onsdag 8 mars 2017

Säg inte grattis - Engagera dig istället

Åttonde mars rullar in igen och det är dags för internationella kvinnodagen
Det blir fortfarande inget jävla grattis och jag vägrar ta emot hurra för att jag är kvinna. Det finns fortfarande inget att säga grattis åt och jag får fortfarande kämpa för mina rättigheter som kvinna.




Det jag ser nu är att vi behöver feminism och jämställdhet mer än någonsin. Om det varit akut innan är det nu vild kris.
Jag behöver väl knappt gå in på världsläget där kvinnors rättigheter tar kliv efter kliv bakåt istället för framåt i form av abortförbud, slappa tag mot våldtäkt och sexuella övergrepp, godkännande av våld i nära relationer, bristande utbildningsnivåer och sämre lön.... listan fortsätter i alla evighet.

På ett privat plan ser jag detta avspeglas i att kvinnor fortfarande bortprioriteras i arbetslivet till förmån för män, jag ser kvinnor nedvärderas för sitt arbete och därmed ges sämre lön - detta trots att de är mer kompetenta och drar ett tyngre lass än sina manliga kollegor.
Jag ser kvinnor som försöker bolla karriär, familj, barn och hem och går in i väggen om och om igen för att de förväntas vara superhjältar utan den mista hjälp.
Jag ser hur kvinnor anstränger sig till max för att förändra världen men näthatas och hotas för att de är arga feminister.

Jag ser hur manliga bekanta väljer att bortförklara och ignorera när deras kvinnliga vänner berättar om våldtäkt och misshandel.
Jag ser hur manliga vänner håller våldtäktsmän om ryggen och kallar deras offer för hora och slampa.
Jag ser hur manliga bekanta vägrar engagera sig i kvinnofrågor utan hellre klankar ned på kvinnor om hur de borde vara och att deras feminism är för arg.
Och jag ser hur manliga bekanta och vänner som säger sig vara feminister inte lever upp till vad de säger utan kliver på kvinnors brutna ryggar för att kunna skina i jämställdhetskampen.

Jag ser hur det ropas efter mer feminism och mer jämställdhet men inget händer för att ingen orkar engagera sig eller ens skiva något om det på facebook.
Jag ser hur hela kampen i min bekantskapskrets, både bland vänner och i lajvvärlden, går flera steg bakåt och det gör mig så förbannad.

Just detta gör att vi måste backa upp kvinnor mer än någonsin och på alla plan ge kvinnor plats och lyssna på kvinnor.
Vi ska ge kvinnor samma makt som männen ges idag på ett självklart sätt.
Vi måste säga tyst till män som tar plats på kvinnors bekostnad och låta kvinnorna ta den platsen.
Släng era jävla argument om att kvinnor inte är lika mycket värda, de hör inte hemma i år 2017 och jag vägrar se den typen av skitsnack.

För mig personligen så har jag blivit ännu mer cynisk sedan förra året (går det ens?) men också mer positiv och målmedveten. Det är en konstig kombination men det funkar.
Kort sagt så krävs mer engagemang och det är något jag vill göra även om jag har insett att detta med att engagera sig för kvinnors rättigheter och för feminism och jämställdhet är ungefär lika otacksamt som att städa ett hönshus samtidigt som taket rasat in och alla hönor flytt ut i skogen och vägrar komma fram pga att det åskar ute.
Det är ungefär lika slitsamt.
Men jag lägger inte ned och jag vägrar sluta, jag vägrar vara tyst. För att det är värt det.
Jag kommer fortsätta engagera mig och kräva min rätt som kvinna alla dagar, året om. Särskilt nu när det känns som att utvecklingen tar steg på steg tillbaka.

Så säg inte grattis till mig. Ta på dig din tjockaste hud och se till att engagera dig. Lyft kvinnor alla dagar om året och inte bara idag.
Det är din förbannade plikt att göra skillnad.

Mer läsning på temat:

måndag 6 mars 2017

Att se sig själv representerad skapar hjältar

Notera: I denna bloggpost kommer jag använda mig dels av begreppet mörkhyad för att fokusera på min egen hudfärg och dels begreppet rasifierad för att omfatta de som fysiskt uppfattas som utlandssvensk och annat än svensk

Jag brukar blogga en hel del om representation och varför det är så förtvivlans viktigt. Särskilt när det gäller kvinnor och rasifierade som av naturliga skäl blir fokusfrågor för mig.
Men jag inser att jag inte skrivit om vad representation gjort och gör för mig personligen.

När jag växte upp var jag den enda mörkhyade människan i skolan och i typ hela området. När min lillebror kom blev vi två.
När det väl dök upp rasistiska skällsord var mina föräldrar extremt snabba med att ta itu med det och göra klart både för barn och föräldrar att det var helt oacceptabelt. Även i skolan var lärarna duktiga på att hantera när det dök upp rasism.
Men trots detta så var det klart att jag kände mig annorlunda eftersom jag såg annorlunda ut jämfört med de andra som var vita.
Det var så tydligt redan i många av de lekar som jag lekte som barn att det fanns vissa ramar för mig att röra mig inom och i många av dessa så spelade min hudfärg roll.
Prinsessor hade blont hår och blåa ögon så generella uppfattningen var att jag kunde inte vara prinsessa när vi lekte. Samma sak när det var dags för lucia.
Att det här var djupt orättvist, det var inget jag reflekterade över när jag var liten och sprang runt i sportskor.
Utan representation så försvinner jag och andra rasifierade.
Vi får det svårare och vi tappar hopp
Det var ju så självklart att jag inte kunde vara vita karaktärer eller inte leka mina idoler så länge de inte liknade mig och jag hade väldigt länge ingen som liknande mig som jag kunde se upp till.
Jag såg inte mig själv representerad  i böckernas/filmernas karaktärer jag växte upp med. Undantaget var såklart Disney som levererade tecknade filmer med djur. Djur kan vem som helst vara.
Men i alla spelfilmer eller serier jag såg samt i böckerna jag läste så var normen att karaktärerna var vita.
Undantaget var böckerna om Katitzi som jag snubblade över redan när jag var sju år. Där kunde jag känna en slags samhörighet i att både jag och Katitzi var annorlunda även om hennes liv var så mycket hemskare än mitt.
Men kort sagt, det var något som saknades, något jag längtade efter när jag läste men jag visste länge inte vad det var.
Jag minns första gången jag öppnade en fantasybok och hittade en karaktär som hade mörk hudfärg. Det var i boken Vidundrens väg av Meredith Ann Pierce. I den boken fanns en karaktär som heter Erin.

Jag minns att regerade så starkt när jag läste om henne och tänkte: Det är ju jag! Det är ju så jag ser ut!
Jag minns att jag önskade så mycket att det någon gång skulle göras film av de böckerna så att jag kanske kunde spela henne.
Varför just henne?
Jo för det var den enda mörkhyade karaktären som jag läst om någonsin och som jag stött på fram tills dess.
Den enda jag visste om och den enda förebilden jag hade att se upp till som såg ut som jag.
Från och med den dagen så döpte jag alla mina karaktärer när vi lekte till just Erin - och hon var alltid en tuff hjälte. Och när någon sade emot så kunde jag säga att det visst fanns en bokhjälte som hette det! Argumentet att det fanns en karaktär i en film eller en bok vägde tungt.

När det här inträffade var jag åtta år.

För mig var detta en så otroligt viktig händelse som jag alltid burit med mig.
Första gången jag läste att att det fanns en hjälte som såg ut som jag och som jag kunde relatera till.
Någon som jag fick välja själv och inte tvingades vara.
Jag såg mig själv representerad.

Det låg nog ingen elakhet bakom mina klasskompisar som sa att jag inte kunde vara ditt eller datt eftersom de personerna inte hade min hudfärg.
Det var ingen medveten diskriminering som begränsade mig till ett fåtal val baserat på min hudfärg, inte på den tiden.
Men det handlade igen om representation.
Både i film, böcker och i serier.
Det fanns extremt få mörkhyade superstjärnor, hjältar eller ens karaktärer. Jag såg de knappt fast jag letade och mina kompisar tänkte inte på att normen var vit eftersom de själva var vita.
Vithetsnormen var så stark (och är fortfarande) att det var omöjligt för mig att känna mig representerad vilket såklart påverkade min syn på mig själv och även min egen värdering av mig själv.
Det har hänt mycket sedan jag var åtta år men inte tillräckligt mycket.
Mina mörkhyade och rasifierade hjältar och förebilder på vita duken eller i böcker är fortfarande extremt få. När det någon gång dyker upp karaktärer som bryter mot stereotyperna så är de lysande undantag.
Men de undantagen gör likväl min dag.

Det som mörkhyade och rasifierade karaktärer gör för mig, både bär jag var nio år och idag, det är att de ger mig förebilder som jag kan se upp till men de gör även att vithetsnormen bryts och att fler rasifierade kan se sig själva i karaktärer på film, serier och i böcker.
Om de karaktärerna dessutom inte är stereotyper (som dör fem minuter in i filmen) så är det guld och det breddar gränserna för vad rasifierade skådespelare får för typ av roller och därmed så breddar det världens syn på hur rasifierade är och vilka mål vi kan uppnå och vad vi FÅR uppnå i världens ögon.
Till exempel: Om vi enbart porträtterar hjältar som vita och skurkar som rasifierade, då sänder vi ut signaler att det är så världen ser ut. Vi skapar en rädsla och en felaktig bild av rasifierade som i sin tur präglar deras liv utanför vita duken.
Jag har skrivit om det tidigare men sättet som vi visar representation på i film och böcker ( i detta fallet när det gäller hudfärger och etnicitet) präglar vår syn på vad människor kan uppnå i verkliga livet och det sätter i sin tur upp ramar för hur vi beter oss mot varandra och hur vi ser på varandra, både som barn och som vuxna.

Vetskapen jag fick om Erin när jag var nio gjorde att jag vågade vara hjälte. Den karaktären gav mig ett val som gjorde att jag kunde leka utan att känna mig begränsad.
En enda förebild gjorde det möjligt för mig.

Att se mig själv representerad betydde och betyder fortfarande otroligt mycket.
Att se mig själv representerad på ett sätt som inte reducerar rasifierade till stereotyper och biroller betyder allt.
Att se mig själv representerad på ett bra sätt, som hjälte och huvudroll i mainstreamfilmer och böcker ger mig en plats i samhället och breddar gränserna för vad världen låter mig uppnå.

Jag önskar att rasifierade barn som växer upp nu och i framtiden har tusentals förebilder. Att de kan se på film eller öppna en bok och veta att människor med deras hudfärg, de kan också vara hjältar, de får finnas med, de får existera.


Riz Ahmed som spelade piloten Bodhi Rok i Rogue One: A Star Wars Story höll nu i dagarna ett helt fantastiskt tal om detta med representation, betydelsen av det och vad det gör när folk inte ser sig själva representerade. Jag håller med honom och jag grät en smula när jag sett klart hela talet.
Jag rekommenderar starkt att ni ser det, från början till slut.




"Here's the speech I gave at Parliament yesterday hosted by Channel4 about diversity, or as I think we should call it REPRESENTATION. Diversity sounds like an optional extra. Representation is fundamental to what expect from our culture. When people don't feel represented, you get extremism, division, and lose out on our full potential. Things can get very ugly very fast. Let's step up, and REPRESENT"
-Riz Ahmed



Mer läsning på temat:

söndag 5 februari 2017

Vila i frid Rob Stewart

Det gör alltid jätteont när hjältar dör och den här gången gjorde det lite extra ont.

Rob Stewart, skaparen och regissören av dokumentären Sharkwater är död. Det dök upp i mitt facebookflöde för några dagar sedan att han saknades efter en dykning. Herregud var jag önskade, hoppades, ville att han skulle hittas vid liv men så bra fick vi inte ha det.
Inatt så gick hans familj ut med att hans kropp hade hittats.

Det gör så ont att han inte finns mer för han var en sådan viktig hjälte och en sann eldsjäl för hajarna och för haven. Det arbete han gjorde med att lyfta upp och synliggöra det enormt skadliga med hajfens-industrin och hur det inverkar, inte bara på hajarna utan även på världshaven, var och är helt ovärderligt.

Både Sharkwater och även hans senare dokumentär Revolution var på många sätt en slag i ansiktet på många som både blundat för havens tillstånd men även för hur hajfiske bedrivits. Och det ändrade garanterat mångas bild av hajar till en mer nyanserad bild av dessa fina djur.



För mig var Sharkwater definitivt en ögonöppnare. Jag hade innan jag såg den inte koll på hur många hajar det var som faktiskt dödades per år eller hur brutalt och vidrigt hajfensfiske faktiskt är.
Min historia med hajar går rätt långt tillbaka i tiden och är rätt komplicerad. Jag har alltid älskar och på samma gång varit helt livrädd för hajar.
Jag skyller på morfars stora bok om hajar som jag satt och läste varje gång jag var där som liten. Jag lärde mig allt om hajar och hur det var att dyka med de, hur viktiga de var, vilka intelligenta varelse de var och vilka viktiga rovdjur de var.
Jag fick massor med kunskap men också enormt stor respekt för de.
Allt på en och samma gång.
Robs arbete med att lyfta fram hajar och deras betydelse för haven gav mig den där sista pusselbiten jag behövde för att faktiskt inse hur viktiga de är.

Jag har gråtit en stund nu men vill bara säga att:
Tack för allt Rob. Tack för allt du gjorde, för dina filmer och tack för att du var en fantastisk hjälte som outtröttligt kämpade för hajar och för haven.
Vi hade behövt dig i många år till men vi får kämpa vidare.
Tack för att du orkade, för att du gick först och vila i frid.





torsdag 2 februari 2017

Hantering av rasism i lajvvärlden

Jag har ju tidigare bloggat om rasism i re-enactment- världen och med det sagt så borde jag inte behöva skriva detta. Lajvvärlden och re-enactment.världen har många likheter så jag tänkte länge att det var onödigt att skriva ett liknande blogginlägg om hur lajvvärlden hanterar rasism.
Men ju mer jag tänkte på det, desto med så insåg jag att det nog kunde vara bra att skriva ett inlägg specifikt om rasism i lajvvärlden och hur jag tycker det bör hanteras.
Både för att jag behöver få reda i mina egna tankar om det och dels för att det behövs om folk skulle söka på det.

Rasism existerar inte i ett vakuum.
Och det försvinner inte på lajv bara för att det är ett spel

Det här inlägget kommer fokusera mest på hur jag tycker att du som privatperson kan motverka rasism och nazism inom lajvvärlden. Mycket eftersom jag redan för Sveroks räkning skrivit ned en uppförandekod(ihop med flera andra) som riktar sig till lajvföreningar och lajvarrangörer. Den har huvudfokus på sexism, sexuella övergrepp men även diskriminering.

Så då kör vi!

Jag har gått från att lajva typ fyra gånger per år till att det blir någon enstaka gång per år. Mycket på grund av att jag jobbar varje sommar (och de flesta lajv händer på sommaren) men också för att livet innehåller så mycket annat som jag ska hinna med (främst jobb).
Men jag försöker åka minst en gång per år på något lajv jag verkligen är peppad på.
Sedan jag började lajva 2003 (eller 2006 beroende på hur man räknar) så har jag upplevt väldigt lite rasister på lajv.
Det har däremot funnits rasistiska fördomar och okunskap om hur man inkluderar rasifierade i en lajvvärld. Samt att det tyvärr har funnits väldigt mycket cultural appropriation och reproducerande av sunkiga rasistiska stereotyper i omlopp, främst när det gäller skapandet av lajvvärldar och liknande.

Men det största diskussionen som återkommer i lajvvärlden, lika säkert som att Kalle Anka visas klockan 15.00 på julafton, det är att vi måste släppa in nazister och rasister i lajvvärlden.

Just det här argumentet som baserar sig på principen att "alla måste få vara med och leka" är så tröttsamt och det lägger verkligen inte en bra grund för hur rasism ska motverkas.

Att den här diskussionen dyker upp så ofta i lajvsverige tror jag grundar sig på två saker:


  1.  Lajvsverige är en väldigt vit hobby vilket gör att rasism inte är en prioriterad fråga. Det gör att när väl frågan om rasister på lajv väl dyker upp så blir det ett analytiskt problem och en fråga om yttrandefrihet istället för att det blir en fråga som handlar om att hatbrott och diskriminering. 
  2.  Det finns en syn på att det ska pratas med rasister och att det är något som alla måste göra. Annars är du en dålig människa som inte låter andra vara med och leka.


Resultatet av en väldigt vit hobby samt en brist på konsekvensanalys blir att fokuset flyttas från hur fel det är med rasism till att varför är det fel att vara rasist?

I slutänden så leder det till att rasifierade drar sig från att lajva. Vilket är det minst hobbyn behöver.

För kom ihåg att när rasister och nazister okritiskt får leka i lajvsverige så görs detta på bekostnad av att rasifierade ska kunna känna sig trygga i sin hobby och ofta utan någon plan för hur det ska hanteras om rasifierade känner sig hotade eller rädda.

Så hur kan du som privatperson i lajvsverige motverka rasism?

  • Säg ifrån om det är så att det är någon med rasistiska åsikter som skriver i en lajvgrupp.
  • Säg ifrån om det är någon på ett lajv som använder sig av rasistiska uttryck som inte ingår i lajvsettingen.
  • Utbilda dig om rasism och rasistiska strukturer.
  • Var medveten att om du vill vara mot rasism så måste du säga ifrån mot rasister och nazister. Gör du inte det så lämnar du dina rasifierade vänner helt ensamma.
  • Rasism existerar inte i ett vakuum, är någon rasist eller nazist utanför lajvet så kommer den personen att vara en otrygghet för rasifierade personer på lajvet. Punkt.


Jag brukar ibland få frågan: Men hallå, kan vi inte ens prata med rasisterna/nazisterna som vill vara med på lajv?

Ja, du som vit är mer än välkommen att prata med rasister och nazister och försöka analysera hur de tänker.
Tvinga bara inte mig som rasifierad av göra det,
Det kommer aldrig för mig att bli ett alternativ att sitta och lyssna på en rasist eller  nazist och höra om hur jag är en mindre värd människa som inte förtjänar att finnas. Aldrig i helvete.
Försök aldrig övertyga mig om att din rasistkompis som hyllar förintelsen på sin facebookvägg skulle göra att jag känner mig trygg på ett lajv.
Samma sak gäller för alla som blir aktivt hotade av rasister och nazister, som folk med annan religion eller människor inom HBTQ, att vi borde lyssna på rasisterna och nazisterna om hur de ser på saken.
Det är inte rimligt att vi ska behöva kompromissa med vår säkerhet för att lajvsverige inte vågar sätta ned foten.
Jag tror lajvsverige kan göra mer och utvecklas till världens bästa plats som är trygg och fri från rasism om vi slutar stirra oss blinda på ett konstigt argument om yttrandefrihet och framförallt om vi slutar vara så ängsliga.

Det är inte en mänsklig rättighet att få vara med och lajva men det är ditt ansvar att se till att motverka rasism och framför allt är det en vit lajvhobbys skyldighet att se till att lajv är en trygg plats för rasifierade.


Mer läsning på temat:

En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina egna privilegier)


Youtubevideos (med Eva Wei)

Etnicitet och lajv
Etnicitet och lajv 2.0

lördag 21 januari 2017

Du är inte ensam men du måste kämpa vidare

Ibland behöver vi bara andas för att rädsla ska släppa taget om kroppen. Ibland räcker det att bara öppna ögonen för att en mardröm ska försvinna och till och med minnet av den ska lösas upp på de första solstrålarna genom fönstret.
Ibland räcker det att stå i regnet med tårarna rinnande nedför ansiktet för att en sorg djupare än något ska mildras lite.
Ibland räcker det med att bara vakna.

Men ibland så vaknar du och inser att trots att morgonen är här och du ser dina andetag som rök framför dig så är hjärtat så tungt i kroppen att det inte går att blunda från att mardrömmen följer med in i vardagen och vilar som en skugga över verkligheten.

Det finns ibland saker som inte går att skaka av sig och som tynger dig till jorden.

Då är det lätt att bara känna att en vill ge upp och lägga sig ned och vänta på ett slut som står bakom hörnet.
Då behöver vi varandra för att orka ställa oss upp och gå vidare. Vi behöver att vi håller varandra under armarna och ger varandra styrka och stöd.
Det kommer alltid finnas de som ligger ned och kanske är du en av dem.
Vet att du inte är ensam trots att mardrömmen är med dig i vaket tillstånd.
Om du är en som orkar stå, vet att det finns de som behöver dig.
Vi kanske inte känner varandra alls.
Men försök håll varandras händer för att fortsätta andas.


torsdag 19 januari 2017

Tack för allt Carrie Fisher

Det har tagit mig så lång tid att ens orka sätta mig ned och skriva detta.

Carrie Fisher gick bort den 27 december och för mig var det som att något bara slocknade. Jag och min partner tillbringade kvällen hoprullade i soffan, ledsna och tomma.
Kanske är det konstigt att vi reagerade så starkt när det bara handlade  om en känd person som dog men det finns orsaker till varför( det har jag skrivit mer om här) men Carrie Fisher betydde så mycket för oss båda.

Carrie Fisher var en av mina första kvinnliga förebilder i rollen som Leia i Star Wars. Hon var en person ja kunde se upp till, någon som jag kunde vara när jag och mina kamrater lekte. Hon var en utforskare, en ledare, en hjälte och så många olika saker på en och samma gång. Jag kunde vara henne i klänning och i byxor.
Hon var den absolut coolaste karaktären i episod 4, 5 och 6. Utan tvekan och utan någon tävlan alls.
Jag blev mer än glad när jag hörde att hon skulle komma tillbaka till episod 8 och att få se henne där som general och ledare än en gång gjorde mig tårögd.

Men trots att Carrie Fisher betytt så mycket för mig i sin roll som Leia så har jag sett väldigt få andra filmer hon varit med i. Mycket för att det inte var storfilmer eller så var det filmer som jag helt missade.
För mig så var rollen hon spelade Leia och ingen annan.
Något jag däremot kände till var hennes öppenhet om sin psykiska ohälsa. När jag först fick reda på hur öppen hon var med sin bipolaritet och sina problem genom åren så växte hon ännu mer för mig.
Det krävs enormt mod och styrka för att orka vara så öppen som hon var och ännu mer för att ha en sådan enormt kaxig attityd till det och kunna fortsätta prata.
Hon stack ut bland många stjärnor genom att vara sig själv och visa att det är okej att inte vara hel eller perfekt.
Vetskapen om det gjorde henne ännu viktigare för mig.

Jag och Dan gjorde nyligen ett helt eget podavsnitt om Carrie Fisher för vår nya podcast Hard Nerd Cafe och jag känner att jag där sagt mycket av det jag kände och känner för henne. Lyssna gärna på det men stark varning för gråt.

Men slutligen vill jag bara säga: Tack Carrie för allt du var, för verkligen allt. Tack för att du gav mig Leia, tack för att du var dig själv.





tisdag 17 januari 2017

The Empress of China del 3: Censur och farliga bröst

Så där! Sista delen i min serie om The Empress of China! Jag har tidigare skrivit varför serien inte var något vidare, om de få ljuspunkter som fanns men nu ska jag gå in på något som serien inte rår för.

Nämligen CENSUREN!

När jag insåg att The Empress of China var hetaste och snyggaste serien att se på när det gällde kinesiska kostymdraman så vile jag såklart få tag i den via någon streamingsajt.
Men det stötte snabbt på problem när jag insåg att serien blivit gravt censurerad när den släpptes i Kina.

Orsaken stavas bröst.

Ja ni hörde rätt. När serien släptes i Kina så tog det bara en vecka innan serien tvingades göra ett uppehåll på grund av tekniska problem. När den väl började sändas igen (från början) så var det uppenbart att tekniska problem var ett kodord för "OMG, det är för mycket exponering av bröst i dramat!!"
Så för att lösa det så tog kinesisk tv helt enkelt och klippte om serien, ungefär så här:


Bild hämtad härifrån

Ja, ni ser ju själva att detta ser för jävligt ut och censureringen togs inte alls väl emot av kinesiska tv-tittare som inte alls var nöjda med hur det hanterades. För seriöst, det är inte nakna bröst vi talar om, det är lite urringning och pushup. Inget mer än så.

Inte ens i närheten av farlig urringning. Plus helt historiskt korrekt tydligen.

Sist jag kollade var bröst inte farliga och jag vill inte ens poängtera att censureringen gör att man ser mindre av de underbara kostymerna. Någonstans efter censureringen satt det en massa kostymörer och grät ögonen ur sig.
Just Tangdynastin var också känd för att kvinnornas kläder i eliten var urringade och överlag visade mer hur än tidigare. Så helt historiskt ok alltså. Sedan så är all form av kyssar och tillgivenhet bortklippt med i den ursprungliga kinesiska versionen så fysisk romantik kan jag ju se i stjärnorna efter. Just att fysisk romantik är bortklippt förstår jag inte heller eftersom det visas kyssar och annat i flera andra kinesiska kostymdraman.
Passade det inte in i serien?
Bröt det för mycket mot historien med kyssar?
Jag är förvirrad och framförallt över bristen på logik.

Men efter att ha insett att jag inte skulle hitta en version med kyssar så ville jag såklart hitta det näst bästa - alltså en version där brösten inte var censurerade. Jag ville se den oklippta versionen med vackra kläder!
Det visade sig vara lite svårt. Lägg därtill att jag behövde en version med engelsk textning och det blev nästan omöjligt.
Men efter ett tag hittade jag det näst bästa: Serien släpptes nämligen i Hong Kong och där gjorde man en medelväg. Istället för att censurera allt till fåniga närbilder så lade man massa pengar på att lägga en CGI-remsa med tyg över urringningen. Det är fånigt men bättre att missa alla snygga kläder. Och det ser helt okej ut.

Bäst att täcka över de farliga brösten. Bild hämtad härifrån

Hong Kong-versionen tog även och kortade ned serien genom att klippa bort ungefär tio avsnitt. Jag har läst lite synopsis och utvärderingar från folk som sett båda versionerna och det verkar som att det som blev bortklippt var plotter som inte förde handlingen framåt alls. Och med tanke på hur splittrad handlingen är som det är kanske det var bra att jag såg den nedkortade versionen. Den är rätt kasst klippt när det gäller övergångar men jag slipper se en serie där de enda kroppsdelar som visas på kvinnor är deras huvuden.
Jag är ändå så nöjd som jag kan vara men en del av mig vill se den ocensurerade versionen så långt det är möjligt.
Mitt hopp står till Taiwan som har visat den helt ocensurerade versionen av serien, komplett med bröst och fulla avsnitt (men förmodligen ingen romantik)  Den har jag inte lyckats hitta alls med engelsk textning men någon gång bör den väl dyka upp.
Av det jag har sett (otextat) på youtube och liknande så är den ocensurerade versionen mycket bättre när det gäller både övergångar, klippning och även bakgrundsmusik,
Så hittar ni en länk med den ocensurerade taiwanesiska versionen med engelska undertexter... släng den hitåt :)

Och där har ni det! Min totala genomgång av The Empress of China.
Trots att jag inte är så förtjust i den själv så skulle jag säga att den kan vara värd att se, mycket för de visuella. Men om ni ser den, kom ihåg att den brister på många punkter och att det finns bättre kinesiska kostymdraman!

Om ni är nyfikna på serien så rekommenderar jag att se den via NewasianTV, där hittas Hong Kong-versionen på 76 avsnitt.

Tidigare delar om vad jag tycker om serien hittas här:

The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat
The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt

Här har jag även skrivit om fler kinesiska kostymdraman

The legend of Zhen Huan
The virtuous queen of Han