tisdag 29 augusti 2017

Game of Thrones: The dragon and the wolf (eller allt jag vill och lite till)

Och så var vi äntligen här. Sista avsnittet i säsong sju av Game of Thrones. Det känns så futtigt att det redan är över och att det nu är en evighetslång väntan till nästa säsong. Men jag får överleva och kanske se om hela serien.



Låt mig först säga att sista avsnittet av säsongen inte gjorde mig helt nöjd. Visst var det en bra säsongsavslutning men det lämnade mig inte helt andlös. Hurra för längd och mycket interaktion mellan karaktärer men en av mina största farhågor hände också. Men det kommer vi till, låt oss börja från början.
Och ja, detta kommer att bli långt.

Bäst plats för möte. Inte alls upplagt för bakhåll


"There is only one war that matters and it is here."
-Jon

Dragonpit alltså... Jag trodde det skulle vara way större med tanke på hur stor Balerion the Dread sades vara. Men det är en petitess i sammanhanget och det överskuggas lätt av det faktum att så många av huvudkaraktärerna är på samma plats!
Så många som vill döda varandra, så många introduktioner och så många återseenden!
Jag älskar den otroligt awkward situation som uppstår när Brienne och The Hound får se varandra igen första gången efter sin dödsduell och hur de senare båda ler lite stolt när de talar om Arya. Det fick mig att mysa inombords.
Samma känsla fick jag när Tyrion och Bronn återsåg varandra. De munhöggs, gruffade lite och landande någonstans i att det var kul att ses igen.
Dynamiken och spänningen under mötet när alla samlades gick att ta på. Herregud vad många människor på en plats som aktivt vill ta död på varandra och att de lyckades med att ordna ett möte utan att någon strök med... det är en bedrift.
När jag blir stor ska jag också alltid göra entré på en drakes rygg. Drogons min av "Rör min mamma och jag dödar er alla med ELD!" är så underbar!

Sedan dags för möte och Euron är fortfarande den löjligaste karaktären på plan. Ta ditt stora manliga ego och ditt peniskomplex och gå och dränk dig ordentligt.

Hurra för att zombien fortfarande lever (jag hade på allvar bränt en värld om den hade gått och permadött efter hela förra avsnittets sidouppdrag)
Ett ögonblick verkade det som att Cersei faktiskt förstod allvaret... men Cersei hade inte varit Cersei om hon inte i nästa stund vävt sig en liten bubbla av förnekelse med inslag av offerkofta och vägra greppa sanningen.
Men jag är glad för det eftersom det gav oss en underbart härlig, spänd och känslosam scen mellan Tyrion och Cersei.

Den hade jag inte velat vara utan för allt i världen, jag har saknat dynamiken mellan de två och den här syskonkänslan som består av att de båda har öppet krig och hat mot varandra. Det är unikt och väldigt intressant att se.

Men om den scenen gav mig gåshud så ville jag scenen innan på allvar här ÅTERIGEN skalla Jon pga hans jädra heder.
Ja, det är fint att han står vid sitt ord.
Ja, det är fint att the North håller fast vid vad de tror på men lite fingertoppskänsla for fucks sake Jon!

Sedan så kommer han ju ut som segrare och får respekt just på grund av sin heder och i grund och botten håller jag med honom om att detta med att ljuga är fel.
Men jag får lite ont i magen av detta eftersom det är så mycket som står på spel.



Payback time... 


“You stand accused of murder, you stand accused of treason"
-Sansa


JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! skrek både jag och Svart rakt ut när det uppdagades att det jag hoppats var sant!
Att Arya inte svalt Littlefingers bete, att Sansa inte blint börjat lita på honom utan att de hela tiden vetat vad han hållit på med!
Åh att se Littlefingers min när Sansa ställde honom inför rätta för mord och högförräderi var obetalbar.
Och att Sansa och Arya haft med sig Bran på detta (som faktiskt kopplat upp sig rätt mot Westeros-wifi:et ) som här visar en smula mänsklighet igen då han sitter och aktivt ingriper mot den som orsakade hans familjs fall.
Sansa har ju sett igenom Littlefinger för längesedan men det är först nu med backup från både sina syskon som hon kan ställa honom inför rätta.
Ibland behövs det inte mer bevis än överväldigande vittnesmål (från Sansa själv), en läskig Bran samt att oddsen inte var på Littlefingers sida alls.
Detta var så tillfredsställande att se, en av spelets stora spelare, själva hjärnan och konspiratören bakom War of the five Kings som äntligen halas fram i ljuset och får svara för sina handlingar och för alla de tiotusentals liv han har på sitt samvete.
Jag kommer inte sakna Littlefinger för större sociopat får en leta efter. Han spelade spelet men för honom hade det inte gjort någon skillnad vem som att på tronen i slutänden. Han var en person helt utan ideal och utan känslor (och nej, jag ser inte hans "kärlek" till Catelyn som äkta pga 1) Hon ville aldrig ha honom men han fortsatte stalka henne och 2) att han flyttade över sina känslor för Catelyn till hennes dotter Sansa tyder på att det aldrig var Catelyn själv som var det viktiga utan snarare det hon representerade, något han aldrig kunde få.
Så bye bye Littlefinger och kom aldrig ever igen.
Nu kan jag äntligen känna att Ned, Catelyn och Rob är hämnade på allvar.



R+L=SANT!! <3


"He loved her. And she loved him"
-Bran


Det är svårt att läsa av Brans känslor nu när han blivit en robot men när Samwell kommer till Winterfell märks det på Bran att han faktiskt är ivrig att berätta vad han vet: Nämligen att Jon är son till Lyanna och Rhaegar.
Nu vet Samwell det och därmed faller en viktig pusselbit på plats som jag längtat efter.
Ända sedan namnet på avsnittet avslöjades så hade jag hoppats på en flashback till Rhaegar och Lyanna. Och den fick jag även om den var liten.
Men ja ja ja ja!
De älskade varandra!
Det var en kärlekshistoria!
HURRA!!

Men nu till min stora besvikelse:
Först och främst var Rhaegar för lik Viserys, i min värld var han way snyggare med mycket längre hår.
Ja, han är snygg och dreamy men jag vill ha mer.
Vart är min vithåriga animeprins??

Och sedan.

VARFÖR VARFÖR var Jon och Daenerys tvungna att ligga med varandra? Vart kommer kemin ifrån förutom att debåda är unga, härskare och pratar väl med varandra. Jag tycker det brister och det trots en jättevacker kärleksscen.
Men Jons hjärta kommer gå sänder pga hon är hans faster.
Ahhh, incest... krossar det inte din hjärna och gör din galen så är det ditt hjärta.
Och vi som var så nära att klara hela säsongen utan att de hamnade i säng!



"Du är rätt bra syrran!"
"DURÅ!"

"When the snows fall and the white winds blow, the lone wolf dies but the pack survives."

- Sansa

Över till en annan typ av familjeträff:
Ett litet men viktigt ögonblick som lagar allt vi fått se i tidigare avsnitt mellan Arya och Sansa. Även fast vi nu vet att det var ett skådespel för att luta Littlefinger så är det skönt att se att de fortfarande kan skratta ihop och att de kan känna att livet går vidare, att de är en familj.
Och för mig var det underbart att se hur Arya erkände att Sansa också haft det jävligt svårt och hur Sansa i sin tur erkände att Aryas erfarenheter gjort henne stark.
De är som två sidor av ett mynt, Arya är en krigare och Sansa är en politiker. Och tillsammans är de helt briljanta och livsfarliga för Cersei.
Det är underbart.




"Men är du helt tappad bakom en vagn?"


"I pledged to ride North, I intend to honor that pledge"
-Jamie

Ännu ett litet men så viktigt ögonblick jag har väntat på länge. För hur länge skulle Jamie stå ut med Cerseis planer, hennes ovilja att inse sanningar och hennes förrådande av allianser.
Jamie har gjort en fantastiskt karaktärsresa i serien (något Svart alltid älskat) och han är långt ifrån samma person som han var när den började.
Och här så inser han äntligen att hur mycket han än älskar Cersei så är hon hederslös och saknar grepp om verkligheten medans han ser den större bilden.
Det ska bli spännande detta!


Dead men tell many tales.


Och på tal om spännande. Jag bad om White Walkers och det fick jag.
Får jag ångra mig nu?


Hurra för:

Brienne när hon skakar om Jamie med orden "Oh fuck loyalty!"
Det visar hur långt hon har gått och hur stort hotet  från White Walkers faktiskt är. Och det visar Jamie hur lite politikspelet och kampen om makten faktiskt betyder i det långa loppet.

