tisdag 1 augusti 2017

Game of Thrones: The Queens justice (eller Schack, tårar och skuld)

Dags för tredje avsnittet av Game of Thrones säsong 7! Väntan på att sluta jobba och komma hem har aldrig varit så lång! Skarp varning för att detta är ett bloggavsnitt fyllt med spoilers, spoilers och fler spoilers.



Första jag reflekterade över efter att ha sett avsnittet var att detta var en story som borde tagit månader men enligt avsnittet utspelar sig under typ max tre veckor. Jag är förvirrad. Men glad.


Allians eller krig?


"I've done my part, I brought ice and fire together "

-Melisandre

Hoppla vad detta gick snabbt! Jag hade väntat mig att Jons och Daenerys möte skulle dröja minst fem episoder men jag får väl bara acceptera att alla nu rör sig över Westeros med hyperfart.


Jag gillar den nya orubbliga Daenerys . Hon är orubblig och visar tydligt att dagarna då hon var tvungen att förlita sig på andras välvilja är över.

Hon har härdats, överlevt och rest sig så stark.
Daenerys har växt som ledare och bra på att hålla tal har hon alltid varit.
Jag gillar henne och jag hoppas att säsongen bjuder på mer av hennes tankar bakom besluten vi får se.

Kontrasten mellan henne och Jon är rätt stor. Både har gått igenom sina olika resor men Jon har alltid kunnat luta sig på sin egen förmåga. Han har inte blivit såld, våldtagen eller tvingats leva på andras välvilja hela sin uppväxt (hur mycket vi än vänder och vrider på det så var Cathelyns aversion mot honom ogillande och inget mer)
Daenerys framstår som auktoritär och med full kontroll (om än en liiiten smula obarmhärtig) medans Jon mest framstår som förvirrad.
På plussidan är det skönt att se att Jon får vara den lite borttappade och desperata med känslor eftersom det är en roll som brukar ges till kvinnor.


Du dog? Well, tur att jag är bra på att lyssna och prata. Samt dricka.

Älskar spelet mellan Jon och Tyrion. Det är ett återseende mellan två som överlevt mot alla odds.

Att Jon gnäller så mycket fortfarande är jag mindre förtjust i.  “Jag borde inte kommit dit, jag vill åka hem….”

Jag vill bara skrika åt honom: Lägg ned och hantera det!

Men jag antar att en livstid av tvivel på sig själv plus att bära världens öde på sina axlar plus att ha blivit dödad och inte gått i terapi för det gör en lite mer gnällig än genomsnittet.

Kanske kan hans pratande med Tyrion få honom att komma ur det hela
Tyrion får alltid vara voice of reason och lite av en storebror och jag hoppas Jon och Daenerys fattar hur smart han är, gör som han säger och kommer överens.

JUST MAKE IT WORK!

Men inte på ett sexuellt sätt snälla?

Överlag älskar jag att Jon och Tyrion får så mycket tid. Det är sjukt förutsägbart att det ska bli lite nostalgi men det fungerar. Kanske för att det känns äkta. De har alltid gillar varandra och att de skulle plocka upp där de slutade känns rimligt.

Det gör mig också glad att Tyrion tror Jon. Hade blivit så besviken om en så beläst man inte gjorde det.

Det är på Dragonstone vi får som mest karaktärsutveckling i form av interaktion mellan tre olika karaktärer och det gör mycket för historien och det är även några riktigt fina hintar om vad som komma skall.
De tre, Tyrion, Daenerys och Jon är formidabla och även om Jon är det svagaste kortet så älskar jag varje scen som de har tillsammans.



"A long goodbye was it?"
-Cersei

Jag hoppas verkligen vi sett det sista av Dorne. Jag älskade Oberyn och Ellaria första gången jag såg de men Ellarias och sandormarnas historia i serien är en skam mot det Dorne jag älskar i böckerna.
Jag är glad att det får dö men jag är glad att det i detta avsnitt blir lite mer meningsfullt och känslosamt.
Skådespeleriet här är helt spot on.
Jag är ingen mor så jag kan inte till fullo sätta mig in i hur det är att förlora ett barn. Men här känner jag för första gången på väldigt länge med Cersei. Hon var kanske en kass mamma men hon älskade Myrcella på sitt vis.
Det är en vacker död hon delar ut och väldigt poetisk. Ett liv för ett liv.
Och jag kan inte känna med Ellaria här.
Jag vill men jag kan inte.
För hur mycket jag än hatar Cersei så var Myrcella oskyldig. Trystan och Doran var oskyldiga och hur jag än vrider på det känns det jävligt skevt att hämnas sina älskade genom att döda hela hans familj.
Ellaria var på slutet minst lika känslokall och tom som Cersei och jag kan inte gråta för henne.

A Lannister always pays her debt.
Besök från Mycroft Holmes!
Nej, skämt åsido, det är lite upplyftande med pengaproblem mitt i allt drama och misär. Sedan att jag älskar Mark Gatiss är en annan sak.<3
Och här är första gången på länge som jag ser Cersei visa att hon har lite mer koll på situationen är bara hämnd och blod. Att trycka på slavhandelns inverkan på världsekonomin för att hålla sina lånehajar från strupen är smart



"Fight every battle, everywhere always. In your mind."
-Petyr Baelish

Sansa gör sig riktigt bra som Queen of the North. Hon har koll på vad som behövs för vintern och hon är fullt kapabel att gå en bra överblick över helheten och se vad som behövs göras ned till minsta detalj.

Sedan detta som jag älskar: Att alltid se värsta tänkbara scenario för att kunna vara förberedd på allt. Jag gillar det eftersom jag själv lever så.
Och om Sansa tar till sig det enda smarta Littlefinger sagt så kommer Norden kanske ha en chans att hålla ut.

Och ja jag grät när Bran och Sansa återförenades. Jag är inte gjord av is goddamit!!
Får se hur det blir med Bran nu när han 1) är hemma 2) visat för Sansa att han inte kommer vara den räddning jag tror hon hoppats på.

Bran dunkar in full pott på läskigt och övernaturligt orakel för övrigt. Det känns som att han tappade typ också all sin mänsklighet och empati på väg till Winterfell…. Hej och hå. Varför fick vi inte se det?

Med detta blir det också solklart att den enda man som kan regera i Norden är Jon. Kanske sporrar detta Sansa att själv ta tronen.
Det återstår att se!




"Tell Cersei. I want he to know that it was me."
-Olenna Tyrell

Och här grät jag igen.
Olenna, Queen of thorns och den bästa spelaren på planen. Henne och Jamies scen var fantastisk och hela uppbyggnaden, tonsatt till musiken av Lannisters theme, var så tung.
Men nu vet Jamie.
Och vi får klara av det här schackspelet utan den drottning som gav oss mest.

Tyrell och Martell ute ur spelet.

Vem blir det härnäst?

Veckans FFS!

Vänta vänta nu. Så bara POFF är Ser Jorah frisk och kry? Fuck this shit, jag är megakränkt!
Men detta kanske snabbar upp Samwells historia.

Vi kan även konstatera att Euron Greyjoy 1) Fortfarande är den största buskisskurken på den här sidan havet, att han 2) uppenbarligen har en armada som har maxat sin level i att smyga ljudlöst på sina motståndare och att 3) alla han skepp kan slunga eldklot typ 1000 meter i varje riktning.

Övriga tankar:

Och detta avsnittet påminner oss om att ett flerfrontskrig alltid är en katt-och råtta lek.
Det gör det mer spännande men det blir på ett sätt lite hoppigt och karaktärsutvecklingen blir lidande.
Och när vi inte får tillräckligt med karaktärsutveckling så blir det inte helt trovärdigt. Då måste det tas till starka känslor som sorg, hat och desperation för att det ska bära hela vägen fram.
Det fungerar men jag hoppas på bättre regi i nästa avsnitt.
Med det sagt är jag glad att krigsscenerna i detta avsnittet hålls korta och tajta. Jag är intresserad av story i dagsläget, inte av krigsporr.

Låt oss göra en räkning på hur kriget går så långt!

Daenerys är minus:
  • Sina allierade i Westeros
  • Sina unsullied (pga de sitter fast på Casterly rock)

Lannister är plus:
  • En flotta
  • Massor av guld som de kan betala tillbaka sin skuld med

Kort sagt så var det mycket i detta avsnitt som vände saker till Cerseis fördel, både när det gäller karaktärsutveckling och  såklart när det gäller kriget.
Men trots det känns det som att Daenerys har alla trumf på hand. Hon har en arme och hon har sina drakar.

Frågan är hur pass stort hotet från White Walkers kommer bli och om fokus efter detta avsnitt blir Norden eller Kings Landing för Daenerys .

På en liten parantes vill jag bara säga Stackars PTSD-skadade Theon. Jag lider med honom!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar