söndag 25 juni 2017

The Princess Weiyoung

Jag älskar ju som bekant kinesiska kostymdramas och det senaste i raden som jag fallit helt handlöst för är The Princess Weiyoung.

De fem huvudkaraktärerna i serien:
Li Changlee, Tuoba Yu, Li Weiyoung, Tuoba Jun och Li Changru


Jag hittade serien på min favoritsite Newasiantv med jättebra engelska undertexter och perfekt kvalitet, började titta på ett avsnitt och sedan var jag fast. Jag plöjde igenom alla 54 avsnitt i en rasande fart.
Serien var så bra att jag övertygade Svart om att vi skulle börja se den ihop. Nu är vi klara med den och efter att då ha tittat igenom serien två gånger är jag äntligen redo att skriva om den.

Serien utspelar sig i mitten av 400-talet i Kina då landet var uppdelat i mindre riken. I Norra Liang lever prinsessan Xin´er som får hela sin tillvaro förstörd då hennes familj dödas av en general tillhörande Kungadömet Wei som håller på att ena/kuva alla småriken till ett stort. Xin´er tvingas fly och för att överleva antar hon en ny identitet, nämligen som Li Weiyoung, utomäktenskaplig dotter till minister Li.
Weiyoung svär att hämnas både sin familj och den orättvisa som begåtts mot hela hennes folk och detta blir början på både en hämndvendetta men också ett drama där hon träffar på Tuoba Jun och Tuoba Yu, sonson respektive son till kejsaren av Wei, det rike som krossat hennes eget...

Serien är som sagt 54 avsnitt lång och under den tiden hinner vi lära känna WeiYoung och det underbara persongalleriet riktigt väl men vi hinner också dyka ned rejält i både politiska plotter och familjeintriger.
Det är egentligen fel att kalla The Princess Weiyoung för ett drama, det är snarare en mix av drama, tragedi, komedi och action (komplett med luftstrider a la Crouching Tiger, Hidden Dragon.

 Är den här serien baserad på historiska händelser?

Nja... Ja... Njae... Jag läste på lite och mitt svar blir kanske?
Jag skulle säga att serien är ett hopkok av fantasi och fakta. Weiyoung har aldrig funnits (hennes historia hade varit för fantastisk för verkligheten) men många av figurerna runt henne har faktiskt funnits, främst alla medlemmar av klanen Tuoba. I korthet skulle jag säga att de stora politiska plotterna i viss mån speglar vad som skedde i verkligheten men såklart lie omgjort och även omkastat.

Men funkar gör det utan tvekan och nu ska vi gå in på lite mer varför det här har seglat upp som en av mina favoritserier


Först och främst mina favoritkaraktärer!

Huvudkaraktären Weiyoung spelas av Tiffany Tang
Huvudrollen Weiyoung spelas av Tiffany Tang och hon är en väldigt bra och trovärdig karaktär. Hon är såklart lätt att tycka om eftersom hon är glad, vacker och rolig men hon är också ruskigt
smart,
både när det gäller politik men även att läsa av personer och alltid ligga ett steg före sina fiender. Något som behövs när en ska överleva i ett vilt främmande hushåll, hämnas sin familj, rädda sitt folk och samtidigt hantera sin egen sorg.
Här hade det lätt kunnat bli en roll som antingen var helt känslostyrd eller helt känslokall men Weiyiung är inget utan en underbar mix där hon styrs av sin egen etik och sitt hjärta.
Hon är som sagt ruskigt smart och helt kapabel att klara sig själv i nio fall av tio samt att hon har tålamod och insikt att veta när hon ska göra ett drag och när hon ska vänta tills ett bättre tillfälle.
Jag brukar ofta bli trött på hjältinnor som alltid ska vara antingen genomsnälla eller totalt ovetande om hur de ska klara sig ur en dödlig situation men Weiyoung klarar sig ur den fällan. Hon är inte genomsnäll och hon kan spela spelet utan problem.


Luo Jin spelar Tuoba Jun. Bäst hjälte med största hjärtat!
Sedan har vi Tuoba Jun, spelad av Luo Jin. Han är på många sätt hjälten i skinande rustning men han är också ruskigt mänsklig och drivs av båda sina känslor och av sin vilja att göra rätt. Som kejsarens favoritsonson så har han mycket att leva upp till men han vill mest leva ett stillsamt liv, något som han knappast får här i en tid av politik och intriger. Tur att han är bra på att slåss!
Jag älskar honom för att han är en unik mansroll på många sätt eftersom han får vara känslosam. Och när jag säger känslosam menar jag inte på det sätt som män alltid är i serier (nämligen arga) utan jag menar att han får vara kärleksfull, glad, barnslig men framförallt får han vara ledsen.


Vanness Wu gör sin debut på vita duken som Tuoba Yu,
sjukt imponerad!
Tuoba Yu, spelad av Vanness Wu, är seriens stora skurk med en agenda och långsiktigt planerande som sätter Littlefinger på avbrytarbänken.
Fruktansvärt manipulativ och känslokall person som lyckats ta sig fram genom livet, från en position som en son av låg rang till att bli en av kejsarens främsta söner.
Hans personlighetsutveckling genom serien är otroligt fascinerande att följa, både för att han är så intressant som karaktär men också för att en aldrig kan veta vart en har honom.


Mao Xiantong är riktigt bra i rollen som Li Changru.
Ack vad ambition kan göra med en människa!
Vi har även Li Changru, spelad av Mao Xiantong som nog tar priset som mest manipulerande karaktär eftersom man inte väntar sig att hon ska vara något annat än smart och snäll. Hon är en uppfriskande fläkt när det gäller både ambition och även egen agenda.
Det är otroligt kul att se henne in action när hon väl är igång.


Sist men inte minst seriens grand dame när det gäller onda planer, nämligen Chiyun Rou som spelas av Lily Tien. 
Ahhh, så många känslor och uttryck som hon lyckas förmedla med ett ögonkast. Hon är fucking briljant!! Hennes dotter i serien, Li Changlee är en av seriens fem huvudkaraktärer men hon är så otroligt jobbig så jag orkar inte skriva om henne, på allvar.

Lily Tien vill jag bara se mer av! 


För det andra: Kärlekshistorien! (eller ska jag säga kärlekshistorierna)

Weiyoung och Tuoba Jun blir såklart kära men det tar lång tid innan de erkänner det för varandra och deras kärlekshistoria är en av seriens stora behållningar.
Det känns som en trovärdig historia, de är båda urstarka personer som ger varandra utrymme och de stöttar varandra till 100%. På många sätt ett perfekt förhållande enligt feministiska mått mätt och väldigt modern, något otippat i ett historiska drama!
Manusförfattarna tyckte inte det räckte utan de gjorde ett triangeldrama med Tuoba Yu som också han blir intresserad av Weiyoung enbart för att hon är så smart och intelligent.
Jag ska inte förneka att jag gillar det och det gör inte saker sämre att Tuoba Yu är en sådan bra och mångfacetterad skurk.
Men hur mycket jag än håller på badboys så håller jag ändå stenhårt på Weiyoung och Tuoba Jun. De har en kemi som det sprakar om!

Jag håller med dig Tuoba Jun, jag är också skeptiskt till detta triangeldramat...

Överlag är det mycket kärlekshistorier i det här dramat och det skulle ta för lång tid samt spoila för mycket om jag räknade upp alla.
Men låt mig säga att alla känns trovärdiga och bra och den som nog griper mig mest är en liten historia som knappt ens är uttalad!

Det tredje som gör serien så sevärd är estetiken.

Jag älskar ju mina historiska draman av en anledning och den främsta av de stavas kläderna och estetiken i miljöer.
Och The Princess Weiyoung har verkligen lyckats med att leverera en uppsjö av vackra kläder med underbara broderier och tryck. Dessutom kläder som är olika och unika beroende på rang och status vilket bidrar till seriens stämning på ett väldigt snyggt sätt.
Och jag älskar kvinnornas huvudprydnader!


Broderierna!

Färgmatchningen! Hennes huvudprydnad!!

Den stålgrå färgen på hans dräkt mot bakgrunden!! DÖR!!

Två systrar men med olika kläder vilket är en markering över vem som är äldst
(det är Changru till vänster) och därmed har mer status)

Sist men inte minst: Mansrollen.

Jag nämnde innan att jag tycker det är viktigt att Tuoba Jun får vara ledsen. Orsaken till det är att det är så sällan jag får se män vara riktigt ledsna i serier.
Jag får se män knyta näven och bita ihop väldigt ofta men jag får sällan se män fulgråta med tårar, hulkningar och rinnande näsa.
Det får jag se här och jag är så tacksam över det! Jag är också tacksam över att speciellt Tuoba Jun är så känslosam av sig och verkligen går 100% in för sina känslor, något som brukar vara karakteristiskt för kvinnliga roller.
Det finns flera exempel på bra mansroller i t ex kejsaren av Wei som får vara trött och gammal och erkänna sina fel och brister (inget är så hett som män som kan se sina misstag) men även i Tuoba Juns sidekick Chang De som utvecklas från komisk sidekick till kompetent medhjälpare och med hela sin kärlek till sin älskade i ögonen hela tiden.
Men i korthet: Jag älskar när män får fulgråta i serier och på film, jag älskar att de män vara känslosamma och emotionella och jag älskar att se andra känslor hos män än bara ilska eller totalt nollställdhet.

Så kort sagt, jag rekommenderar verkligen att ni ser The Princess Weiyoung. Det är en av de bästa tv-serierna jag sett och den har allt.
Jag skrattade, grät, satt på nålar och ville tjuta av frustration samtidigt som jag hejde vilt på mina favoriter.
Är den på sina ställen jättecheesy och innehåller omöjliga actionscener och ninjor?
Oh ja.
Men det kan ni nog leva med. Pluspoäng för världshistoriens bästa diss (skrattar fortfarande så jag gråter år den!)




Om ni är nyfikna på serien så rekommenderar jag att se den via NewasianTV

Mer läsning på temat:

torsdag 22 juni 2017

En efterlängtad trailer

Nu i dagarna kom senaste trailern för Game of Thrones säsong 7 ut.

GAME OF THRONES SÄSONG 7!!

Jag kan inte riktigt beskriva hur pepp jag är! jag var ju länge inte ett fan av tv-serien efter säsong 1 , mycket eftersom jag tyckte bättre om böckerna och snabbt blev trött på mängden våldtäkter och bröst överallt i tv-serien.
Men på säsong 6 föll jag dit igen och började älska serien på ett så där brännande, desperat sätt. Lite på samma sätt som jag vill trycka in mig en hel burk nutella, fulgråta och skratta på en och samma gång.
En konstig men bra känsla!

Nu är jag väldigt uppe i varv för säsong 7 och vad som ska hända!
Vilka kommer dö?
Hur stora kan drakarna bli? (och finns det en gömd drake någonstans?)
Kommer Lyanna Mormont att ta över hela norr (väntar mig knappt mindre, så cool som hon är!)
Hur illa blir det om White Walkers tar sig över muren?
Samt.... KOMMER VI FÅR SE SKEPPET SEGLA SOM ALDRIG FÅTT SEGLA ÄN? Alltså en het romans mellan Tormund och Brienne

Men i några veckor till får jag ge mig till tåls. Och har ni inte sett trailern än så gör det!




Mer läsning på temat:



torsdag 15 juni 2017

Att sluta vara den duktiga flickan

Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag kan nog framstå som en rätt otrevlig och brysk person ibland, särskilt för folk som bara ser mig på nätet eller som inte känner mig.
Om sanningen ska fram är jag rätt trevlig men jag är mer okej med att folk tycker jag är dryg och otrevlig.

Men en annan orsak till att jag slutat framstå som så trevlig är att jag i flera år försökt sluta vara "den duktiga flickan". För som så många andra kvinnor så föll jag tidigt in i duktig flicka syndromet, något som blev ett stort problem för mig, både i arbetslivet och även privat.

Duktig flicka-syndromet innebär att kvinnan sätter sig själv i en roll som är skapad av samhället för att underlätta och lyfta män i hennes närhet.
I korthet innebär det att kvinnor och flickor tvingas in i ett kvinnoideal där de ska vara perfekta.
De ska klara av allt och aldrig ställa krav på alla men alltid ställa krav på sig själv.
Krav om att alltid vara bättre än bäst och att alltid lyckas på alla plan i livet.

Men stopp ett tag, är det inte bra att flickor och kvinnor är högpresterande och klarar allt?

Jo absolut.
Men duktig flicka-syndromet främjar inte kvinnor i arbetslivet eller privatlivet.

Duktig flicka-syndromet lär oss att flickor och kvinnor förväntas göra tusen personer arbete men utan att få ett tack tillbaka.

Duktig flicka-syndromet gör att kvinnor sliter ut sig och det utan att någon ens uppskattar det.

Duktig flicka-syndromet gör att flickor och kvinnor från tidig ålder lär sig att ta hänsyn till andras känslor men också lär sig att trycka ned sina egna.

Duktig flicka-syndromet gör att vi aldrig kräver bekräftelse eller uppskattning utan smälter in i en roll där alla tar oss för givet. (eftersom duktiga flickor inte ställer krav)

Duktig flicka-syndromet driver kvinnor in i väggen.

Så när jag säger fuck off till att vara duktig flicka så handlar det inte om att kvinnor inte ska satsa på sina drömmar eller bli chefer.
Det handlar om att vi inte ska tvingas in i en roll där vi gör allting och inte får någon bekräftelse på att det vi gör är bra.
Det handlar om att kvinnor ska få det erkännande vi förtjänar och inte bara betraktas som en fiffig problemlösare som inte behöver högre lön eller en chefspost.

Kvinnor ska ta plats, ska vara högpresterande men inte på bekostnad av vår hälsa och vårt mående. 
Det ska inte vara så att vi ska tvingas vara perfekta för att accepteras av samhället och det ska inte vara så att vi gör allt utan att få vare sig erkännande eller uppmärksamhet för det.

Det tog ett tag innan jag själv lyckades syna duktig flicka-syndromet och jag var länge ett så perfekt exempel på det.
Hemma var jag den som medlade i konflikter, den som ordnade och fixade. Den som skötte sig och den som alltid såg till att allt flöt på bra mellan syskonen när föräldrarna inte hade tid.
Jag hade nog inget emot det på ett sätt.
Jag visste ju att jag var den som mina föräldrar kunde lita på, jag var den som fick ordna och organisera fester och liknande hemma när de behövde någon som styrde upp.
Jag kände mig stolt att de litade på mig så mycket och inte på mina bröder.
Men jag var alltid trött och jag log alltid även när jag var arg.

På jobbet var jag kollegan jobbade över för att saker behövde lösas, som skrev manualer för att hjälpa nya på arbetsplatsen.
Jag var den som alltid hade ett leende till övers, den som hade mest koll och den som alltid kunde jobba med tio uppgifter samtidigt.
Jag var den som accepterade en kass lön och aldrig sa ifrån när mina kollegor hade högre lön. För jag ville inte vara till besvär.
Och jag var den som alltid var trött och den som alltid blev förbisedd.

För jag var den duktiga flickan som alla visste skulle hjälpa till och som alltid gjorde det med ett leende. Alla tog mig för given och jag krävde ingen uppskattning för jag ville ju aldrig vara till besvär.
Framförallt var det aldrig någon som tog mig på allvar.
För vem tar en liten "Fröken-fixar-allt" på allvar?

Sedan en dag för inte allt för länge sedan så insåg jag vilken rävsax jag satt mig i och det var då jag bestämde mig för att sätta mig själv först.
Det skedde med insikten om att duktiga flickor sällan blir chefer och att blygsamhet aldrig kommer ta mig framåt i livet.
Jag bestämde mig för att prioa mig själv och inte vara den som löser allt hela tiden.



Jag var och är fortfarande den som kan hålla tio bollar i luften samtidigt och få det att bli bra. Men idag kräver jag följande:

  • Jag kräver ett erkännande av det jag gör på arbetsplatsen, helst i form av högre lön eller en bra anställning.
  • Jag kräver mitt namn på saker jag gör och skriver, för att jag vill inte längre vara den namnlösa.
  • Jag kräver att folk bekräftar och erkänner att jag gör bra saker.
  • Jag kräver att folk inte tar min hjälp för given.

Istället för att trycka in flickor och kvinnor i en högpresterande roll där de aldrig får bekräftelse och erkännande och tvingas trycka ned sina känslor - låt oss istället peppa flickor och kvinnor som gör bra saker och låt oss inte ta de för givna.
Kolla inte bara på den högljudda mannen som tar all plats hela tiden utan hylla de kvinnliga superhjältar som får allt att fungera hela tiden, inte bara när rampljuset är på.

Mer läsning på temat:

tisdag 13 juni 2017

Kimi No Na Wa..... Your name

Sent omsider har jag nu äntligen fått se Kimi No Na Wa. Eller Your Name som den engelska titeln är.
MsMemberger och jag gick på bio och såg den och från första rutan vad jag helt fast. När sluttexterna rullade så kunde jag knappt ens resa mig. Jag ville mest bara sitta kvar och bara andas. Eller snarare bara känna.

Jag och Svart såg den två dagar senare och först nu har jag kunnat samla mig och skriva vad jag tycker om filmen.


Taki och Mitsuha

Your Name är regisserad och skriven av Makoto Shinkai och är berättelsen om Mitsuha och Taki. Mitsuha lever ett stilla liv i på Japans bergiga landsbygd men hon drömmer om att leva inne i Tokyo. Taki bor i Tokyo, går regelbundet på cafe med sina vänner och jobbar extra på en restaurang.
En morgon vaknar de och upptäcker att de inte bara bytt liv utan också bytt kroppar.
Det är början på en av de vackraste och mest gripande historier som berättats.

Varför föll jag så handlöst för Your Name?

Först och främst är Your Name fantastisk vacker tecknad. Det är en otroligt skicklig blandning av dataanimation (tror jag)och handritade bilder. Det skapar en makalös bakgrund till berättelsen och det i kombination med vacker musik och ett bra soundtrack gör att berättelsen lätt flyter på och flyttas mellan Mitsuha och Taki på ett sätt som inte bara känns naturligt utan också gör det till en fröjd för tittarna att följa med i.
Öppningsscenen kan vara det bästa som gjorts i animerad film sedan Studio Ghibli gjorde Ponyo.
Det gör inte saken sämre att de har gjort en enorm ansträngning att få alla detaljer rätt, särskilt i Tokyo där tågsignaler, stationer och ljudbrus är spot on. När jag blundade stod jag för en stund på Tokyos station med tusen människor runt mig som alla rörde sig åt sitt håll.
Det är en speciell känsla att en film kan göra så med en.

För det andra känns filmen väldigt annorlunda och unik, både för att vara en animefilm men även för att vara en tecknad film överhuvudtaget.
Den har en vuxen ton som tar upp teman som familj, kärlek, ansvar och att våga lita på någon helt ut. Det är en berättelse om att interagera med någon du inte känner och att ha mod att våga ändra sig själv och allt runtomkring en.
Den berättar om hur det är att vara ung, om att vilja längta bort och längta hem samt hur det är att leta efter något en aldrig kan greppa om.
Men framförallt så tar den upp detta med könsroller och hur de påverkar både oss själva och de vi interagerar med, detta på ett väldigt finstämt och bra sätt som gav mig en klump i halsen. Jag vill se mer sådant i fler filmer, mer av den här respektfulla tonen.



För det tredje fungerar berättelsen väldigt bra. För mig kändes den ny och unik som sagt och den höll ett bra tempo genom hela filmen samtidigt som den lyckades med att överraska. Det fanns inte ett ställe där jag tappade koncentrationen eller visste vad som skulle hända härnäst.

För det fjärde så fick den här filmen mig att känna med både Taki och Mitsuha på ett sätt som kändes hela vägen in i hjärtat. Deras finstämda berättelser gav mig tårar i halsen och en igenkänning på ett sätt jag inte kan beskriva helt.

Kanske är det precis den där känslan av att vakna ur en dröm med tårar på kinderna och innan du hinner blinka till är drömmen borta. Men du undrar ändå, för resten av dagen, vad det var du drömde och vad det är du glömt.



Musiken till filmen är gjord av musikern Yojiro Noda och hans band Radwimps framför alla sångerna i filmen. Sparkle här ovan är nog min favorit.

söndag 11 juni 2017

Proud and Nerdy på West Pride!

Och så blev det slutet på West Pride (som jag i vanlig ordning jobbade mig igenom) och därmed var det dags för regnbågsparaden!

Sverok Väst arrangerade Proud and Anerdy i paraden och jag och Svart gick självklart i den delen av tåget.
Proud and Nerdy var en fantastisk del med massor av glada nördar, flaggor och kärlek. Samt godis som jag och Sam delade ut längst hela vägen till både barn och vuxna. Jag lärde känna massor med nya vänner, hejade på folk jag inte sett sedan förra året och vandrade fram med massa glädje och stolthet.

Det är svårt för mig varje år att sätta ord på varför Pride är så viktigt. Varför det betyder så mycket att det finns i varje stad, vad det betyder med alla regnbågsflaggorna.
Jag och Svart har flaggan uppe hela året men det är något speciellt att se hela staden flagga med världens finaste flagga.
För mig är det en självklarhet att alla ska ha rätt att älska vem/vilka de vill och vara den som de vill vara.
Men världen ser inte ut så på långa vägar än och varje Pride så laddas batterierna för att jag ska orka kämpa lite till och inte tappa hoppet.

Och jag vill fortsätta kämpa, hela vägen in i kaklet och ut på andra sidan.


torsdag 1 juni 2017

Kulturell appropriering i lajv del 2: Etnicitet, historiska lajv och kläder

En sak som ofta kommer upp när det pratas om kulturell appropriering inom lajv är frågan om vad en får och inte får spela.

Lajvsverige är en väldigt vit hobby som jag har sagt så många gånger och när frågan om rasism och kulturell appropriering dyker upp i samma veva som detta med att spela roller av annan etnicitet så tenderar folk att:


  1. Börja skriva om omvänd rasism (vilket är det kanske sämsta argumentet någonsin)
  2. Låsa sig helt och inte vilja spela något annat än sin egen etnicitet eller hudfärg.


Så här är mina fem cent om det hela.

Först och främst: Du kan spela vilken etnicitet eller ras(alv, orch, troll, väsen,halvalv....your name it) du vill på lajv. Hur du ser ut offlajv ska inte ha någon inverkan på vilka roller du kan spela inlajv.
Kodordet här är att du inte gör det på ett sätt som är rasistiskt eller respektlöst.

Hur du gör fel:

Du ska spela en karaktär från en lajvkultur som tydligt har inspirerats av Indien. Arrangörerna är tydliga med att den lajvkulturen har alla hudfärger och att offutseende inte spelar någon roll.
Du väljer att spela din karaktär genom att måla dig brun och köra på att du är född till krig och dyrkar en blodtörstig gudinna som kräver människohjärtan i offer. (typ som alla indier porträtterades i filmen Indiana Jones and the Temple of Doom, rena rama stereotyp-bingot med rasism som grädde på kakan)
Mindre bra

Hur du gör rätt:

Du ska spela en karaktär från en lajvkultur som tydligt har inspirerats av Indien. Arrangörerna är tydliga med att de som hör till lajvkulturen har alla hudfärger och att offutseende inte spelar någon roll.
Du läser på om kulturen, syr dina kläder enligt arrangörernas vision och skriver din roll så att den inte baserar sig på rasistiska stereotyper. Du ändrar inte din hudfärg.



"Okej, jag förstår ungefär hur du menar... men hur gör jag vid ett historiskt lajv?"

Historiska lajv är en avdelning för sig när det gäller rasism och kulturell appropriering. Jag gillar när det görs historiska lajv eftersom det för mig kombinerar min älskade lajvhobby med mitt favoritämne historia.
På ett större plan ser jag historiska lajv som en chans att dyka ned i en historisk händelse eller period och få en insikt i könsroller, vardagsliv, status och dräktskick på den tiden.
Det har funnits flera historiska lajv som hanterat detta med rasism och slaveri. Jag åker väldigt sällan på den typen av lajv eftersom rasism är något jag upplever i vanliga livet och att se det på lajv skulle få mig ur min roll och rakt tillbaka till verkliga världen.

Men jag följer de ändå på avstånd eftersom det är intressant för mig hur arrangörerna väljer att lösa det med med att folk ska ha olika hudfärg på lajv eftersom lajvsettingen innehåller rasistiska strukturer mot folk som inlajv ska spela rasifierade.

Två bra metoder:


  • Ett av de bättre sätten jag fått uppfattning om var lajvet St. Croix där det på hemsidan står följande:

"Hudfarge

Vi kommer til å spille på rasisme blant annet basert på hudfarge på denne laiven. Dette skal symboliseres ved at alle som spiller slave har et tørkle på hodet. Man kan se hvor mørk/lys rollen er ved å se på tørklet.

Sort=veldig mørk
brunt=mellom (mest vanlig)
hvitt=veldig lys

Dette er forhåpentligvis selvsagt, men spillernes hudfarge eller andre fysiske attributter er ikke noe vi spiller på."

Kort sagt: Hudfärg symboliserades av att de som spelade slavar hade en sjalett på huvudet, ju mörkare sjal, desto mörkare hud.
För mig kändes det som ett bra och vettigt sätt att påvisa annan hudfärg på ett sätt som både var respektfullt och lätt att göra.Notera att jag inte åkt på St. Croix men just hur de hanterade hudfärgs-frågan på hemsidan gjorde bra intryck på mig.


Hemsidan är tyvärr inte uppdaterad men eftersom jag åkte på lajvet kan jag berätta hur etnicitetsfrågan löstes.

Vilken etnicitet din roll hade (antingen helsvenskt eller annat) bestämdes själv av dig som spelare och du kunde besluta det antingen i förväg eller direkt på plats.
Om en ville spela en roll som var helsvensk så markerades detta genom en blågul tygbit bredvid ens namnskylt.
Enkelt och bra samt ett oväntat grepp att märka upp de som skulle uppfattas som normen, alltså helsvenska.

"Men om det är en viktig karaktär som lajvets skapare har bestämt ska ha en viss hudfärg som inte matchar min? Får jag inte vara den då?"

Ja du, det är en fråga som kan debatteras i evigheter så kom ihåg att detta är min åsikt om det hela. Om du arrangerar ett historiskt lajv och har skrivna roller så är mitt råd: Casta inte etnicitet i första vändan utan lägg den extra tiden och kolla av med spelarna hur de känner och vilka som vill spela andra etniciteter.

Och om det är spelare som ska spela en etnicitet som har en hudfärg som inte matchar deras. Då är det ditt ansvar som arrangör att ha ett bra sätt som detta kan visas som inte innebär blackface och dylika sunkigheter.

Det är ditt ansvar som spelare att ha koll på att lajv du åker på inte använder sig av rasistiska stereotyper. Om det finns krav på att vissa roller ska ha specifika hudfärger så är det ditt ansvar att kolla så att dessa krav fyller en funktion på lajvet och inte bara är där för skojs skull.

Sist, om du som spelare vill vara med på ett lajv som har roller med vissa specifika hudfärger men där dessa inte verkar fylla någon annan funktion än en exotisk krydda på lajvet Kom ihåg att det går att kontakta arrangörerna och fråga om de inte kan ta bort hudfärgs-kravet.

När det gäller kläder är det ett annat kapitel. Om det är en lajvkultur som är inspirerad av Indien och arrangörerna säger att det är okej att köpa färdiga indiska kläder skulle jag säga att använd dig inte av kläder som har en religiös eller helig betydelse. Detta är för att visa respekt.
Detta gäller även i historiska lajv som innehåller andra kulturer.
Läs på om vilka kläder som används/användes i den kulturen och bär de på rätt sätt. Det finns inget som stör mig så mycket som att se en sari bäras på fel sätt
Kom ihåg att en kulturs kläder inte är maskeradkostymer och när det gäller en existerande kultur så är detta ännu mer viktigt att komma ihåg.


Så för att sammanfatta:

  • Du måste inte lajva din egen etnicitet eller din egen hudfärg, lajva vad du vill. Om du lajvar en annan etnicitet än din egen se bara till att du gör det med respekt och att lajvet du åker på hanterar etnicitetsfrågan på ett bra sätt.
    Viktigt:  Använd aldrig blackface eller måla inte din hy för att spela en annan etnicitet.
  • Du kan lajva vilken lajvkultur som helst så länge den är gjord på ett respektfullt sätt. Undvik lajv som bygger stereotypa lajvkulturer med rasism i. Det kommer inte bli bra, vare sig för lajvet eller för dig.
  • Det är arrangörernas ansvar att se till att hudfärg porträtteras på ett bra och respektfullt sätt och ditt ansvar som spelare att ha koll på att lajv du åker på inte använder sig av rasistiska stereotyper.
  • En kulturs kläder är inte maskeradkostymer. Läs på och visa respekt genom att ha kunskap om hur de bärs och vad som är heligt

Här någonstans brukar också detta trista argument dyka upp:

"Öhhh, det är bara lajv! Varför blir du så jävla kränkt när det bara är på låtsas? Jävla PK/feminist/SJW!"

Ja det är bara lajv och kanske verkar det inte så farligt för dig du vita lajvare. Men för mig är rasism och kulturell appropriering något som jag lever med i mitt dagliga liv. Jag tycker inte om att bli reducerad till en stereotyp i mitt vardagsliv och jag vägrar acceptera att det finns på lajv.
Jag har inte tolkningsföreträde på vartenda kultur men jag kommer blir fly förbannad och arg om jag ser min kultur approprieras på ett lajv och jag kommer bli minst lika arg när jag ser att andra kulturer blir reducerade till buskis och rasistiska stereotyper för att vita lajvare ska få ha det lite roligt.

Jag blir arg och kränkt för att den här lajvhobbyn är den hobbyn jag har att röra mig i och när rasism och kulturell appropriering står oemotsagt så tränger det ut mig och andra rasifierade som inte orkar mer.
Det är inte kul att bli hånad och det är inte kul med rasism.

Det jag vill se är en inkluderande lajvhobby som välkomnar alla. Att göra narr av andras kulturer är inte coolt och det bidrar inte till en bra och inkluderande stämning, snarare tvärt om.

Sist men inte minst: Lyssna på rasifierade lajvare om vad de anser om ett lajvs porträttering av olika etniciteter. Om det är mycket varningstecken och ilska så har något gått rejält fel.
Det är inte meningen att rasifierade lajvare ska vara ett alibi men det är viktigt att lyssna på oss eftersom när något går fel, både med kulturell appropriering av vår kultur och med porträttering av andra etniciteter i lajv - Då är det vår lajvlust som minskar och det är då vi känner att lajv inte är något för oss.
Lajv ska vara inkluderande för alla och en viktig sak är att få fler rasifierade att känna sig hemma i hobbyn. Om den inkluderingen får stå tillbaka för folks vilja att lajva vad de vill och slänga sig med rasistiska stereotyper, då har vi allvarligt misslyckats.

Tack Natalia Batista för genomläsning och input!

Mer läsning på temat:





Youtubevideos (med Eva Wei)