Theon som visar att han inte behöver stake för att vinna respekt. Heja!


Övriga tankar:

Nej, jag gillar inte att Jon och Daenerys fick ihop det. Och bu för att jag inte fick  min vithåriga animeprins! 
Men annars var detta avsnitt väldigt bra med fantastisk storytelling, bra uppbyggnad i musik och scenbyggande och massor med karaktärsinteraktion som jag saknar i tidigare avsnitt.
Det gjorde enormt mycket att detta var ett så långt avsnitt, det gjorde att saker hanns med och inte kändes jäktade.

Nu kan jag bara sätta mig ned och vänta i ett och ett halvt år på nästa säsong.
Det kommer inte göra mig rastlös eller så. Absolut inte bitter alls.


Mer läsning på temat:

fredag 25 augusti 2017

Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.
Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.


Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.
Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.


Det är du som står bredvid.
Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.
Du som vet men inte varnar.
Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.
Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.
Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.
Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.
För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.
Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.
Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.
Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.
Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.



Mer läsning på temat:


onsdag 23 augusti 2017

Hur vi tystnar och varför du måste ta ställning

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Det är inte första gången den dyker upp och jag tycker alltid att den är lika bra och som ett slag i bröstkorgen.



Bild av Jim Hines

Och som alltid när jag ser den här bilden så väcks en fråga i mig:

Varför?

Vi börjar med att prata om våra förövare
Sedan börjar vi anonymisera
Till sist tystnar vi helt.

Den frågan och svaret på den fick mig att skriva det jag inte kunnat med att skriva på så många år.

Men vi börjar från början med första delen, nämligen tystnaden.

Och det uppenbara svaret som den här seriestrippen pekar på är att de som tystar inte är rättsystemet eller polisen.
Utan det är de vi har omkring oss i fort av välmenande vänner och bekanta.

De som inte vill ha någon störning i vänskapskretsen och de som inte vill kännas vid att en av deras vänner/bekanta kan vara en förövare.
Just det här, att offer som vågar berätta och tala ut med sina vänner om vad de varit med om och vem det är som våldtagit eller misshandlat blir bemötta med misstro. Och inte bara misstro utan ett ifrågasättande som blir värre ju mer offret försöker anonymisera för att dels göra sina vänner till lags och dels av rädsla för att bli ännu mer utstött.
Så tillslut blir det tystnad, trauma och en människa som kommer kräva fem gånger så lång tid att läka än vad det kanske hade gjort med stöd och bra respons.

Så vad kan du göra för att hjälpa ett offer som berättar? Enligt mig kan du personligen göra följande:


  1. Lyssna.
  2. Bekräfta och säg att du tror personen.
  3. Var tydlig med att säga det som hände inte var offrets fel.
  4. Var inte dömande och skuldbelägg aldrig.
  5. Spela inte djävulens advokat.
  6. Skämta inte bort händelsen och säg framförallt inte "det var väl inte så farligt" eller "det finns andra som har det värre". Gör aldrig det.

I korthet: Lyssna på offer när de berättar och lyssna på namnen de säger.
Och kom ihåg att det förmodligen ligger veckor eller månader, kanske till och med år, av nätter då de haft ångest över om de ska våga berätta.
Så säg inte till de att anonymisera och kom inte med råd a la djävulens advokat.

Kom inte heller och börja predika om förtalslagen, den har jag och andra hört till leda.
Det här handlar inte om att hänga ut folk på nätet. Det handlar om att offer måste kunna få tala om vem/vilka det är som har utsatt de för saker utan att följande argument dyker upp:

"MEN VAD TASKIG DU ÄR SOM SÄGER SÅ! Du förstör faktiskt X liv genom att säga så!"

Oh ja, någons liv är redan förstört. Och den personen står och försöker berätta för dig.

Och nu kommer vi över till det jag inte vågat skriva på så många år, 

Nämligen att du måste ta ställning.

Jag har länge varit den som sagt att det inte behövs ta ställning men nu tänker jag säga det rakt ut att Jo, du måste ta ställning.

Det finns tre sätt du kan hantera en situation där en vän blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel och där du även känner förövaren:


  1. Du väljer att ta offrets sida och tro på hen. Detta innebär att du stöttar offret och ser till att vara hens vän.
  2. Du väljer att ta förövarens sida och tro på hen. I detta fall innebär det att du inte gör något för att se till att förövaren kommer tilrätta med en dåligt beteende eftersom du tror på förövarens berättelsen att hen inte gjort något fel.
  3. Du tror på offret men väljer att ta på dig den svåra rollen att se till att förövaren faktiskt inser vad hen har gjort. Du pratar med förövaren om det som hänt och ser till att hen kanske får hjälp med att inse sin problematik.


Det finns en sätt till som är absolut oacceptabelt enligt mig (och det är nu jag skriver det som jag dragit mig för i flera år)

Du kan inte vara neutral och vara vän med både en vän och förövare utan att göra något aktivt för att stötta den ena eller den andra eller båda.

Försöker du vara en neutral vän och intalar dig att du kan vara vän med både ett offer och en förövare genom att låtsas som att inget har hänt - Då blir det automatiskt så att du tar förövarens sida enligt alternativ 2 ovan.

Om vi tar ett klassiskt exempel med mobbing på skolgården.
Ett barn blir mobbad och slagen på skolgården av ett annat barn. Några barn väljer att gå in och stoppa det hela. Några tar hand om den som blivit slagen och plåstrar om hen, några väljer att prata med den som slog och förklara varför det är fel att slåss. Någon säger att det är det slagna barnets fel, någon säger att det är mobbarens fel.
De är alla aktiva biroller i konflikten som på sina sätt försöker se till att det bli bra utifrån sin egen etik och vad de sett, tror på och vilken relation de har till de två inblandade.
Sedan har vi de passiva.
Det är de barnen som står i en ring runt omkring mobbaren och det barn som blir slaget. De säger ingenting, de gör ingenting men de stoppar det heller inte. Genom att de står tysta och ser på så bidrar de till att situationen varken tar slut eller löser sig. Och genom att de står tysta och ser på så får det barn som blir mobbat och slaget inget stöd utan snarare en känsla av ensamhet och av att ingen finns för att hjälpa. Mobbaren känner att ingen griper in vilket bekräftar att hen gör rätt i sitt handlande.

Detta är ett rätt uttjatat exempel men det är hyfsat pedagogiskt för vad jag försöker förklara, nämligen att du inte kan vara neutral i en sådan här konflikt.

Så slutligen, våga ta ställning. Du hjälper både förövare och offer så mycket genom att aktivt visa att du finns där och att du vågar hjälpa till.


Mer läsning på temat:




måndag 21 augusti 2017

Game of Thrones: Beyond the Wall (eller hur jag grät sönder mig)

Extra långt avsnitt av Game of Thrones innebar självklart att jag jobbade över. Men äntligen kom jag hem och kunde vira in mig i filtar för att se avsnitt 6!



Okej, först och främst. Jag skrev detta typ en kvart efter att jag sett avsnittet. Det är därför fullt av känslor och är väldigt ostrukturerat. Det får ni leva med.


Hej hå hej hå, vi mot White Walkers gå.



"He here has been killed six times and you don´t hear him bitchin bout it"
- The Hound

Vi börjar bortom muren och får massa dialog och typ aslite landskapsbilder! Jag är nöjd och ännu mer nöjd när Gendry är den smarta i gänget och har på sig en mössa.
Tormund visar att han har en oväntat insikt i hur människor fungerar och tänker samt i hur de hade behövt tänka.
Tormund the voice of reason…. Den trodde jag inte jag skulle få se.
Jorah och Jon boundar vilket är fint. Men mindre smart av Jon att försöka ge bort sitt svärd mitt ute i vildmarken.
Jon, vad hade du tänkt slåss med?


Familjeterapi är en bra grej här.

"The rules were wrong"
-Arya


Mitt hjärta går lite grann i bitar när Arya talar om Ned. Mycket för att jag minns första säsongen när de var en familj och jag minns igen hur bra Ned var. Han var för bra för denna världen och det blev hans fall.
Vilket leder in mig på min stora besvikelse…. Här hade jag hoppats på att se Littlefinger malen till sjöslask men istället får vi en superläskig och totalt empatilös Arya mot en väldigt illa berörd Sansa

Anklagelser flyger och i teorin är alla sanna men i praktiken vet vi att det inte är så enkelt.
Sansa tycker att Arya bara rest jorden runt och Arya tycker att Sansa bara suttit och varit vacker i Kings landing.
Både biter ifrån sig men jag känner mer för Sansa än Arya här. Mycket för att det hon genomlidit har hon varit tvungen att dölja och är det fortfarande. På ett sätt är det som systrarna representerar en uppvisning i manligt och kvinnligt mod och styrka.
Och det blir så tydligt när Arya upplever det som att Sansas upplevelser inte räknas på grund av att hon inte vågat slå tillbaka eller försök.
Arya med all sin livsvisdom borde greppa att hennes syster är en djupt traumatiserad person som överlevt enbart genom att se till att ingen uppfattat henne som ett hot. Arya borde också ha vett att veta bättre än att döma folk för att de inte lever upp till normen (i detta fall Aryas norm över vad som räknas som mod och inte)
Sansa å sin sida borde inse att Arya inte kunnat överleva så länge som hon gjort om hon inte satt in allt på att bli bäst. Sedan att det gäller bäst i mord och lönndom är en annan sak.
Systrarna hade kunnat bli en formidabel kombination om de bara inte varit så bundna vid sin egen resa.
Ingen av de hade kunnat genomlida vad den andra gått igenom men  båda är de personer de är på grund av det som de gått igenom.
Men de har så olika måttstockar att de aldrig kan mötas.
Kan någon snälla koppla upp Bran mot Westeros-wifit så de kan hantera varandra, snälla?


Och Little finger bara njuter det jävla aset Han är så skicklig på att spela ut de mot varandra
Snälla Sansa, du vet vad han går för. Men jag förstår dig för han är den enda som vet hur Sansa varit tvungen att överleva.
Beric <3

"He wants you alive"
-Beric


Vi benar ut gruppen bortom muren lite mer. De är tydligen fler än sju stycken men de andra är namnlösa wildlings som mest är mat. Bokstavligt talat.
Så jag skiter i de.
Men the Hound och Tormund, jag älskar deras munhuggande. Plus att jag får lite mer vatten på min kvarn gällande min favoritskeppning Tor-Brienne!
Beric är uppenbarligen den vise gamle trollkarlen i följet. Han häver ur sig vettigheter men är samtidigt realist nog för att balansera upp det vilket hindrar honom från att bli asirriterande.
Jag gillar Beric.
Och vänta lite.. Rör de sig i en riktning baserat på en syn The hound hade… Jaja, det blir säkert asdåligt.


"Ska vi prata om din tendens till att vilja bränna allt?"

"I wouldn't have chosen a coward as my hand"
-Daenerys


Nej! Tyrion, sluta bygga på en romans mellan Jon och Daenerys! Jag blir knäckt över detta.
Men jag är glad att Tyrion Och Daenerys talar om det solklara faktum att Cersei gillrar en fälla.
Och tack Tyrion för att du äntligen talar med Daenerys om detta med att bränna människor och  bygga riken på skräck sällan håller för alltid.
Mindre bra att Daenerys verkar vägra att lyssna. Jag förstår inte, hon litar uppenbarligen på Tyrion men samtidigt känns det som att hon vägrar ge vika för honom enbart för att bevisa n poäng?
Klantigt

I have the high ground!

"Do bears have blue eyes?"


Fuck fuck fuck.
Jag var tvungen att stänga ned ett tag. Jag är så rädd för allt vad zombies och white walkers heter och varför ser jag ens denna serien??
Men heja för flammande svärd!
Och de har en ledtråd till hur de potentiellt i framtiden kan döda alla zombies.. Döda huvudet så dör kroppen med.
Men alltså igen, deras plan är att fånga en zombie, binda den,  ta sig till muren levande och ta med den till Daenerys. Smart. Väldigt smart.


DUMMASTE PLANEN NÅGONSIN!


Särskilt eftersom alla zombies verkar ha ett episkt lockrop som är en lika bra sammankallande kraft som gratis kaffe på centralen i rusningstrafik. på alla! (Hur funkar det utan fungerande lungor… asch, skit samma)
Och kan de inte ha koll på typ…. Vart de är? Vart de ska? Vart det är fast  mark? Eller leker de medvetet undanmanöver så att Gendry ska komma undan den snabbaste vägen till the Wall?
VA?
Min puls klarar inte detta. Jag får klaustrofobi av hela deras sjöstensscen.
Och när det väl brakar loss på riktigt och det blir slagsmål på stenen. Herrejävlar, jag lovar att jag bet sönder min hand i ren stress. Plus höll på att slänga datorn i golvet när jag trodde att Tormund skulle stryka med.
Om Tormund hade dött, HUR HADE DET GÅTT MED MITT SKEPP?
Jag både hatar och älskar när Daenerys dyker upp och gör grillspett av alla zombies. Älskar på grund av drakar och hatar på grund att det känns för lätt.
Och minuterna efter jag känt mig besviken över räddningen så bevisade serien att den återigen har en förmåga att leka med sina tittares känslor på ett sätt som är så utstuderat och sadistiskt att jag fortfarande sitter här och grinar.

I slutänden så är jag:
1) glad över att det fortfarande inte är något hångel mellan Jon och Daenerys
2) så jädra känslomässigt slut i kroppen
3) tacksam över dessa manusförfattare som gång på gång lyckas med att servera oss överraskningar, självklarheter och mängder med känslor.


Bäst i detta avsnittet:


Arya och Sansas spel. För att det är så mörkt samtidigt som att mycket av deras konversationer leder minnena tillbaka till en tid då de var unga och lyckliga med sin familj.
Fantastiskt kontrast.


Övriga tankar:


Detta är episoden då till och med jag börjar störa mig rejält på hur snabbt och smidigt alla flyttar sig. Hur kan Gendry springa så snabbt till muren? Hur tar sig Daenerys och drakarna till muren på typ ett dygn? Det borde tagit minst en vecka om vädret var bra.
Jag förstår varför de gör det med det blir väldigt mycket “Knigths of Vale” igen och nu på en nivå som är fånig.


Men jag kanske inte ser riktigt logiskt på detta eftersom jag gråtit ögonen ur mig över all död. Logiskt hade varit att se det som att plotten rör sig snabbt framåt och att Daenerys nu fick en drivkraft. Allt bäddar upp sig för en bra slutsäsong.

Men jag hade nog gett min vänstra hand för att få se Jon och Viserys flyga upp ur vattnet.
Jag hade gjort det.
Nu ska jag grina lite till.


Mer läsning på temat:

måndag 14 augusti 2017

Game of Thrones: Eastwatch (eller vart är vi på väg?)

Avsnitt 5 i säsong 7 av Game of Thrones. Det blir återseenden (igen), drakar och eld (still awesome) och en quest-jakt som jag inte fattar något av.


Har jag sagt att det går snabbt. Jag tar tillbaka det för nu går det i en sjuhelvetes fart! Och det är klart att det tar massa tid mellan att de färdas och att det är assegt att visa den resan (Ja, säsong 1-5, jag tittar anklagande på er) men oj!

Så vi slänger vi oss bara in direkt!

Simning 4 km i rustning, en okänd OS-gren.

"You saw the dragon between you and her?"
-Bronn

Jag älskar Bronn för så mycket. Mest för att han är den födde oportunisten som mest vill ha betalt.
Men hur… HUR kunde de simma så långt under vattnet och dyka upp långt från striden. I rustning?
Jag hävdar att detta är historiskt inkorrekt.



"I gave them a choice"
-Daenarys

Oh fuck. Fuck fuck fuck.
Jag vill inte hålla med Vaerys men Daenerys börjar blir lite väl lik sin galne pappa. Att säga att du ena stunden inte tänker mörda folk för att i nästa bränna de är lite…. Ja, tvetydligt.
Å andra sidan, hade de tyckt att hon var mindre galen om hon halshögg dem?
Jag tror inte det.
Så jag tycker Daenerys gjorde rätt (gillade inte pappa Tarly) och vi får se hur detta utvecklar sig i framtiden.



"She was telling the truth"
-Jamie

Nu vet Cersei. Men det känns som detta spelar liten roll för henne. Hon hatar fortfarande Tyrion för typ…. Ja orsaker för många att räkna upp. Första är att han föddes.

Och här har vi en graviditet som jag inte såg komma alls! Det ska bli väldigt intressant att se hur detta inverkar på vad Cersei vill uppnå.
Pluspoäng för att Jamie och Cersei fick vara lite glada IHOP över ett blivande barn,

I övrigt så är interaktionen mellan syskonen Lannister mycket fin i detta avsnitt, både mellan Tyrion och Jamie och mellan Jamie och Cersei.
Jag tycker synd om Jamie, han älskar båda sina syskon men det kommer ju gå på röven detta.


Soft dragon, warm dragon.... HAPPY DRAGON!

"Aren´t they beautiful?" -Daenerys

Jag satt bara och log här. Det är väl ingen överraskning att jag stenhårt skeppat R+L och när det bekräftades var jag så glad att jag bara tjöt rakt ut. Och detta är så fint att de, detta tecken på Jons härkomst.
Snart vill jag se honom rida drake. Och nej, det är inte en metafor för sex.

På tal om sex…. DE LÅG INTE MED VARANDRA!

Så jädra glad att vi slapp detta! I alla fall i det här avsnittet.
Och det gör mig rejält glad att Jon äntligen steppar upp och beter sig som en kung.

Och Ser Jorah dyker upp och saker blir ytterligare lite bättre. Jag kan inte låta bli att tänka att han inte är helt botad och snart kommer alla ha greyscale.
Mumma.

Bevismaterial? Oh yes!

"Mylady"
-Arya

I norr är Bran asläskig men nu har han bra täckning. Att se honom övervaka allt genom korparna är riktigt snyggt.
Och där var mina white walkers… yey?
Sansa håller ställningarna snyggt som Queen in the North men Arya börjar blir rikgit läskig hon med.
Och inte läskig för att hon kan döda folk, mer läskig på ett jag-läser-dina-tankar-sättet-och-ler-samtidigt.
Hon och Bran känns just nu ungefär lika mycket i schack med sina känslor, det vill säga noll.
Men Arya verkar också ha satt sig den på att avslöja Littlefinger. Hans dagar känns sjukt räknade.

Sluta grina Samwell och lyssna på Gilly

"I'm tired of reading about the achievements of better men,"
-Samwell

Jävla gamla dumma gubbar! Sluta sitta och försöka vara smartast i världen och GÖR något.
Jag tycker att de är sämst. Officiellt sämst.
Heja Sam för att han säger fuck it men dumma Sam för att han inte lyssnar på Gilly och missar den största plotttråden ever om en bastards vara eller inte vara.
Legitim kung i Norden, jo jag tackar!


"Jag hatar att säga detta Gendry... Men du måste ro igen"


"I wasn´t sure I´d find you" -Davos

Och här satt jag bara och storlog igen! Ja, det är så uppenbart vem Davos ska leta efter. Ja det är så sjukt uppenbart när det syns massa svärdssmide.
Men jag blir likförbannat så överjävla glad.
Detta har varit en av mina största störningsmoment, att Gendry bara försvann poff. Nu är han tillbaka, han är hyfsat badass och jag tror stenhårt på honom och Jon som team.
Ögonblicket då de pratar om Ned och Robert är fint. Gör bara inte samma misstag som de bara.


Sju vågade livet. 

Och på tal om misstag. 

Det är här som som kulmen på hela avsnittet kommer. Den jag satt och bara kände “ehhhhh, VA?” över.
Nämligen att Cersei måste övertygas om White Walkers genom att se hur en ser ut.
Det är Tyrions plan som Daenarys stödjer och de som beger sig för att hämta de är Jon, Ser Jorah, Gendry och Davos.
Sedan plockade de upp The hound och Co i fängelsehålan på Eastwatch med.
Så sju vågar livet ut i snöstormen och jag blir helt galen och känner att det är som ett dåligt tvspel.
Jag vill inte!!


Övriga tankar:

Det går som sagt väldigt fort nu. Det är bra men det gör att serien tappar massor i detaljer och småsaker. Det känns som att vi har att göra med ett lite hafsigt mellanspel medans GRRM:s böcker är fullspäckade med detaljer (ibland till leda). 
Men min poäng är att det tappas bort saker när säcken knyts ihop, saker som får det att kännas mindre välarbetat och jag är lite orolig för de två sista avsnitten.

Det är som ett tv-spel detta med plotten om att hämta en White Walker. Jag fattar inte hur detta ska gå bra eller ens gå. Varför måste Jon göra detta? Och Tormund kommer fetdö.
Överlag är jag kränkt över detta plottelement i ett avsnitt som annars gav mig rätt mycket.
Det gav mig Gendry, det gav mig mer ihopknutning av säcken och det gav mig flera fina karaktärsögonblick.
Och jag älskar Davos, han är så jädra fin.

Bara för att jag sa det kommer han säkert dö först.

Mer läsning på temat: