onsdag 27 december 2017

Mitt år 2017

Så drar sig 2017 mot sitt slut och det har blivit dags för mig att sammanfatta året och vad som har hänt. Det är en hel del!


Redo?

Först och främst blev jag tant åt världens kanske sötaste lilla unge. Det är fantastiskt fint och hon är så jädra underbar. Att se henne växa har varit något av det bästa detta året.

Vårt första möte.

Jag och Svart tog våra sparpengar och åkte till Japan IGEN! Vi älskar verkligen det landet och denna gång fick vi se lite mer av det.


Vi fick se slottet i Hime-ji, sjukt vackert och magiskt.


Efter fem år så tog jag och avslutade mitt initiativ #isisnerdfeminism.  Det har varit fina år på Gothcon och fina år för mer jämställdhet i spelkulturen, en kamp som inte tar slut för mig på långa vägar än!


Jag är så glad för allt som #isisnerdfeminism har gjort.


Proud and Nerdy i Göteborg hände och det var vackrast <3

Mer färg, mer kärlek och mer rätt att vara den en vill och frihet att älska den/de en vill.


Jag fortsatte spela PokemonGo, det är det roligaste spelet ever och mängden människor jag knyter korta kontakter med genom spelet är fantastiskt.


Team Instinct är bäst även när det regnar!

Jag tog och åkte på postapocalyptiskt lajv i en värld där allt var vackert och fullt av airsoft. Sjukt roligt och jag hoppas kunna åka under 2018 igen.


Jag älskade airsoft-delen i lajvet och främst att jag fick vara snygg och cool. Foto: Gill Edgar

Jag och bästa Elin tog och höll kurser i Fake news och källkritik och fick jättebra respons! Det kändes så fint och bra plus att det verkligen behövs att folk lär sig mer om hur de ska ha källkritiskt tänkande. Hurra för oss!


Har du koll på fake news? Om inte så gå vår kurs :D

Jag upptäckte Sing-Along och det blev tre tillfällen med underbara jobbkompisar under året, Sound of music, här Mamma Mia och sist Molin Rogue.


Peppen innan Mamma Mia, två av oss kunde alla sångerna utantill!

Bokmässan hände igen och jag stod för Sverok hela helgen där vi bland annat promotade Fantastikens månad.


Mer fantastik åt folket!

London hände med fina vänner där vi såg på tok för mycket museum, vandrade i soliga parker och hade det sjukt trevligt. Där gick jag även på konsert och fick se min idol G-Dragon live!


London var episkt baby! #resaivästerled

G-Dragon var allt jag drömde om och mer.

Jag åkte på Downton Abbey-lajv i Polen och var rysk adel i en tid då världen rasade samman. Det var helt fantastiskt.

When russian, you need fur and tiaras. Photo by Benjamin Tarp
#dziobaklarpstudios #fmlarp #fairweathermanor

Jag och Dan som gör Isfolkspodden gjorde en roadtrip nedåt land och jag fick träffa min författaridol Margit Sandemo!


Margit var helt fantastisk, full av energi och massa berättelser.


Jag började videologga, sjukt läskigt men kul!

Följ mig gärna, allt på engelska (typ) och väldigt fånigt.

Och som vanligt hände Sverok under hela året vilket var fantastiskt och detta året lite mer intensivt eftersom jag siktade på att bli ordförande. Något jag även blev!


Det är MIN ordförandeklubba <3

Sist men inte minst så firade jag och Svart åtta år ihop. Det är rätt coolt och det känns bara bätre för varje år som går <3.

Vi är rätt jädra asbra ihop!

Så tack 2017. Du var ett helt okej år och jag är nöjd!

tisdag 19 december 2017

Vila i frid Jonghyun

Under gårdagen så fick jag reda på att Jonghyun från Kpop-gruppen SHINee hade dött. Och det var och är väldigt troligt att han tagit livet av sig.

Kim Jong-hyun, även känd som bara Jonghyun, blev 27 år gammal.

Det bröt hela min värld på ett sätt och jag skrev följande på Simon & Martinas sorgepost till honom.

This hit me so hard. So sad, angry and upset. The first thing I thought was that I hope that he found peace from everything. Then overwhelming sadness over how lonely and desperate he must have felt.
Depression really is so hard to battle and live with. Just heartbreaking.

Shinee har inte varit mitt favorit K-popband men jag tror de har varit nummer två efter Big Bang. Jag beundrade de för deras fantastiska danskunskaper och för hur bra de var på att sjunga. Och just med sången lyste Jonghyun som starkast. Hans kraftfulla, vackra röst ihop med hans utstrålning. Det var fantastiskt att se och lyssna på.

Men det som inte syntes var att han mådde väldigt dåligt och igår tog han livet av sig efter att ha messat till sin syster.
Han blev bara 27 år gammal och det gör så ont att tänka på hur ensam han måste ha känt sig.

Psykisk ohälsa suger och detta med depression och dåligt mående är inget nytt. Men just K-pop-industrin har en historia av att sopa det under mattan när det gäller idoler som mår dåligt.
Från Park Bom som blev paria när hon blev involverad i en ”drogskandal” som i själva verket gällde tabletter hon tog mot sitt dåliga mående för att kunna hantera en nära väns död till T.O P som hamnade på sjukhus efter att ha överdoserat för att kunna hantera sin stress och sin oro.
Och nu Jonghyun.
Jag hoppas att Kpop-industrin tar detta på allvar och ser vilken otrolig press deras artister lever under och att det inte längre kan gömmas undan.
Jag har sagt det så många gånger förut men psykisk ohälsa måste tas på allvar och framförallt får den inte viftas bort under ett sken av att det är ett fel hos individen.
Det behövs hjälp och stöd från vänner, familj och jobb samt framförallt en förståelse från samhället.
Ibland hjälper inte ens det.

All kärlek och stöd till Jonghyuns familj och till dig Jonghyun, jag hoppas att du har frid och fått den ro du sökte.




söndag 17 december 2017

Star Wars episode VIII - The Last Jedi

Så var det äntligen dags. Den 13 december grydde och med det premiären fär Star Wars: The last jedi.
Och som jag har väntat. The Force Awakens gav en så lovande nystart på Star Wars-sagan som gav mig mersmak och en vilja om att se mer episka rymdsagor. Rouge One gav ännu mer bränsle (och tårar) på den elden så jag var minst sagt peppad inför den här filmen.
Men jag hade också så mycket oro ihop med min pepp.

Skulle det blir en upprepning av The empire strikes back?
Skulle vi få svar på våra frågor om vem Rey var?
Och det viktigaste: Skulle porgsen vara lika söta som i trailen?



Ja, ni hör jag, jag har fullt fokus på det viktigaste.

Varning för att det kan bli massivt med spoilers nedan vilket jag ber om ursäkt för. Men ni har blivit varnade och vill ni inte bli spolade så vänta med att läsa detta!



Så alla som läser vidare är okej med spoilers?

Bra, då kör vi!

Först och främst så är detta en rätt mörk film. Medans The Force Awakens bjöd på episkt rymdkrig och massor med nostalgitrippar i form av återseenden och små eastereggs samt en underbar cliffhanger så är detta en film med många små historier, mycket saker som ska sammanstråla, en personlig uppgörelse med besvikelse och hopp och framförallt en insikt i hur kriget påverkar människorna utanför de två fraktionerna.
I form av mörker och desperation är det ingen Rogue One, inte på långa vägar, men den har en svärta som ger ett bra djup till resten av berättelsen.

Så vad handlar den om?

Filmen tar vid exakt där den förra slutar. Rey möter Luke på hans ö mitt ute i havet vilket inte är så överraskande och det inleder en av filmens trådar där Rey lär sig mer om kraften, sig själv och varför Luke gömmer sig från allt i universum.
Vi får även genom Rey lära oss mer om Kylo Ren och hur det gått för honom.
På den andra tråden så går det riktigt dåligt för rebellerna. På nivån att det faktum att de lyckades förstöra First Orders främsta vapen i The Force Awakens känns som att det varken skulle gjort till eller från.
För oavsett megavapen eller inte så har First Order tagit över typ alla planeter och rebellerna är inte mer en än pytteliten spillra som tvingas fly ute i rymden.
Här möter vi igen Finn, Poe och general Leia (fuck mitt hjärta gör ont) samt nya karaktären Rose Tico och får följa hur de hanterar det faktum att inget verkar gå deras väg.

På ett sätt är handlingen rätt lik The Empire Strikes Back men på ett sätt inte. För skillnaden här enligt mig är att The empire strikes back så gick det på röven för huvudkaraktärerna hela tiden med trasiga rymdskepp, tillfångatagande och tortyr medans det i The Last Jedi så går det på röven för rebellerna som helhet och våra hjältar går hyfsat oskadda ur det hela. Fokus i misären ligger på de små människorna här och det skapar en skillnad som ger ett bra djup till sagan.
Det märks främst i:


  • Öppningsscenen med rebellerna där mängder av folk dör i drivor. Hej och hå vad mörkt det blev.
  • Canto Bight och den enorma konstrasten som visas där. Både för folk som lever i fattigdom men även hur krigsindustrin har påverkat allas liv och kanske inte på det mest självklara sättet. (Min vän Liv har i övrigt skrivit en fin recension om boken som handlar om just Canto Bight)
  • Hur militärkommunikation fungerar och att det inte handlar om att vara hjältar hela tiden (Ja, Poe, jag tittar på dig. Men jag älskar dig ändå )


Och på tal om Poe... hur fungerar karaktärerna i den här filmen?
Ja vi får mycket karaktärsutveckling för en del och mindre för andra men viktigast av allt är att vi får en ny huvudperson i form av Rose Tico (spelad av Kelly Marie Tran). Genom henne får vi in ett nytt perspektiv i sagan som är den helt vanliga människan som har engagerat sin i rebellerna som mekaniker och vars berättelse visar på hur svårt det är att överleva i en värld där det enda som räknas är pengar.


Genom henne får Finn (spelad av John Boyega) lite mer kött på benen och han får ett syfte och ett mål som gör att han denna film går till att kunna se varför rebellrörelsen är viktig. Han slutar springa och kämpar, hurra!
Men tillbaka till Rose Tico, jag älskar karaktären och det gör det inte mindre episkt att Rose Tico är den första karaktären med asiatiskt bakgrund som får en huvudroll i Star Wars-sagan. Skådespelerskan Kelly Marie Tran är asiatisk-amerikansk, där hennes föräldrar är från Vietnam, och hon sällar sig till ett Star Wars-universum som blir mer mångfacetterat för varje film.
Heja!

Vidare så bjuder Rey (spelad av Daisy Ridley) och Kylo Ren (spelad av Adam Driver) på superfint och känsloladdat spel. Varje ögonblick som de har på duken är så dynamiskt, samspelt och fyllt av energi så jag kom på mig själv att hålla andan.
Jag vill ge extra creed till Adam Driver som lyckas med att göra Kylo till en karaktär vom verkligen slits i bitar under sina känslor på ett sätt som syns i varje ögonkast och i varje uns av hans kropp.
Det var så här jag önskade att Anakin Skywalker hade porträtterats i Episode I-II.


Daisy Ridley är som alltid riktigt bra och hennes resa och interaktion med Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill) är fylld med underbara ögonblick och viktigast av allt: Den får lov att ta tid och den stressas inte. Vilket är ännu viktigare eftersom genom hennes resa får vi även lära känna Luke på nytt. Det är en Luke som är bruten, trött och bara vill vara i fred men som ändå inte lyckas bli en karaktär som vältrar sig i självömkan. Jag är imponerad av Mark Hamill som verkligen lyckas med att få fram varje nyans i karaktären på ett fantastiskt sätt. Han vet att balansera upp alla sidor av Luke.
Och vi får mycket Leia (spelad av Carrie Fisher i hennes sista roll) och det är en Leia som vet att hon bär hela rebellrörelsen och hur illa det är. Det är en konst att kunna stå så samlad när världen rasar och hur Carrie lyckas med att göra Leia både till general och till människa rörde mig in i hjärteroten.

Ja jädar jag är nöjd med karaktärerna, jag är nöjd med den etniska mångfalden (DET FANNS EN FLERA RASIFIERADE PILOTER OCH FLERA RASIFIERADE KVINNLIGA PILOTER!!) och jag blir inte mindre nöjd över att filmen dessutom ger så mycket utrymme till kvinnor överlag och lyfter fram hur mycket de betyder och har betytt för framförallt rebellerna.
Vi får se det om och om igen i Rose, Leia, Rey och även i vice amiralen Amilyn Holdo (spelad av Laura Dern) som är riktigt kickass.

Och detta märks även i hur Star Wars behandlar de, inte som sköra blommor eller damsels i distress utan som människor med ett syfte och mål. För de som offrar sig och ser till att kampen går framåt i den här filmen är alla kvinnor. Det är coolare än något annat.

The Last Jedi är också en Star Wars-film som är mer humoristiskt än tidigare filmer i sagan. Och med humoristiskt menar jag inte slapstick utan främst att dialogen är rappare och innehåller mer självdistans än tidigare filmer men också att det finns en uppsjö av söta djur. Främst i form av PORGS men även i form av kristallrävar och sjökor.
Jag har inget emot söta djur så det funkar för mig! Mer porgs gör mig glad!



Det går inte att förneka att det är många plotttrådar under filmens gång men det fungerar utmärkt och de löper bra ihop under filmens gång. Men det är mycket att hålla reda på och det går i ett högt tempo. Tidvis kändes det som att åka på en jättehärlig berg-och-dal-bana där en inte vet när det kommer vara slut men åkturen är så spännande och pirrande att det inte spelar något roll.
Och trots det höga tempot så hinna det med mycket bra karaktärsutveckling och ett historieberättande som utvecklas på ett sätt som visar att nu tar sagan och går åt ett håll som är bortom nostalgitrippar och som kommer att stå på helt egna ben.
Jag är mer än nöjd med The Last Jedi och mitt hjärta har fått vad det ville ha.

Mer läsning på temat:

fredag 15 december 2017

Isfolkspodden träffade Margit Sandemo!

Som en del av er vet har jag och min vän Dan under mer än två års tid poddat om vår favoritserie Sagan om Isfolket! Det var en idé jag fick när jag mådde som sämst sommaren 2015, att podda om en serie vi båda älskar och på så sätt höras lite mer.
Och sedan har det bara rullat på för det visade sig att folk började lyssna på vår podd, prenumerera på den, stötta oss på Patreon och gudarna vet allt!

En av våra målsättningar med podden var att podda om varje bok i den 47 böcker långa sagan. En annan var att vi skulle podda med Margit Sandemo själv. Vi bestämde rätt tidigt att avsnittet med Margit var något vi skulle göra när vi var klara med böckerna.
Och två år efter start så satte vi oss i en bil och körde ned mot Skåne. Efter fem timmars färd var vi framme i den lilla byn på Österlen och kunde borsta av oss resdammet, ta på finkläder och ta stegen upp för gången fram till Margits lilla hus.

Det tog ett tag innan vi vågade knacka på dörren för ärligt talat, hur nervöst är det inte att möta sin största författaridol?
Hyfsat nervöst.

Men Margit var en fantastiskt varm, generös och underbar människa som bjöd på sig själv, sina minnen och på hela sitt liv.  Efter fem timmar kändes det som att vi varit vänner länge.

Jag må vara en smula starstruck och lite partisk men jag har aldrig mött en så levande människa som Margit, aldrig träffat på någon som var så ödmjuk, så stolt över sitt livsverk och med så mycket självdistans och humor.

Hon är och förblir en av mina största idoler någonsin.

Här kan du ladda ned avsnittet, hitta till youtubekanalen och även till Itunes!



måndag 11 december 2017

En kickstarter och en av spelhobbyns bästa människor

OBS!! Insamlingen är flyttad till Gofundme istället för kickstarter! Har du skänkt en slant eller inte gjort det innan så in på Gofundmelänken här och gör det! Länkarna i bloggposten är utbytta till Gofundmeposten.


Ni vet det där känslan som uppstår när man plötsligt träffar en människa som man ögonblickligen klickar med?
Där man sitter och talar i timmar utan att tänka på tiden och där allvarliga samtalsämnen blandas med skratt och skämt?
Och man vet att detta är grunden för en riktigt bra och äkta vänskap?

Så var det första gången jag och Tove satte oss ned och pratade rejält på Gothcon. Vi pratade så länge och tiden bara försvann.
Det var en känsla av "Vad fasen! Varför har vi inte gjort detta innan?!" blandat med "Herrejädrar vad jag tycker om den här människan!" och en övertygelse om att vi kommer vara vänner oavsett avstånd.

Tove är överlag en av de bästa människor jag lärt känna och hon blir inte mindre cool och bäst när jag tänker på allt bra hon och hennes man Anders gjort för spelhobbyn i Sverige, från tidningen Fenix till Western till att driva spelförlaget Åskfågeln.

Men nu är Tove sjuk, väldigt sjuk. Och för att hon och Anders ska kunna ha en bra tid tillsammans så finns det nu en kickstarter för att se till att de ska kunna vara tillsammans så mycket som det går.
Anders skriver så här på deras facebook sida:

"Tove betyder så mycket mer för mig än vad som ryms I ord.
Hon är mitt livs stora kärlek, min bästa vän, den jag helst pratar med och den jag arbetar bäst med av alla – trots att vi är så olika. Nu har hon fått obotlig cancer som kunde ha satt hela min värld i gungning, och jag kan ännu inte föreställa mig ett liv utan henne. 
Tack vare hennes läkare och de behandlingar vi påbörjat hoppas jag förstås att det dröjer tills den dagen kommer, men till dess är det skönt att Tove är så tydlig med vad hon vill göra och hur hon vill ha det. Samma dag som hon fick beskedet sade hon till mig att hon vill ha mig vid sin sida så mycket som möjligt. Dessutom vill hon fortsätta arbeta med alla våra speltitlar. Lite motvilligt har hon gått med på att inte påbörja helt nya projekt förrän vi avslutat alla de titlar som redan är under produktion. 
Bara det är en rätt ansenlig mängd, och ingenting skulle göra Tove gladare än att få vara med när vi exempelvis lanserar Western på engelska, Fenix nummer 100 kommer ut och Francesco Mattiolis handritade Sommerlundkartor i affischstorlek går att hålla i händerna.

Jag har nu lanserat kampanjen Love Tove, där jag ber om hjälp för att lyckas ge Tove allt det stöd hon förtjänar och göra hennes kreativa fyrverkeri möjligt. Din hjälp behövs. Bidrag är förstås alltid välkommet, men också att sprida kampanjen. Att dela ut länken till andra och då gärna säga någonting om Tove också. Har du något minne du vill dela med dig av? Eller någon minnesvärd spelning, på konvent eller tack vare spelmaterial Tove skrivit eller gett ut (exempelvis artiklar i Fenix)? Tveka inte att låta Tove veta att hon spelar roll och att vi är många som kommer att sakna henne!


https://www.gofundme.com/lovetove

Tack för din hjälp och för att du älskar Tove!

Anders
"



Det är sällan jag ber om något men snälla, stötta Love Tove så att Tove och Anders kan göra allt fantastiskt de vill och framförallt vara tillsammans så mycket som möjligt.

Jag vill skriva så mycket fint om Tove. Hur hon får mig att skratta när vi pratar, hur jag kan öppna upp mig för henne som för få andra och hur enkelt det är att prata med henne. Det faktum att vi har samma humor och att vi blir glada av samma saker.
Men ord räcker liksom inte till.

En av de sakerna jag är mest glad över med min flytt till Stockholm är att jag kommer närmare henne.



söndag 10 december 2017

Jag,sociala medier och min integritet.

Det kanske kommer som en överraskning att jag tidvis kan vara rätt folkskygg trots att jag älskar sociala medier och är så aktiv på de.
Men ja, det är jag men för att lösa det så finns jag på så många plattformar jag kan och de flesta är öppna för alla (eller kommer att bli det) men det finns en som inte är det.

Så här kommer min kompletta guide över mina sociala medier-konton, hur ni kan följa mig och varför ni inte kan det.

Twitter

Såklart jag finns på twitter, det har jag gjort sedan 2012 och det kontot har alltid varit öppet. Jag är rätt aktiv och jag skriver både personliga saker, reflektioner och retweetar massor av saker.



Instagram

Min Instagram har länge varit helt privat men från och med nu så kommer den vara öppen för alla!
Hurra!
Den innehåller massor med kattbilder, blogglänkar, små ögonblicksbilder från mitt liv och Sverok!

Mitt användarnamn är setsunaceras så det är rätt lätt att hitta!


Youtube

Och som ni läste i ett tidigareblogginlägg så har jag även börjar videologga, även kallat v-logging. Det ligger lite reseskildningar från Japan där, lite lajvsaker och i allmänhet rätt fåniga saker. Men det är jag i ett nötskal.

På youtube heter jag SetsunaCeras.



LinkedIn

Ja men varför inte slänga med LinkedIn med? Det är ju mest mitt fulla CV men det kanske är kul att vara vän med mig där med, vad vet jag :)

Jag heter mitt vanliga namn där, Anna Erlandsson.



Ja det var väl det hela!

Men stopp ett tag, kan en inte bli din vän på facebook då?

Ah, facebook, det är ett kapitel för sig! Min privata facebookprofil är min enda sociala plattform där jag är rätt restriktiv med vilka jag blir vän med. Det är ett medvetet val eftersom jag vill ha ett ställe på nätet där jag kan slappna av på och bara vara mig själv (så gott det nu går på nätet...)

Så därför, om ni följer min blogg, tycker att jag gör bra Sveroksaker eller bara är allmänt vettig men vi inte känner varandra alls eller bara setts på lajv, konvent, sverokevent eller så. Bli inte vän med mig på facebook för oftast släpper jag inte in folk så nära inpå.

Men för att ändå kunna hålla kontakten med er jag ser och lär känna lite svagt så har jag skapat en facebooksida. Den började som ett ställe för alla mina bloggposter men är även för mig som offentlig person och ni får hemskt gärna följa mig där.
Jag garanterar, ni får tag på mig exakt lika snabbt och jag lägger ut rätt mycket där, både bloggposter, v-logging, foton och bra länkar till saker jag gillar.

Så följ mig på facebook på SetsunaCeras så blir alla nöjda och glada! 





Och just det, om ni undrar varför jag heter Setsuna Ceras eller Anna Ceras på så många ställen så kan ni läsa mer om det här

söndag 3 december 2017

Frågan om att V-logga eller inte V-logga

Först och främst: Jag kan vara en av de mest kameraskygga personerna någonsin.

Jag gillar inte att bli fotad och jag har en tendens att ducka så fort det tas fram en kamera.
Detta av den enkla anledningen till att jag sällan blir bra på bild samt att jag aldrig sett mig som vare sig vacker eller fotogenisk.
Jag gillar vackra bilder dock och är fascinerad av det vilket är anledningen till att jag några gånger i livet har modellat men då enbart för fotografer som är antingen vänner eller för bra saker som vänner gör.
Men om vi ska se det på det stora hela så är Svart den enda personen som kan få mig att se helt avslappnad ut på bild och där jag inte känner att det är jobbigt.

Så varför börja v-logga?




Den första orsaken stavas nyfikenhet på ett sätt att nå ut till folk som jag inte provat tidigare.
Den andra stavas att jag är bättre på att prata engelska än att skriva det vilket sparar mig massor med tid istället för att översätta blogginlägg.
Den tredje stavas min familj.
Jag har familj i Sri Lanka som jag besöker då och då. De är fantastiska och underbara men vi är generellt dåliga på att skriva mail till varandra.
Så jag föreslog att jag skulle v-logga för att de skulle få mer insikt i mitt liv i Sverige, både i allt jag är ute och flänger på men också i små saker.
De tyckte detta var en bra idé vilket ska bli väldigt kul och förhoppningsvis göra det lättare för oss.
En video är enklare och säger mer än att jag försöker beskriva saker i mail.

Det är också därför ni kommer få stå ut med min engelska i mina videos men hoppas att ni kan både ha överseende med det och även följa mina äventyr under åren, både i vardagen men även när jag åker på konvent, lajv och spelkvällar.
Samt när jag och Svart är fåniga hemma med Fnatten.

Så följ mig gärna på youtube och häng med på allt knäppt jag kommer att göra under året!

tisdag 28 november 2017

Att bli vald till ordförande för Sverok är stort!

Edit: Uppdaterat med en länk till P4 Hallands inslag med mig. 

Under helgen var jag på Sveroks riksmöte i vanlig ordning. Något som skilde sig rejält från tidigare år var att jag åkte dit som ledamot och kom hem som ordförande för Sveroks förbundsstyrelse under 2018.
Senaste veckorna sedan jag kom hem ifrån Fairweather Manor har varit ett kaos i mitt huvud. Jag hde så mycket tankar om detta med ordförandeskapen, så mycket nerver, så mycket pepp blandat med en oro över att klara av det. 
Det är märkligt hur mycket en kan tvivla på sig själv trots att jag någonstans visste och vet att jag klarar av detta.
Kanske borde det blivit bättre när det visade sig att jag i slutänden var den enda kandidaten men då började min hjärna spöka om att det kunde bli avslag.
Så i korthet var mina nerver och min mage gelé deluxe när jag väl på Riksmötet skulle gå upp och hålla mitt pläderingstal. Och med min vanliga tur så raderades hela mitt tal från mobilen när jag väl stod där så jag fick friforma och tala ur hjärtat. Tack för det tekniken!

Men trots det så fick jag ombudens röster och de tackade inte nej till mig.  
Med 94% av rösterna valdes jag till Sveroks ordförande för 2018 och det var nog utan tvekan mitt stoltaste ögonblick i livet. När jag avslutade mötet och höll mitt linjetal så var det väldigt nära till tårarna men jag höll ihop.
Och när jag väl vaknade på måndagen så hade det inte helt lagt sig än och jag tror inte det kommer göra det förrens jag väl börjar i januari.
Det är en känsla som är en smula överväldigande och på ett sätt overklig.
För det är den där känslan när något en planerat, drömt om och ställt in sig på i över ett halvår faktiskt blivit verklighet.
Det är en fantastisk känsla och jag känner mig så tacksam för den möjlighet jag har fått.
Att få arbeta med något jag älskar och som bara gett mig mer för varje år är underbart.
Och för att jag får chansen att göra mitt eget avtryck i Sveroks historia och arbeta vidare i Alexanders och framförallt i Rebeckas fotspår. Det är stort.
Med ordförandeskapet kommer också en flytt till Stockholm vilket jag ser fram emot men jag kommer att komma tillbaka helger och när jag kan. För här finns Svart och här finns den kränkta Fnatten som kan vara den bästa av familjer. Bättre kan det inte bli.

Tack alla som gett mig möjligheten, tack alla som funnits vid min sida under hela resan och som stöttat, peppat och som trott på mig.
Och tack Svart som precis som alltid varit mitt största stöd och min mesta kritiker för att våga satsa. Du är fantastisk på alla sätt.

(Och ja, det är ordförandeklubban jag fick med mig hem. Den är finast!)


Mer läsning på temat:

torsdag 16 november 2017

Fairweather Manor 4 del 2: Att delta på ett internationellt lajv och alla känslorna.

Please note: Blogpost is in swedish but the video is in english. Enjoy!

Så efter att paniksytt och fått klart all min utrustning, fått handlat det jag behövde samt misslyckats med att stylea en peruk och bestämt mig för att färga mitt eget hår svart så grydde äntligen dagen för avfärd mot Polen och lajvet Fairweather Manor.

Eller grydde och grydde. Det var fortfarande kolsvart ute när Svart skjutsade mig och Gråskäggsdotter till flygplatsen vid drygt 05.00 på morgonen.Vi hade efter råd från Darkxxfaerie bestämt oss för att ta ett flyg som gjorde att vi hade gott om tid på oss i Köpenhamn innan nästa flyg lyfte mot Wroclaw.
Så halvt döda av trötthet landade vi i Köpenhamn och tryckte i oss frukost. Sedan började vi prata och spekulera om lajvet.
Det var mitt första internationella lajv och det var Gråskäggsdotters allra första lajv någonsin så vi hade båda en del att vara nervösa över. Kanske var hon en smula mer nervös än vad jag var men å andra sidan hade hon helt fantastiska kläder till lajvet.

Men vi kom fram till Wroclaw i ett stycke, våra väskor kom med och vi mötte upp massa andra lajvare och tillsammans satte vi oss på bussen mot Moszna castle där lajvet skulle hållas.

Ja, lajvet var på ett slott och det visste vi men varken jag eller Gråskäggsdotter var helt beredda på att slotten skulle vara 1) ett riktigt slott från 1600-talet och 2) vara så imponerande som det var.
Vi squeeade så högt när vi efter en timmas färd äntligen såg det!


KOLLA SLOTTET! Och det fanns tre vita katter som bodde där med :D

Och detta fantastiska ställe skulle vi under en helg alltså lajva på! 


Fairweather Manor utspelade sig som sagt i England 1917 under WWI (då kallat det stora kriget) på adelsfamiljen Fairweathers stora hus/slott. Trots kriget och svårigheterna så samlades familjen, deras många släktingar samt inbjudna gäster under en helg för att fira bröllop, en ljuspunkt i en värld som blev allt mörkare.
Och till varje adelsfamilj så hörde det många tjänare som var fullt upptagna under dagarnar, både med skvaller men även med insikten om att världen som var på väg kanske innebär något bättre för deras samhällsklass.

Rollerna till lajvet var färdigskrivna och castades efter önskemål, vilken roll en fick bestämdes alltså av arrangörerna efter att en fått lämna in önskemål på sina topp tre roller efter att ha kollat på en lista.


Jag och Gråskäggsdotter visste att vi ville spela i någon del av familjens släktingar och helst i samma familj. Vi hade tur och hamnade båda i den ryska delen av familjen som var vår favorit och vi fick  våra första, respektive andrahandsval när det gällde rollerna.
Gråskäggsdotter spelade den yngsta dottern i familjen Petrova och jag var hennes ingifta moster som var änka. Resten av vår ryska familj på lajvet bestod av Gråskäggsdotters två inlajvbröder, en syster samt deras mamma. Jag hade alltså en hel bunt med brorsbarn och en svägerska på plats vilket kändes sjukt bra.
Alla vi fyra kvinnor i familjen delade på ett stort rum med sovloft, enorma fönster med utsikt mot parken och mörkröda gardiner och heltäckningsmattor. Mycket pampigt!
Vi fyra klickade väldigt bra från första stund och det gjorde även de manliga medlemmarna av familjen. Tillsammans var vi en väldigt dysfunktionell men sammansvetsad familj och offlajv kändes det så stabilt!

Men tillbaka till det praktiska.

Under torsdagen så ägnades hela eftermiddagen åt välkomnade, workshops och briefing mellan våra familjegrupper vilket kändes enormt stabilt. Jag har nog aldrig varit på ett lajv där det känts som formatet varit så väl genomtänkt och där hög standard på ett lajv kunde kombineras så enkelt med bra nybörjartolerans. 

En viktig sak som gjorde enormt mycket för mig var att arrangörerna innan lajvet gjorde det solklart att rasism mot hudfärg och liknande inte fick förekomma samt att det fanns små knappar att fästa på kläderna med ens föredragna pronomen. 
Så små saker men de gör en värld av skillnad för mig!

Alla frågor och funderingar jag hade besvarades av sig själv under workshops och under övningsmiddagen vi hade (där tjänarna fick öva sig i att servera tre rätters och vi andra fick äta och öva oss i att konversera våra middagsgrannar). Dansworkshopen sent på kvällen var guld för mig som är född med två vänsterfötter.

Dansworkshop och jag hade sådan tur att jag fick dansa med ett riktigt proffs, både här och även inlajv.
Foto: Dagmara 



Torsdagens workshops avslutades nära midnatt med ett öppningstal som ekade vackert i själen när jag gick och lade mig.

Och dagen efter så vaknade jag inlajv i det stora rummet av att höra mina brorsdöttrar viska och fnittra i sina sängar på sovloftet. Sedan knackade det på dörren och tjänarna dök upp för väckning och påklädning...Lajvet hade börjat och sedan var inget sig likt.

Under den helgen så levde jag helt som Willhelmina "Mina" Petrova och fick känna med henne och resten av familjen.

  • Jag fick uppleva bröllop, familjegräl, dricka vin när jag blir insnörd i korsett, ha en falk på min arm och skjuta prick med gevär. 
  • Jag fick ha djupa diskussioner om livet och om klasskillnader, recitera Shakespeare och skälla ut alla mina brorsbarn. 
  • Jag uppmuntrade kvinnor att skilja sig, jag uppmuntrade kvinnor att göra karriär och jag uppmuntrade kvinnor att gifta sig för familjens skull. 
  • Jag fick förklara hur man hade sex och vad som hände på en bröllopsnatt för ovetande unga kvinnor. 
  • Jag klädde mig i päls och siden och dansade i en balsal tills min sko trollade av och en man knäböjde för att sätta den på plats. 
  • Jag fick känna hur en era gick i graven med fyverkerier och glam och den nya världen stormade in. Bitterljuvt som champagne och citron men ack så vackert.


Ja, alla som har sett Downton Abbey (eller läst mangan Emma av Kaori Mori) vet vilken stämning det var. Mycket yta, mycket familjens heder och ära framförallt och mycket skvaller och känslor i korridorer och bakom stängda dörrar.

Det som var så fantastiskt under hela lajvet var hur lätt det gick att lajva mot alla och hur givande alla var med sitt spel. Det var lätt att prata med alla och få reda på deras problem, det var lätt att skvallra och veta att det spreds vidare och det var underbart att se hur alla bjöd på sig själva. Det är något jag har saknat i flera svenska lajv (hej Vampire, jag tittar på DIG!) där det är mer regel än undantag att lajvare inte vill sprida vidare sina plotter eller dödar av spel helt genom att spela sitt eget spel utan att involvera andra.
Så var inte fallet här och jag är så tacksam för det.

När lajvet slutade nära midnatt på lördagen var jag så trött men samtidigt så lycklig. Fantastiska lajvare och underbart spel gör så mycket! Och sedan var det efterfest med mat, vin (och utan vin om en ville det) och prata prata prata med alla underbara människor. Ett överraskande stort antal var nybörjarlajvare vilket gjorde mig så sjukt glad och som bekräftade mig upplevelse av att detta ett lajv som verkligen hade tänkt till.

Jag hade varit orolig att det skulle vara för svårt att åka på ett internationellt lajv, att det skulle vara för höga krav, att det skulle vara en krock mellan olika lajvkulturer men istället hittade jag en värld med öppen lajvkultur, hög nybörjartolerans och med underbar speldesign.

Kära Fairweather Manor, jag saknar dig fortfarande och jag kommer tillbaka till dig!

Familjelunch under första dagen. Allt är frid och fröjd i den ryska familjen...
Foto: Dagmara 

Lördagens middag härjades av en flygräd så vi fick släcka ned allt. Min karaktär höll ihop men allt kokade på insidan.
Foto: Dagmara 

Ginny var en trevlig bekantskap som ville följa sina drömmar och inte familjens krav. Vi pratade mycket.
Foto: Dagmara 

Vad avslutar ett bröllop bättre än fyrverkerier?
Foto: Dagmara 

Och lajvet avslutades med en stämningstext om var som komma skall. Revolution och mer krig. Men dessa dagar på Fairweather Manor ska vi alltid minnas.
Foto: Dagmara 

 My lovely Willhelmina "Mina" Petrova. She had a heart of stone but oh was she ever so elegant.
Foto: Benjamin Tarp 

Gråskäggsdotters role Anastasia Petrova. So young and with her whole life in front of her.
Also, look at her clothes! So amazing!
Foto: Dagmara 

Please check out my V-log from after the larp. It is in english and I talk more about why Fairweather Manor is such a good larp!




Är du nyfiken på lajvet, kolla in länken här!

Mer läsning på temat:

söndag 12 november 2017

Fairweather Manor 4 del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket.

Det finns en första gång för allt och för två helger sedan så tog jag steget och åkte på mitt första internationella lajv.
Det var minst sagt ett stort steg för mig. Jag har lajvat sedan 2003 men enbart i Sverige och medans många av mina lajvvänner på senare år har utforskat den internationella lajvscenen i Europa så har det för mig aldrig funnits vare sig tiden eller lusten.
Det har känts för meckigt med att hinna med, för stressigt och för överhypeat. Lägg där till att jag inte känt mig helt säker på att jag skulle kunna lajva på engelska på ett bra sätt. Eller om det skulle vara kul. Eller om jag skulle ha någon att lajva med. Eller....

Ja ni hör. Jag hade tusen argument till varför detta med att åka på ett internationellt lajv skulle vara en dålig idé.

Men det var ett lajv som fångade mitt intresse rätt tidigt och det var Fairweather Manor. Ett lajv som var baserat på tv-serien Downton Abbey, som sattes upp av Dziobak Larp Studios som hade väldigt bra rykte om sig att göra fantastiska lajv och som kändes.... ja lockande.
Jag hade inte sett Downton Abbey alls men jag hade läst Kaori Moris underbara mangaserie Emma som utspelar sig vid 1900-talets början och älskat varje bildruta av den.

Tyvärr var det så att varje gång Fairweather Manor sattes upp så fick jag höra om det såpass sent att det var omöjligt att 1) ha råd och 2) ha tiden att åka. Jag visste att min fina vän Gråskäggsdotter också var sugen men vi fick verkligen aldrig till det.

Men så... plötsligt stod stjärnorna rätt. Biljetterna till Fairweather Manor 4 skulle släppas och jag insåg att jag kunde åka! Och Gråskäggsdotter kunde åka och fortare än någon hann säga flaska så hade vi bokat och betalt våra biljetter!




Och eftersom vi köpte biljetterna i januari och lajvet var först i november så hade vi ju gott om tid att fixa kläder och ordna allt.
Planeringen var på topp.

Men eftersom jag officiellt är sämst och dessutom skulle 1) jobba i Halmstad hela sommaren och 2) åka på lajvet Blodsband Reloaded i augusti samt 3) suger på att läsa mönster och kunna sy enligt instruktioner på papper så... Ja ni kan ju gissa hur det gick med min planering.

Den dog. En smärtsam död som resulterade i sönderstuckna fingrar och på tok för många sömnlösa nätter.

För Fairweather Manor var inget vanligt lajv där jag kunde rota fram något ut min vanliga lajvgarderob.
Det är ett lajv som utspelar sig 1917 i England, mitt under WWI och med strikta uppdelningar mellan adel och tjänstefolk. Jag och Gråskäggsdotter valde såklart att spela adel eftersom det gav möjlighet att sy snyggare kläder men det innebar också sjukt höga krav på mig själv att se snygg ut.

Och eftersom det var ett internationellt lajv så skulle det vara på engelska med deltagare från hela världen. Samt på ett slott i Polen.

Japp. Min stressnivå var på topp när jag äntligen satte mig ned i SEPTEMBER! (alltså, någon måste på allvar tvinga mig att börja sy tidigare) och började pyssla ihop mina kläder.

Syrummet hemma förvandlades snabbt till ett kaos utan dess like fyllt med tyg, spets, band samt nålar över hela golvet. Fnatten var missnöjd.

Det är svårt att klippa ut sin kjol när Fnattriarkatet vill annat.

Trots all stress så blev det ändå bra!Totalt så sydde jag följande till lajvet:


  • En korsett
  • En undersärk
  • En enklare underkjol
  • En underkjol med pärlbård (dummaste idén ever)
  • En dagkjol
  • Två aftonklänningar
  • Två löstagbara ärmar
  • En pälsstola i fuskpäls



Min egensydda korsett! Den drar in en del och viktigare är att den gör världens bästa bas för kläderna. Allt ser snyggare ut med bra underkläder. Notera att jag inte hade det bandet i slutänden. 

Min fina underkjol med pärlbård. Tog en evighet att sy på och gav mig nackvärk.

Jag köpte även en hatt och ändrade om den så att den såg bättre ut.


Varje dam behöver en hatt! Jag hade behövt en större.

Gråskäggsdotter var till enorm hjälp genom hela processen. Hon är inte bara en underbar vän som villigt lät mig släpa med henne på hennes första lajv utan hon är också skräddare som kunde förklara för mig hur jag skulle göra med allt. Hon är i sanning bäst.
Jag vet inte hur stor hjälp jag var för henne med min lajvhype och pepp samt mina förklaringar av vad lajv är och hur hon skulle lajva på bästa sätt (" Släng alla kärleksbreven omkring dig!") men jag intalar mig att vi hade ett bra utbyte!
Även Darkxxfaerie var till enorm hjälp för oss båda. Hon hade varit på två tidigare uppsättningar av Fariweather Manor och kunde låna ut mönster och smycken, lyssna på vår stress och ge god råd.
I slutänden kunde jag packa ned alla mina kläder i min resväska och känna min hyfsat nöjd inför lajvet!



I nästa bloggpost får ni veta mer om vad jag tyckte om själva lajvet, om internationella lajv är något att åka på samt om ett slott i Polen är så imponerande ändå. 

onsdag 1 november 2017

Att kandidera som ordförande till Sverok är stort!

Hela möteshandlingarna kan läsas här.

Så kan jag säga det högt: Jag är valberedningens förslag som ny förbundsordförande för Sverok.
Detta är något otroligt stort för mig. Sverok har varit en så stor del av mitt liv under de här tre året i förbundsstyrelsen.
Jag började min resa inom Sverok som helt oerfaren nörd direkt kommen från gräsrotsrörelsen inom lajv. Och sedan har det bara växt och blivit mer och mer.
Från att jag knappt hade någon koll på vad Sverok som förbund var eller gjorde har det nu resulterat i att jag älskar styrdokument, strategi och om möjligt brinner ännu mer för spelhobbyn.
Jag har sagt det så många gånger men Sverok är det bästa jag gett mig in på, framförallt för vad jag kunnat uträtta och på det sättet som vi har kunnat arbeta för spelhobbyn i Sverige.


När jag i våras äntligen våga erkänna och sedan bestämma mig för att jag ville satsa helhjärtat på Sverok genom att våga tacka ja till nomineringen som ordförande har jag kämpat ännu mer för att göra mitt bästa.
2017 har bestått av Sverok, Sverok och lite mer Sverok med väldigt lite tid över för vänner.
Och det har varit helt rätt val.
Glädjen, människorna och engagemanget jag hittat när jag arbetat med Sverok har gjort mig ännu mer övertygad om att detta är något jag vill satsa på.

I dagsläget är jag så glad och lycklig över att vara valberedningens förslag och jag hoppas att Riksmötet vill ge mig förtroendet att vara ordförande för verksamhetsåret 2018.
Så nu kör jag fullt ut, 200 kilometer i timmen och med målet stadigt framför mina ögon.

Önska mig lycka till!

Sverok har varit en sådan resa, från mitt första riksmöte till att Rebecka bad mig och Thom arra Spelkultur och feminism, till att bli invald i förbundsstyrelsen till att det blivit mitt liv, med massa underbart engagemang och massor av vänner. <3