söndag 1 oktober 2017

Vi får aldrig backa för nazisterna

Så helgen kom och gick.
Bokmässan kom och gick
Och nazisterna kom och gick.

Under lördagen den 30 september var det dags för Nordiska motståndsrörelsen att marschera genom Göteborg.
På Heden skulle det vara en stor motdemonstration och även på flera andra ställen runt om i stan hölls flera aktioner mot nazisterna.

Jag funderade så länge på hur jag skulle göra och om jag skulle våga gå till Heden. Det var inte det att jag var orolig för att det skulle blir våldsamt.
Jag var skiträdd att det skulle bli våldsamt och fullt bråk med nazisterna.
Jag var så rädd att jag blev torr i munnen och det började sticka i armarna när jag tänkte igenom alla värsta tänkbara scenariona som fanns.

Men i slutänden så bestämde jag och Svart oss för att gå till Heden och demonstrera innan jobbet.
För att det är viktigare än rädsla och för att jag inte orkar med att begränsa mitt liv mer än jag redan gör.
I slutänden visade det sig vara helt rätt val.
Det var en så där strålande vacker höstdag och Heden var fyllt av tusentals människor med skyltar, banderoller, regnbågsflaggor och alla demonstrerade mot nazism.
Det gjorde mig tårögd och glad att se.
På en helt annan front har jag aldrig sett så många poliser och så högt säkerhetstänk i Göteborg innan. Det visade sig i allt från mängden avspärrningar (och avståndet mellan dessa) till bilar och ridande poliser.
Det gjorde att jag kände mig säker. För det var jävligt jobbigt att röra sig på stan från Heden mot jobbpasset på bokmässan och inte veta helt om det fanns nazister på vägen dit. Men alla poliserna som fanns vart tionde meter gjorde att jag kände mig säker.

Av tusentals motdemonstranter som demonstrerade mot nazisterna så var det en handfull som valde att protestera med våld medans resten valde ord och en enad vägg.
Och nazisterna fick krypa hem med svansen mellan benen efter sin marsch mellan två ICA-butiker. Det kändes otroligt skönt att veta och för mig var lördagen en seger.

Jag är alltid rädd för nazister och det sticker jag inte under stol med.
Jag har alltid en eller flera säkerhetsplaner när jag rör mig själv på stan och jag har aldrig på mig högklackat längre för att kunna springa snabbt.
De begränsar mitt liv eftersom jag inte är en människa i deras ögon.
Min partner Svart är en rasförrädare enligt deras sjuka synsätt.
Det är klart att jag är rädd och desto mer trött på att vara rädd.

Min rädsla kan jag leva med men det är mitt beslut att mitt liv ska vara så bra och normalt som möjligt.
Det är mitt beslut att våga och vara modig och min egen hjälte.
Så just därför så kommer jag aldrig sluta kämpa och jag kommer aldrig vara tyst.

Det kommer komma andra dagar när Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister marscherar igen.
Men jag vet att vi kan stå upp mot dem igen och visa att detta, både Göteborg och Sverige, inte är en plats för deras hat.
Det är inte deras Sverige utan det tillhör alls oss som tror på människors lika värde.

Så tack alla ni som kom till Heden.
Tack alla ni som stöttade genom att gå ur husen och vara där.
Tack alla ni som protesterade utan att skapa kaos och slänga sten.
Tack alla ni som visade att även fast det känns som att 30-talet redan är här så är vi en vägg av människor som står i vägen och vägrar ge nazisterna en millimeter.

Mer läsning på temat:

tisdag 26 september 2017

Moment of truth the end - Hur jag gick på G-Dragons konsert i London

Ni vet hur mycket jag älskar Bigbang och alla medlemmarna?

Det kan vara så att jag älskar G-Dragon som är ledare och den som skrivit de flesta av deras låtar lite extra mycket.

Varför?

Tja, han är extremt talangfull, duktig rappare och sångare, fantastisk på att dansa, har maxat sina poäng på utstrålning och karisma samt att han är en otrolig stilikon som äter Lady Gaga till frukost.

Han är en artist som jag velat se så länge men det har liksom varit kört. Alla turnéer han haft har varit i Asien eller USA -vilket har varit way för dyrt att åka till.
Koreanska artister kommer sällan till Europa vilket är helt logiskt med tanke på vilken megapublik de drar in i Asien. Det går inte ens att jämföra.
Så när det tidigt i våras blev klart att G-Dragon skulle ut på sin andra världsturné i samband med sitt nya album så hade jag inget hopp om att den skulle röra sig nära mig.
Men så plötsligt i juni så blev det klart att han SKULLE TILL EUROPA!!


Jag lovar att jag tappade andan och bröt ihop en smula när jag såg meddelandet. Sedan slängde jag mig på sökfunktionen för att ta reda på när biljetterna till London släpptes.
Tre dagar senare så köpte jag den kanske dyraste biljetten till den kanske mest efterlängtade konserten i mitt liv.

Och när jag nu i söndags stod utanför Wembley Arena och såg de tusentals andra fansen som trängdes i väntan för att komma in så var jag så jädra lycklig.
Jag valde att gå på konserten helt själv vilket jag är glad för men jag träffade  en awesome tjej som hette Chloé och vi höll varandra sällskap i kön och pratade K-pop, konsertminnen (väldigt få för min del) och kollade på alla andra fans som vandrade förbi.

Väl inne så lyckades vi brotta oss fram till merchdisken i hopp om att komma över fina saker. Men herrejädrar vilket bråk det var för att komma över merch, jag har seriöst aldrig varit med om något liknande i form av trängsel. Det var som en jädra moshpit fast värre.
Jag var så glad för mina stadiga kängor.
I slutänden kunde vi ändå komma över varsin t-shirt och jag fick dessutom en liten fingerlampa. Men det var i sista stund för 20 minuter efter att vi kommit in så var allt slut. Och då var vi bland de första som släpptes in av de med vanliga biljetter.

Efteråt skildes jag och Chloé åt och gick till våra platser i varsin ände av arenan. Jag hade satsat på en sittplats så nära scenen som det gick utan att lägga ut 5000 kronor på biljetten.
Jag var mer än nöjd med min plats för jag hade riktigt bra sikt!

Sedan..... började konserten. Jag filmade en del så kolla gärna! Mina galna fanskrik får ni på köpet.



G-Dragon var precis lika fantastisk som jag trodde och mer därtill. Hands down, den bästa liveartist jag sett i form av utstrålning, engagemang och givande till sina fans.
Jag skrek sönder min röst, jag sjöng så mycket och jag är så glad att jag kollar upp hela hans setlista från turnén så jag visste vilka låtar han skulle köra.

Scenen var fantastisk. Och röd. Matchade hans hår perfekt.

Men det som grep mig mest var hur ödmjuk och fin han verkade vara. Hans turné heter som sagt "Act III: Moment of truth the end (Motte)" och det anspelar både på hans ålder (som är 30) och på att hans nysläppta cd-skiva där han framträder under sitt eget namn Kwon Ji Yong. För som ni kanske gissar är G-.Dragon ett scennamn.
Och detta med balansen mellan hans scenpersona G.Dragon och privatpersonen Kwon Ji Yong var temat för hela konserten. Videos med klipp från hans familj och vänner varvades med hans egna videoprat och liveprat om hur det var att leva hela livet i rampljuset och ha en persona som alla ser upp till men ändå inte vara sig själv.
Han pratade en lång stund på scenen om hur glad han var att kunna framträda under sitt eget namn, att han hoppades att alla skulle acceptera honom både som G-Dragon men även som sig själv och hur han hoppades att alla vi fans skulle finnas kvar när han kom tillbaka från militärtjänsten. (som han snart rycker in i och som varar i två år om jag minns rätt ).
Känslan när jag tillsammans med tusentals andra bara vrålar "YES!" och sedan när arenan börjar skandera "Kwon Ji Yong!" om och om igen...
Känslan när han sedan börjar gråta...

Det var den finaste och bästa konserten jag varit på och jag gick ut därifrån så adrenalinhög och fylld med en känsla av FUCKING VÄRT ALLT!

Älskade G-Dragon, älskade Kwon Ji Yong - vi som är dina fans kommer finnas här och vänta på dig. Både på din nästa konsert, din nästa cd och när du är klar med din militärtjänst.
Och vi älskar dig oavsett vem du är.
I alla fall jag.

G-Dragon tackar av sina dansare och sina musiker.

Mer läsning på temat:

söndag 17 september 2017

Varför vi inte kan ha nazister på våra gator

Jag talar mig ofta och alltid varm mot rasism.

Det är för mig en extremt viktig fråga och något som aldrig kommer sluta vara viktigt. Och nu har det blivit dags att prata om Nordiska motståndsrörelsen.
Nordiska motståndsrörelsen är enligt mig både farliga och växande. De är ett problem och en organisation som inte försvinner för att vi blundar, tittar åt andra håller eller viftar bort det med argument om att de är såpass få.

För de är inte så få längre. De är inte något vi kan skratta bort eller låtsas som att vi inte hör.
Det har vi aldrig kunnat med nazister och jag har aldrig kunnat se de som annat än ett hot.


Jag var åtta när jag gömde mig från nazister första gången.
Jag var 20 när det klottrades hakkors på trottoaren utanför min första bostad.
Jag var 30 när jag skrapade bort klistermärken med Nordiska motståndsrörelsens logga från lyktstolparna på väg till spårvagnen.

Svart har plockat bort ett antal rasistiska lappar från vår trappa.

Jag vet hur det är att vara rädd för rakade skallar och hatbudskap förklädda i kostymer. Jag har en hudfärg som jag älskar men den gör det omöjligt för mig att gömma mig för nazister. Jag är trött på att vara rädd men jag har aldrig slutat att leva mitt liv. Jag är vaksam och tänker vart jag går men jag försöker leva till 100%.


Jag har aldrig varit en anhängare av våld mot nazister. Mest för att jag vet hur illa det blir när hat föder hat och våld får gatstenarna att färgas röda.
Jag vill inte se det men jag kan inte heller förmå mig till att vara den som okritiskt visar kärlek och acceptans.
Jag vill inte att vi blundar .
Jag vill att vi protesterar utan våld och säger att detta inte är okej.
Jag vill att våra röster överröstar deras och att frågeställningen åter handlar om det felaktiga i att vara nazist och hur vi motverkar det.
Jag vill inte att de ska stå oemotsagda


Här någonstans brukar alltid följande argument dyka upp:


"Men wäää, vad hände med yttrandefriheten och vad hände med demonstrationsrätten?"

Ja men självklart. Yttrandefriheten är något av det finaste och bästa vi har i Sverige. Det är för mig ett tecken på ett fungerande samhälle där vi kan få växa och engagera oss i både åsikter och politik.

Jag saxar in
Zinweis lilla skola om vad yttrandefrihet och åsiktsfrihet är från ett tidigare blogginlägg här.

"Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är inte samma sak.

Åsiktsfrihet innebär att du får - i ditt huvud - tycka precis vad du vill utan att någon får säga något om saken. Det omfattar inte ord, handlingar eller något alls, utan stannar vid ditt huvud.

Yttrandefrihet innebär att staten tillåter dig att yttra dig om vadhelst du har lust med så länge det inte strider emot lag. Andra människor har fortfarande all rätt i världen att säga åt dig att vara tyst, gå därifrån eller helt enkelt komma på att de väldigt gärna vill skapa en spontan vuvuzelakonsert mitt i din mening. Yttrandefriheten innebär heller inte att du får säga vad du vill oemotsagd eller att alla måste lyssna på dina utsvävningar. Det är en rättighet som säger att staten inte får lägga sig i, men resten får, om de vill, skita fullständigt i vad du säger.

Also: Bara för att något inte är olagligt betyder inte det att det per automatik är särskilt schyst eller ens moraliskt att göra."

Zinwei har stenkoll på detta med lagar och mer av henne kan du läsa på hennes blogg Komplementfärger.

Vi har en lagstiftning i Sverige som hindrar oss från att förbjuda att Nordiska motståndsrörelsen får marschera, detta eftersom vi har demonstrationsfrihet i Sverige som säger att alla har rätt att demonstrera och delta i demonstrationer (enligt grundlagen som hittas här).

Men Sverige har också skrivit under FN:s internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, denna trädde i kraft 1972.
I den konventionen står tydligt i artikel fyra att:


“Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller ut- övande av sådan diskriminering. “

I samma artikel står även att konventionsstaterna bland annat ska förbjuda organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering.

Trots att Sverige skrivit på detta så efterföjs det inte och Sverige har upprepade gånger fått hård kritik från FN för att vi inte förbjuder nazistiska organisationer.
De lagar vi har anses räcka men det är tydligt att de inte gör det längre.


För under söndagen marscherade Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg, utan demonstrationstillstånd och utan att polisen ingrep.


Det är skrämmande.

För om vi bortser från själva Nordiska motståndsrörelsen själva som organisationer och tittar på vad de symboliserar så är det inte bara hat, hot om våld och nazism.
Det som Nordiska motståndsrörelsen symboliserar är det faktum att nazister idag får fritt spelrum att marschera på våra gator.
Jag vägrar klandra polisen för en lagstiftning som är tandlös och jag vägrar lägga ansvaret på något parti.
Men jag vill att vi tar Nordiska motståndsrörelsen på allvar som ett reellt hot och att vi ser vad de representerar:
Och det är ett samhälle där rasism och nazism tillåts växa sig starkare och där åsikter om handlar om Ni och De vädras i det öppna utan att vi bryr oss om de gigantiska varningsskyltarna som finns.

För detta är en historia vi sett förut, vi har sett det i Förintelsen, vi har sett det andra folkmord runt om i världen.
Vi har facit på hur illa det kan gå om vi inte bryr oss.


Jag tar upp detta för att det inte är en fråga om yttrandefrihet eller demonstrationsfrihet.
Det handlar inte om att acceptera andra människors vilja att skrika att jag inte förtjänar att leva och det handlar inte heller om att förvandla frågan till en pajkastning där felet ska ligga hos antingen polis eller vilket jädra parti som helst.

Det som det kokar ned till är att det idag anses helt okej att nazisterna går på våra gator och skriker ut sitt hatbudskap, med eller utan demonstrationstillstånd.

Det handlar om att det idag är mer okej att vara en smula nazist än att påpeka att det felaktiga i att vråla att vi som inte ser ut som etniska svenskar borde dö.


Det handlar om att vi alla måste stå upp mot nazism och sluta gömma oss bakom argument om yttrandefrihet.

Det är en fråga om våra jävla liv.

Hur svårt ska det vara att förstå det?

Mer läsning på temat:

fredag 8 september 2017

Blodsband Reloaded och att våga skjuta allt

Ni vet den där drömmen om att lajva Mad Max och vara coolast i världen i en postapocalyptisk värld utan zombies men med känslan av att allt är förgängligt och att världen är din?


Att lajva i postapocalypsen kräva en airsoftbössa samt nitar.
 Foto: Gill Edgar
Just exakt det gjorde jag i förra veckan på lajvet Blodsband Reloaded.
Så vad var då Blodsband?

"The year is 2146 and civilization as we might have known it came to a grinding halt 103 years ago in what is fondly thought of as "the great calamity". "The sky was torn asunder and war swallowed the earth", and all that jazz. Nature has since reclaimed much if not most of the land once domesticated and developed by people. Most of the planet is to be considered unexplored wasteland.
The human (and post-human) population has been much reduced. Inhabitants of the new world often live as nomads or as citizens of smaller communities built on top of or inside the ruins of the old world."
Jag kan tillägga att Blodsband senaste åren även varit ett av Sveriges mest hypeade lajv och biljetterna till lajvet har vanligtvis sålt slut på timmar.
Och det är klart att både jag och Svart varit ruskigt sugna på att åka (Han älskar Mad Max och jag älskar Borderlands) och ännu mer på detta i år… tills vi båda insåg att datumet då biljetterna släpptes låg under våran stora Japan-resa.
Hej då Blodsband. Vi visste att det skulle vara kört att få tag i biljetter med sju timmars tidsskillnad och noll wifi.
Men så blev vi meddragna av ett gäng vänner i deras grupp och inte bara det, de löste vår anmälan genom att anmäla oss när biljetterna väl släpptes!
HURRA!
Så med det sagt började vi planera för att åka på ett ascoolt lajv!
Blodsband Reloaded är ett stort lajv med runt 700 deltagare och det var för mig en helt ny typ av lajv, nämligen där airsoftvapen och strider med dessa spelar en stor roll.

Så det första jag och Svart gjorde inför lajvet var att traska och köpa lite airsoftvapen och få ett hum om hur dessa används.


Ett styck hölster byggt i Wobla
En sydd yllerock får bling
Steg två var att börja pyssla med våra dräkter.
Svart ville vara en robot och jag ville köra på stilen Kpop-star goes Ranger (för varför inte vara snyggast och mest fab i postap-öknen när jag kan?)

Postapokalypslajv är enligt mig enklare än andra lajv eftersom det går att köpa mycket på secondhand eller bara rota i garderoben efter saker som går att använda. 

Det hindrade inte mig från att sy och bygga saker för att få exakt den look som jag ville ha. Dumma mig. 

Men det skulle inte vara postapocalyps utan att ta hänsyn till att allt ska se slitet, smutsigt och trasigt ut. I korthet ska det verkligen se ut som att en har bott och levt i sina kläder i en halv livstid.
Så min största utmaning var först att bygga/pussla ihop en dräkt som 1) gick helt i grått eftersom det var min färg i gruppen Omega 13 jag åkte med 2) sy en del och blinga den till max med nitar och färg så att den blev unik samt steg 3) slita sönder allt med fil, sandpapper och raspar och patinera den med färg, sand, damm och plaster.
Det är en speciell känsla att bygga en dräkt och sedan lägga dagar på att göra sönder den och få den dammig och skitig.

En känsla av: Jag måste vara helt jädra dum i huvudet.

Men det var överraskande kul även fast jag typ vred sönder armen av allt raspande och filande.
Tips från mig: Yllerockar är asvåra att slita på utan en vinkelslip (vilket jag inte hade). Använd vinkelslip. Eller vad som helst som inte innebär att du måste göra det för hand.


Men i slutänden blev det rätt bra trots att jag nog hade behövt slita sönder mina tröjor mer samt fixera smutsen bättre med spray.
Själva lajvet var för mig en studie i tre delar.
Den första var att jag stod på balkongen och bara tog in lajvet och alla deltagare. Jag var så imponerad av så många fräcka dräkter, koncept och av alla coola fordon (34 stycken om jag räknade rätt)
Jag slöpratade med folk på gatan och var helt nöjd med att låglajva för att få ett hum om vad jag ville göra senare.
Den andra var när jag gick ut, på egen hand eller med några i min grupp, och pratade, upptäckte och hade kul på lajvet genom att vara nyfiken, jobbig, skrikandes och en förnuftets röst blandat med pepp.
Den tredje var airsoftdelen som var askul. Jag borde gissat att jag skulle gilla airsoft med tanke på hur mycket jag gillar laserdome.
Så när jag kunde drog jag ut och pangade saker och såg till att vara med på kvällsräderna som var en avancerad variant av Catch the flag. Det gjorde att jag fick springa över sanddyner i solnedgång, smyga med främlingar och planera bakhåll och försvara “The flag” genom att skjuta och hålla vår position tills tiden var slut.
Så här en vecka efter lajvet hade jag nog velat ta mig ut mer, ha mer relationer och spel med folk för att råda bot på min rastlöshet som satte in ibland men det är något att ta med mig till nästa Blodsband.
I korthet är jag supernöjd med mitt första Blodsband, med settingen, med arrangörerna och med all coolhet.
På ett väldigt personligt plan var detta mitt första stora lajv sedan min lajvdipp 2015 då det kändes som att jag inte var välkommen i lajvvärlden längre.
Jag åkte ju i vintras på lajvet Häxorna på Ästad går och fick tillbaka min lajvlust men detta var det första stora lajvet som jag åkte på som jag dessutom inte hade koll på.
Det var väldigt nervöst att åka på ett sätt men samtidigt otroligt skönt att sparka sig ut och våga.
Och med allt det i bagaget var det det var otroligt skönt att känna att allt fungerade och framförallt att jag kände mig som en del av lajvsverige igen.
Jag ska inte förneka att mycket berodde på alla de underbara människor jag inte kände alls som kom fram till mig innan och efter lajvet för att tacka mig för mina bloggtexter, för mina facebooktexter och för allt jag skriver och gör.
Jag blev rörd bortom alla gränser. För det är så lätt för mig att glömma att det finns folk som uppskattar det jag gör, det är lätt att glömma bland hatmail och personliga påhopp.
Det är skönt att inte känna sig hatad och det är skönt att känna att jag kanske kan vara tillbaka och lajva i Sverige.
Så tack Blodsband och alla fina människor jag träffade där. Både för ett fint lajv men för allt det som ni gav.
Onwards till framtiden och kanske en framtid som är mindre drabbad av radioaktivitet men lika underbar, vild och fri.

Min slutliga outfit på lajvet.
Mitt airsoftvapen är av modell hagelbössa som bara skjuter plastkulor.
Foto: Gill Edgar

tisdag 29 augusti 2017

Game of Thrones: The dragon and the wolf (eller allt jag vill och lite till)

Och så var vi äntligen här. Sista avsnittet i säsong sju av Game of Thrones. Det känns så futtigt att det redan är över och att det nu är en evighetslång väntan till nästa säsong. Men jag får överleva och kanske se om hela serien.



Låt mig först säga att sista avsnittet av säsongen inte gjorde mig helt nöjd. Visst var det en bra säsongsavslutning men det lämnade mig inte helt andlös. Hurra för längd och mycket interaktion mellan karaktärer men en av mina största farhågor hände också. Men det kommer vi till, låt oss börja från början.
Och ja, detta kommer att bli långt.

Bäst plats för möte. Inte alls upplagt för bakhåll


"There is only one war that matters and it is here."
-Jon

Dragonpit alltså... Jag trodde det skulle vara way större med tanke på hur stor Balerion the Dread sades vara. Men det är en petitess i sammanhanget och det överskuggas lätt av det faktum att så många av huvudkaraktärerna är på samma plats!
Så många som vill döda varandra, så många introduktioner och så många återseenden!
Jag älskar den otroligt awkward situation som uppstår när Brienne och The Hound får se varandra igen första gången efter sin dödsduell och hur de senare båda ler lite stolt när de talar om Arya. Det fick mig att mysa inombords.
Samma känsla fick jag när Tyrion och Bronn återsåg varandra. De munhöggs, gruffade lite och landande någonstans i att det var kul att ses igen.
Dynamiken och spänningen under mötet när alla samlades gick att ta på. Herregud vad många människor på en plats som aktivt vill ta död på varandra och att de lyckades med att ordna ett möte utan att någon strök med... det är en bedrift.
När jag blir stor ska jag också alltid göra entré på en drakes rygg. Drogons min av "Rör min mamma och jag dödar er alla med ELD!" är så underbar!

Sedan dags för möte och Euron är fortfarande den löjligaste karaktären på plan. Ta ditt stora manliga ego och ditt peniskomplex och gå och dränk dig ordentligt.

Hurra för att zombien fortfarande lever (jag hade på allvar bränt en värld om den hade gått och permadött efter hela förra avsnittets sidouppdrag)
Ett ögonblick verkade det som att Cersei faktiskt förstod allvaret... men Cersei hade inte varit Cersei om hon inte i nästa stund vävt sig en liten bubbla av förnekelse med inslag av offerkofta och vägra greppa sanningen.
Men jag är glad för det eftersom det gav oss en underbart härlig, spänd och känslosam scen mellan Tyrion och Cersei.

Den hade jag inte velat vara utan för allt i världen, jag har saknat dynamiken mellan de två och den här syskonkänslan som består av att de båda har öppet krig och hat mot varandra. Det är unikt och väldigt intressant att se.

Men om den scenen gav mig gåshud så ville jag scenen innan på allvar här ÅTERIGEN skalla Jon pga hans jädra heder.
Ja, det är fint att han står vid sitt ord.
Ja, det är fint att the North håller fast vid vad de tror på men lite fingertoppskänsla for fucks sake Jon!

Sedan så kommer han ju ut som segrare och får respekt just på grund av sin heder och i grund och botten håller jag med honom om att detta med att ljuga är fel.
Men jag får lite ont i magen av detta eftersom det är så mycket som står på spel.



Payback time... 


“You stand accused of murder, you stand accused of treason"
-Sansa


JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! skrek både jag och Svart rakt ut när det uppdagades att det jag hoppats var sant!
Att Arya inte svalt Littlefingers bete, att Sansa inte blint börjat lita på honom utan att de hela tiden vetat vad han hållit på med!
Åh att se Littlefingers min när Sansa ställde honom inför rätta för mord och högförräderi var obetalbar.
Och att Sansa och Arya haft med sig Bran på detta (som faktiskt kopplat upp sig rätt mot Westeros-wifi:et ) som här visar en smula mänsklighet igen då han sitter och aktivt ingriper mot den som orsakade hans familjs fall.
Sansa har ju sett igenom Littlefinger för längesedan men det är först nu med backup från både sina syskon som hon kan ställa honom inför rätta.
Ibland behövs det inte mer bevis än överväldigande vittnesmål (från Sansa själv), en läskig Bran samt att oddsen inte var på Littlefingers sida alls.
Detta var så tillfredsställande att se, en av spelets stora spelare, själva hjärnan och konspiratören bakom War of the five Kings som äntligen halas fram i ljuset och får svara för sina handlingar och för alla de tiotusentals liv han har på sitt samvete.
Jag kommer inte sakna Littlefinger för större sociopat får en leta efter. Han spelade spelet men för honom hade det inte gjort någon skillnad vem som att på tronen i slutänden. Han var en person helt utan ideal och utan känslor (och nej, jag ser inte hans "kärlek" till Catelyn som äkta pga 1) Hon ville aldrig ha honom men han fortsatte stalka henne och 2) att han flyttade över sina känslor för Catelyn till hennes dotter Sansa tyder på att det aldrig var Catelyn själv som var det viktiga utan snarare det hon representerade, något han aldrig kunde få.
Så bye bye Littlefinger och kom aldrig ever igen.
Nu kan jag äntligen känna att Ned, Catelyn och Rob är hämnade på allvar.



R+L=SANT!! <3


"He loved her. And she loved him"
-Bran


Det är svårt att läsa av Brans känslor nu när han blivit en robot men när Samwell kommer till Winterfell märks det på Bran att han faktiskt är ivrig att berätta vad han vet: Nämligen att Jon är son till Lyanna och Rhaegar.
Nu vet Samwell det och därmed faller en viktig pusselbit på plats som jag längtat efter.
Ända sedan namnet på avsnittet avslöjades så hade jag hoppats på en flashback till Rhaegar och Lyanna. Och den fick jag även om den var liten.
Men ja ja ja ja!
De älskade varandra!
Det var en kärlekshistoria!
HURRA!!

Men nu till min stora besvikelse:
Först och främst var Rhaegar för lik Viserys, i min värld var han way snyggare med mycket längre hår.
Ja, han är snygg och dreamy men jag vill ha mer.
Vart är min vithåriga animeprins??

Och sedan.

VARFÖR VARFÖR var Jon och Daenerys tvungna att ligga med varandra? Vart kommer kemin ifrån förutom att debåda är unga, härskare och pratar väl med varandra. Jag tycker det brister och det trots en jättevacker kärleksscen.
Men Jons hjärta kommer gå sänder pga hon är hans faster.
Ahhh, incest... krossar det inte din hjärna och gör din galen så är det ditt hjärta.
Och vi som var så nära att klara hela säsongen utan att de hamnade i säng!



"Du är rätt bra syrran!"
"DURÅ!"

"When the snows fall and the white winds blow, the lone wolf dies but the pack survives."

- Sansa

Över till en annan typ av familjeträff:
Ett litet men viktigt ögonblick som lagar allt vi fått se i tidigare avsnitt mellan Arya och Sansa. Även fast vi nu vet att det var ett skådespel för att luta Littlefinger så är det skönt att se att de fortfarande kan skratta ihop och att de kan känna att livet går vidare, att de är en familj.
Och för mig var det underbart att se hur Arya erkände att Sansa också haft det jävligt svårt och hur Sansa i sin tur erkände att Aryas erfarenheter gjort henne stark.
De är som två sidor av ett mynt, Arya är en krigare och Sansa är en politiker. Och tillsammans är de helt briljanta och livsfarliga för Cersei.
Det är underbart.




"Men är du helt tappad bakom en vagn?"


"I pledged to ride North, I intend to honor that pledge"
-Jamie

Ännu ett litet men så viktigt ögonblick jag har väntat på länge. För hur länge skulle Jamie stå ut med Cerseis planer, hennes ovilja att inse sanningar och hennes förrådande av allianser.
Jamie har gjort en fantastiskt karaktärsresa i serien (något Svart alltid älskat) och han är långt ifrån samma person som han var när den började.
Och här så inser han äntligen att hur mycket han än älskar Cersei så är hon hederslös och saknar grepp om verkligheten medans han ser den större bilden.
Det ska bli spännande detta!


Dead men tell many tales.


Och på tal om spännande. Jag bad om White Walkers och det fick jag.
Får jag ångra mig nu?


Hurra för:

Brienne när hon skakar om Jamie med orden "Oh fuck loyalty!"
Det visar hur långt hon har gått och hur stort hotet  från White Walkers faktiskt är. Och det visar Jamie hur lite politikspelet och kampen om makten faktiskt betyder i det långa loppet.

Theon som visar att han inte behöver stake för att vinna respekt. Heja!


Övriga tankar:

Nej, jag gillar inte att Jon och Daenerys fick ihop det. Och bu för att jag inte fick  min vithåriga animeprins! 
Men annars var detta avsnitt väldigt bra med fantastisk storytelling, bra uppbyggnad i musik och scenbyggande och massor med karaktärsinteraktion som jag saknar i tidigare avsnitt.
Det gjorde enormt mycket att detta var ett så långt avsnitt, det gjorde att saker hanns med och inte kändes jäktade.

Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta i ett och ett halvt år på nästa säsong.
Det kommer inte göra mig rastlös eller så. Absolut inte bitter alls.


Mer läsning på temat:

fredag 25 augusti 2017

Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.
Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.


Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.
Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.


Det är du som står bredvid.
Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.
Du som vet men inte varnar.
Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.
Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.
Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.
Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.
För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.
Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.
Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.
Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.
Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.



Mer läsning på temat: