n-ordet till mig men inga andra. I övrigt så är det ett rasistiskt ord för mig och det sårar och skär i mig varje gång jag får det slängt i ansiktet.
Jag är inte okej med att vita människor bestämmer över i vilken omfattning det ska få användas och det kommer jag aldrig att vara.


En panel där en majoritet vita människor sitter och diskuterar "Får man lov att använda n-ordet?" blir  extra ironiskt. Mycket eftersom det detta år förekom en stor närvaro av nazister som tog sig in på mässan och som bland annat demonstrerade utanför. I skenet av det så blir det helt bisarrt att det ens hålls ett panelsamtal bestående av en majoritet vita människor som sitter och bestämmer om man får uttrycka sig rasistiskt.

Det har varit mycket snack inför årets bokmässa om hur rasismen normaliseras så slutligen, hur märkte jag av det personligen?

Jag såg till att hålla mig fokuserad på jobbet och höll mig till mina montrar men visst uppmärksammade jag att det var en hel del poliser på mässan, just för att hålla koll.
På lördagen på väg ned mot mässan så fick jag reda på via twitter att Nordiska motståndsrörelsen delade ut flyers och stod med flagga utanför bokmässan.
Jag och flera rasifierade stod vid spårvagnsdörrarna och tittade ut mot hållplatsen när vagnen svängde in mot korsvägen.
I mitt huvud rörde sig tusen tankar på säkerhet (det är dagtid, det är en plats med massor med folk, det borde finnas poliser på plats, om jag hänger mitt bokmässepass runt halsen kanske det blir en säkerhet, vilket tur att jag har gympaskor på mig om jag måste springa...) och när vagnen stannade pluggade jag in mina hörlurar hårdare, drog på högsta volym på musiken och gick rakt fram mot bokmässan utan att möta någons blick.
Det gamla tricket: Visa inte att du är rädd, det känner de och det är då som de blir farliga.
Mitt ansvar för att hålla mig själv trygg och tröttheten och energidragningen det tar.
Rädslan som ändå finns och som ger mig sendrag under fötterna och som får det att sticka i munnen av torrhet och smärta.

måndag 26 september 2016

Bokmässan, Sverok och kaffe

Bokmässan kom och gick och jag försvann i en virvel av nörderier och jobb. Och böcker....Så mycket böcker.

Jag på söndagen, precis innan nio timmars arbete

Jag har varit en rätt kass besökare på bokmässan tidigare år. I regel går jag bara dit när:
1) Jag blir ditdragen av en vän
2) Det är något awesome författare där som jag ÄLSKAR!
3) Jag jobbar

Detta året så var jag tre av fyra dagar på bokmässan och..... jobbade! Främst för Sverok i vår fina monter på Fantastikgränd. Där peppade vi för spelhobbyn, fantastik i alla dess former, mer nörderier på bibliotek och i skolor, bjöd in till brädspel och pärlplattande samt arrangerade fanfiction-workshop.
Det var fantastiskt trevligt, älskar att göra sådant för Sverok och träffa många engagerade nördar!
Andra halvan av tiden stod jag i montern för Göteborgs Fria Tidning/Fria Tidningar vilket var sjukt bra och kul!
Men trots allt jobb så hann jag med att köpa på mig väldigt mycket bra böcker, en del gamla som jag velat ha länge (Katitzi-serien av Katarina Taikon som nu finns i nytryck), en present till Svart (The Dark North), samt ett flertal nya böcker ( Maresi och Nanodel av Maria Turtschaninoff, de två första böckerna i Talon-serien av Julie Kagawa samt Nordiska väsen av Johan Egerkrans)

Kort sagt en fullspäckad mässa! Jag har insett att när det är så här stora event så trivs jag bäst med att just jobba och ha kortare pauser på en eller två timmar. Mycket för att har jag ett jobb att göra så blir jag mer fokuserad samt kan planera min tid bättre. Är jag på mässan utan att jobba blir jag väldigt överväldigad av allt och blir lättare trött på det.

Men med så mycket kul jobb funkade årets mässa helt perfekt. Nackdelen är att jag bröt min två månaders detox på kaffe och föll som en fura när SF-bokhandeln bjöd mig på jättegott, fairtrade-rostat kaffe.
Lätt värt det!

Mingel med underbara sverokare på torsdagen! Så fina människor!

onsdag 21 september 2016

Min historia av näthat

Notera att när jag talar om näthat i den här posten så syftar jag på hat och hot som riktats mot mig från människor jag inte känner eller ens vet vilka de är.

För 15 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vara en person som behövde hantera näthat. Det är kart att jag var medveten om att det kunde drabba vem som helst, vare sig du var aktiv på nätet eller inte. Hell, det hände min lillebror när han fortfarande gick i lågstadiet så jag visste att det bara räckte med att vara annorlunda eller sticka ut.
Så när jag började blogga, hänga på nätet, föreläsa så borde jag väl kunnat ana att näthatet skulle komma som ett brev på posten.

Men när den första hatkommentaren från en total främling ramlade in på twitter så blev jag så överraskad att jag bara stirrade på skärmen. Sedan blev jag chockad, arg, ledsen och sist rädd.
Jag raderade meddelandet och stängde av datorn. Efter en dag insåg jag att det bara var ett troll som hittat fel och bestämde mig för att skita i det.
Och visst, den gången var det ett troll som hittat fel men efterhand som att jag börjat skriva mer och mer om rasism och ju mer jag klivit fram som uttalad feminist med starka åsikter så har jag börjat få mer riktat hat som är mot mig personligen, detta blandat med allmänt hat som riktas mot mig som feminist, anti-rasist och rasifierad kvinna.

På den mer allmänna skalan fick jag blocka 30 pers på twitter när jag råkat skriva en sak om Gamergate och råkat timea in någon engelsk timezone. Mängden troll som hatade mig för att jag tyckte att Gamergate var absurd och att det var fel att dödshota folk var bisarrt.

På den mildare personliga skalan så hade jag en person/personer som skrev från samma IP-adress under olika namn på saker jag skrev för både Megazine och Göteborgs Fria. Där handlade det om mildare personliga påhopp mot mig.

På den mer jobbiga personliga skalan så är det personliga påhopp i kommentarer på bloggen, det är personliga saker mot mig som person, som rasifierad och att jag aldrig borde blivit född.

Det som drabbat mig är dock lindrigt och knappt en vindpust jämfört med vad profilerade feminister och anti-rasister får ta.
Näthatet mot mig är klart hanterbart och händer i liten skala.
Jag har vant mig och jag har lärt mig att hantera det och framförallt att hantera insikten att när jag bloggar, när jag twittrar, när jag skriver artiklar och krönikor, när jag föreläser så blir jag i vissa människors ögon en person som kan hatas helt godtyckligt.
Det är en felaktig insikt men att veta resonemanget bakom gör att jag slipper gräva ned mig i frågan varför näthat drabbar mig.
Det gör att jag idag inte tar det personligt på samma sätt som för några år sedan. Jag tycker inte om det men jag lärt mig hur jag ska göra för att inte bli helt deppig och ta åt mig.

Men det är klart att det händer att jag bryter ihop och blir både rädd och ledsen. Något annat hade varit konstigt.
Senast hände det nu när jag och min partner blev uthängda med bild på facebook av en människa som vi inte hade den blekaste aning om vem han var. Min partner hade gått in i en annan tråd och sagt att en artikel som utmålade Sveriges skolor på ett rasistisk sätt var felaktig. Svaret blev att personen tog bilder från vårt bröllop på nätet och lade ut i tråden och senare i en annan tråd med diverse rasistiska tillmälen. Detta eftersom jag är rasifierad och min partner är vit. Det var obehagligt på en helt ny nivå, särskilt eftersom jag stod på jobbet under en rast och kollade facebook och plötsligt dyker bilder på mig och min partner upp i en rasistisk tråd.
Det var nog en av de största chockerna jag fått. Och i vanlig ordning gick det inte att polisanmäla eftersom det inte bedömdes som tillräckligt rasistiskt eller oroande.

Ibland vill jag lägga ned att skriva, jag vill stänga ned min twitter och min facebook och bara gömma mig.
Men som sagt, det som drabbar mig är hanterbart och minimalt jämfört med vad t ex Anita Sarkeesian får ta.

Jag får ibland frågorna: Vilka är det som hatar och vad har du gjort för att göra de arga?

Bild av Lina Neidestam

Svaret är: Jag känner inte de som hatar och de skriver ofta under enbart förnamn eller under falska namn och nicks.
Och varför de är arga på mig? Tja, jag skriver om saker de inte håller med om, jag rubbar deras världsbild och jag finns. Det är vad jag gör.
Det är inte rimligt att de sakerna ska generera påhopp och hat mot mig. Eller rasistiska uthängningar på nätet.


Och här kommer vi in på hur jag hanterar näthat:

Jag blockar allt. Utan pardon. Det är inte min sak att bedöma hat, hot och förolämpningar mot mig från människor jag inte känner eller har en vänskap med.
Är det tillräckligt allvarligt i form av hot eller rasism så polisanmäler jag (eller ja, försöker).
Det är min approach som har blivit genom åren.
Det finns inga fler steg än det för mig, först blocka och eventuellt polisanmäla.

Det finns diskussioner och debatter som är viktiga att ta för att förändra världen. Att bemöta näthatare som hotar en är inte en sådan diskussion. Det ingår inte någonstans att jag ska behöva förklara och försvara mig för random människor på internet eller ens svara på vad de säger.
Det finns way bättre saker jag kan göra med min tid.

söndag 18 september 2016

Hantering av rasism i reenactment-världen

Det blir ju aldrig tråkigt att prata om rasism!

Eller jo, det blir det. Men det slutar aldrig vara viktigt att lyfta varför det sker och varför det uppstår,oavsett i vilken social kontext det än sker. Jag har sedan ett tag tillbaka funderat en del på just detta med rasism som försiggår i och i samband till re-enactmentvärlden, alltså den hobby där man sysslar med historiskt återskapande i kläder och kultur.
Så jag har försökt sammanställa vad jag tycker och tänker att man kan göra för att motverka rasism i reenactmentvärlden.

Men först lite bakgrund till varför jag skriver detta:
Jag började syssla med vikinga-reenactment för flera år sedan och sedan dess har det varit ett intresse för mig. Jag har försökt åka på en del marknader och försökt att få mina kläder till att vara hyfsat historiskt korrekta, både när det gäller modell på kläderna och tyger. Och jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag lagt ned på mina pärlor eftersom alla är modellerade efter historiska fynd.
Vikingahobbyn var för mig under flera år inte bara ett andhål utan också ett sätt att arbeta med historiskt återskapande på ett djupare sätt och sy på ett annat sätt än när jag bara hantverkade inför lajv.
Men för två år sedan så började jag tappa min pepp rejält.  Det började märkas mer och mer att det var en stor del nazister och rasister som sökte sig till vikingamarknaderna I jakten på det "äkta svenska" och den "sanna nationalistiska känslan" så blev de för mig ett rejält orosmoment med hakkors och tröjor med rasistiska budskap. Det var inte en trygg plats längre och framför allt inte för mig som rasifierad.
En del av de som rör sig i vikingasvängen bildade facebookgrupper för att motverka rasism och det fick mig att känna en smula hopp. Men det sköts ned lika snabbt igen när debatten istället för att handla om hur man ska hantera rasister började handla om varför det är fel att vara rasist.
Efter att upprepade gånger försökt säga att det där är en jättefarlig attityd och att den inte alls skapar en hobby som är säker för de som drabbas av rasism så orkade jag inte mer utan kände att "Fuck vikingavärlden om ni ska stötta rasism så får ni göra det utan mig."

Men jag kan ju inte riktigt hålla mig borta och jag insåg också att det jag inte har gjort är att skriva ned vad för åtgärder jag vill se för att stoppa rasism i re-enactmentvärlden i stort för att göra det till en inkluderande hobby där framför allt rasifierade kan känna att de också har en plats.

Så hur kan man hantera rasism i reenactment-världen enligt mig?

OBS: Viktigt att komma ihåg, rasism ser inte likadan ut. Det finns alltifrån hardcorenazister med hakkors som vill döda alla rasifierade till de på fyllan(eller utanför den) säger att reenactmenthobbyn bara är till för vita människor. Jag känner mig lika ovälkommen av alla typer av rasism. 

Som förening aktiv i reenactment-världen:

* Ha en likabehandlingsplan för det uttryckligen står att i tar avstånd från rasism och att alla medlemmar som engagerar sig i föreningen ska ha nolltolerans mot rasism.

* Ha en policy och en hanteringsplan för hur ni som förening hanterar rasism, både inom föreningen men också på arrangemang ni arrangerar men också deltar i.

* Var snabba och aktiva med att hantera när det förekommer rasism i föreningen, ta upp det med föreningsmedlemmen, prata med hen och försök nå fram i att få hen att förstå att detta med rasism är fel.

*Om det är personer, utanför eller inne i föreningen, som råkat ut för att personer inom föreningen kommer med rasistiska tillmälen, prata med dessa och kolla av hur de mår. Förklara att ni i föreningen har nolltolerans mot rasism och att detta ska tas itu med.

*Om det finns nazister på marknader ni medverkar på, meddela arrangören av marknaden. Det kan också vara bra att kolla upp vilken likabehandlingsplan marknaden har mot samt vilken plan de har för att hantera rasism. Om de inte har en, peppa de till att göra en.


Som privatperson i en förening:

* Säg ifrån om någon i din förening använder sig av rasistiska uttryck.

* Säg ifrån om några andra re-enactare utanför din förening använder sig av rasistiska uttryck.

* Om det är nazister på marknaden din förening medverkar på, meddela arrangören av marknaden.

* Om besökare på marknaden kommer med rasistiska uttryck och vill att du som re-enactare ska vara en del av deras världsbild där bara vita människor får syssla med nordisk historia, säg emot och förklara att det inte är okej med rasism.

Slutligen, några saker att tänka på:

*Jag vet att många föreningar inom reenactment vill vara inkluderande och välkomnar alla. Men det är också viktigt att veta att det räcker inte med att bara säga att alla är välkomna och samtidigt ha dörrarna öppna för rasister och vända ett dövt öra för att det förekommer rasism i föreningen.
Det skapar en miljö som inte välkomnar alla utan som istället driver bort rasifierade som vill engagera sig. Vill ni välkomna alla måste ni se till att det finns en trygg miljö i form av likabehandlingsplan och policys och framförallt, inte lägga ansvaret på rasifierade re-enactare att hantera rasism på egen hand.

*Detta med att det ska hittas olika HK-argument för att rättfärdiga att rasifierade människor ska kunna ha en plats i reenactment-hobbyn överhuvudtaget.
Bara sluta. Lägg ned.
Det finns inget värre än när det måste hittas på massa olika speciallösningar för att förklara varför jag som rasifierad ska få vara med och leka viking. Det är inte inkluderande för fem öre, snarare tvärtom.
Om jag vill vara viking på en marknad ska jag få vara det. Kan re-enactare ha överseende med toaletter, rinnande vatten och kylväskor så ska det inte behövas hitta på ett argument för min hudfärg.

Och sist men inte minst: Det finns inget som heter privat rasism, alltså att en person kan vara rasist utanför föreningen men att det är okej för hen att vara med så länge hen beter sig. Vill din förening ha nolltolerans mot rasism och vara en förening som välkomnar alla- Ja då är det är ditt och föreningens ansvar att prata med medlemmen och få hen att inse att rasism är fel.


Tidigare bloggposter på temat:

Bio, blött ylle och doften av rök
Gammal krönika om nationaldagen
En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina privilegier)



söndag 28 augusti 2016

Varför Pokemon Go är fantastiskt för mig

Nu har jag hållit på att spela Pokemon Go i lite mer än en månad. Jag skrev lite om det här men nu är det dags för en uppdatering!

Jag är över level 20 och jag har valt lag. Och föga överraskande så blev det team Instinct! Mycket på grund av att min absoluta favorit av de tre legendariska fåglarna är blixtfågeln Zapdos. Det var min favorit när jag spelade Pokemon på N64 och även på gameboyet. Och Zapdos råkar även vara maskoten för team Instinct.
Så valet var rätt lätt.

Nuförtiden spelar jag rätt ofta och det är både för nostalgin som för att det är jädrigt kul att försöka fånga alla. Jag slåss en del på gym vilket är sjukt kul. Det är en bisarr tillfredsställelse i att ensam ta ned ett gym
Men det viktigaste är att spelet får ut mig. Jag tar mig ut och jag går promenader.
Det kanske inte låter som en stor grej alls och kanske låter det som något jag borde ha gjort för länge sen.
Kruxet är att jag är rätt lat och detta i kombination med att jag tycker det kan vara jobbigt att ta mig ut annat än i jobbsammanhang gör att jag behöver en rätt stor motivator för att ta mig ut och promenera och för att bege mig ned på stan.
Pokemon Go ger mig den motivatorn. Den gör att jag hoppar av en hållplats för tidigt gör att promenera två kilometer hem och ta ett gym på vägen. Den gör att jag tar bussen in till stan för att fånga pokemon vilket i slutänden gör att jag avslutar dagen med att ha gått tio kilometer.
Den gör att jag kan stå med en grupp totala främlingar i Bältesspännarparken i väntan på att snurra på pokestopsen.
Så trots buggar, uppdateringar, IV:s och väntan på tradesystemet så är det nog det som gör att Pokemon Go kommer att hålla för mig: Att det får mig att promenera.

(Plus att jag aldrig kommer att ge upp förrens jag har fångat alla pokemons men det är en annan historia)


söndag 21 augusti 2016

Panelsamtal på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen hände och en sak som varit inbokad för mig sedan i våras har varit att jag skulle vara med och medverka på panelsamtalet "Schysst på internet". Det var bästasta Marugitto som frågade mig och jag tackade såklart ja!

Så sagt och gjort, i onsdags satte jag mig i bilen efter en halv arbetsdag och brummade nedåt land mot Skåne och Malmö. Jag blev lite chockad när jag väl anlände, jag hade inte riktigt greppat att Malmöfestivalen skulle vara så stor och framförallt trevlig. Jag älskar stadsfestivaler och det var riktigt synd att jag hade så lite tid och inte hann se mer än parken vi höll till i. En snabb promenad längst vattnet blev det innan för att fånga pokemon och se lite snabbt men sen var det direkt möte med de andra som skulle vara med och in på backstageområdet för att förbereda.

Vi var tre paneldeltagare, jag( Pga att jag driver #isisnerdfeminism), Sam (E-sport Skåne) och Ylva (Malmö E-sport) Sam är även är min styrelsekollega i Sverok FS.
Temat för panelsamtalet var allt "Schysst på internet", Chris var moderator och gjorde ett strålande jobb och hen hade förberedd många bra frågeställningar för oss att diskutera runt.
Bland annat:
Vad innebär näthat?
Vart går gränsen mellan att trolla någon och att faktiskt bara vara elak på internet?
Har ni några tips på bra strategier en person som utsätts för hat på internet kan använda? Hur gör en för att inte drunkna i hatet och gå sönder?

För att nämna några exempel.

Jag gillar panelsamtal och har gjort ett flertal innan men detta var i en helt ny typ av scen. Utomhus med mycket folk som kom och gick och dessutom inga sittplatser direkt framför scenen utan först en bit ifrån. Så det är klart att det var lite nervöst. Men vi körde igång och hade en bra diskussion och efter ett tag märkte jag att folk lyssnade och att det också var en rätt stor skara som blev allt större ju längre tiden gick. När de femtio minutrarna hade gått så kändes det som att vi hade haft en riktigt bra panel och vi fick bra respons från publiken med.


Glad panel efteråt! Sam, jag, Ylva och moderator Chris.


Sedan var min tanke att jag skulle åka direkt hem men jag fastnade med att tala med lite trevligt folk jag tidigare bara träffat på Sveroks riksmöte och sedan så satte jag och Sam oss och tittade på cosplaytävlingen som hölls.Riktigt många fina bidrag, däribland en av mina twittervänner @Omegasama_art ! Att sitta där, umgås med Sam (som jag inte hunnit göra så mycket annat än på styrelsemöten), äta brända mandlar och jubla åt alla fina cosplayare var precis vad jag behövde. 




När jag väl åkte hemåt var klockan sjukt mycket och det var en bit över midnatt när jag var parkerade i Göteborg. Lätt värt det! Nästa år ska jag planera in Malmöfestivalen lite bättre så jag kan vara nere längre!


måndag 1 augusti 2016

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.



Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.
Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.
Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.
Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.
Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.
Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.
Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.
Skärp er.
Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.
Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.
Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:


Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare