måndag 11 december 2017

En kickstarter och en av spelhobbyns bästa människor

Ni vet det där känslan som uppstår när man plötsligt träffar en människa som man ögonblickligen klickar med?
Där man sitter och talar i timmar utan att tänka på tiden och där allvarliga samtalsämnen blandas med skratt och skämt?
Och man vet att detta är grunden för en riktigt bra och äkta vänskap?

Så var det första gången jag och Tove satte oss ned och pratade rejält på Gothcon. Vi pratade så länge och tiden bara försvann.
Det var en känsla av "Vad fasen! Varför har vi inte gjort detta innan?!" blandat med "Herrejädrar vad jag tycker om den här människan!" och en övertygelse om att vi kommer vara vänner oavsett avstånd.

Tove är överlag en av de bästa människor jag lärt känna och hon blir inte mindre cool och bäst när jag tänker på allt bra hon och hennes man Anders gjort för spelhobbyn i Sverige, från tidningen Fenix till Western till att driva spelförlaget Åskfågeln.

Men nu är Tove sjuk, väldigt sjukt. Och för att hon och Anders ska kunna ha en bra tid tillsammans så finns det nu en kickstarter för att se till att de ska kunna vara tillsammans så mycket som det går.
Anders skriver så här på deras facebook sida:

"Tove betyder så mycket mer för mig än vad som ryms I ord.
Hon är mitt livs stora kärlek, min bästa vän, den jag helst pratar med och den jag arbetar bäst med av alla – trots att vi är så olika. Nu har hon fått obotlig cancer som kunde ha satt hela min värld i gungning, och jag kan ännu inte föreställa mig ett liv utan henne. 
Tack vare hennes läkare och de behandlingar vi påbörjat hoppas jag förstås att det dröjer tills den dagen kommer, men till dess är det skönt att Tove är så tydlig med vad hon vill göra och hur hon vill ha det. Samma dag som hon fick beskedet sade hon till mig att hon vill ha mig vid sin sida så mycket som möjligt. Dessutom vill hon fortsätta arbeta med alla våra speltitlar. Lite motvilligt har hon gått med på att inte påbörja helt nya projekt förrän vi avslutat alla de titlar som redan är under produktion. 
Bara det är en rätt ansenlig mängd, och ingenting skulle göra Tove gladare än att få vara med när vi exempelvis lanserar Western på engelska, Fenix nummer 100 kommer ut och Francesco Mattiolis handritade Sommerlundkartor i affischstorlek går att hålla i händerna.

Jag har nu lanserat Kickstarterkampanjen Love Tove, där jag ber om hjälp för att lyckas ge Tove allt det stöd hon förtjänar och göra hennes kreativa fyrverkeri möjligt. Din hjälp behövs. Bidrag är förstås alltid välkommet, men också att sprida kampanjen. Att dela ut länken till andra och då gärna säga någonting om Tove också. Har du något minne du vill dela med dig av? Eller någon minnesvärd spelning, på konvent eller tack vare spelmaterial Tove skrivit eller gett ut (exempelvis artiklar i Fenix)? Tveka inte att låta Tove veta att hon spelar roll och att vi är många som kommer att sakna henne!


https://www.kickstarter.com/projects/1680819030/love-tove

Tack för din hjälp och för att du älskar Tove!

Anders
"



Det är sällan jag ber om något men snälla, stötta kickstarten Love Tove så att Tove och Anders kan göra allt fantastiskt de vill och framförallt vara tillsammans så mycket som möjligt.

Jag vill skriva så mycket fint om Tove. Hur hon får mig att skratta när vi pratar, hur jag kan öppna upp mig för henne som för få andra och hur enkelt det är att prata med henne. Det faktum att vi har samma humor och att vi blir glada av samma saker.
Men ord räcker liksom inte till.

En av de sakerna jag är mest glad över med min flytt till Stockholm är att jag kommer närmare henne.



söndag 10 december 2017

Jag,sociala medier och min integritet.

Det kanske kommer som en överraskning att jag tidvis kan vara rätt folkskygg trots att jag älskar sociala medier och är så aktiv på de.
Men ja, det är jag men för att lösa det så finns jag på så många plattformar jag kan och de flesta är öppna för alla (eller kommer att bli det) men det finns en som inte är det.

Så här kommer min kompletta guide över mina sociala medier-konton, hur ni kan följa mig och varför ni inte kan det.

Twitter

Såklart jag finns på twitter, det har jag gjort sedan 2012 och det kontot har alltid varit öppet. Jag är rätt aktiv och jag skriver både personliga saker, reflektioner och retweetar massor av saker.



Instagram

Min Instagram har länge varit helt privat men från och med nu så kommer den vara öppen för alla!
Hurra!
Den innehåller massor med kattbilder, blogglänkar, små ögonblicksbilder från mitt liv och Sverok!

Mitt användarnamn är setsunaceras så det är rätt lätt att hitta!


Youtube

Och som ni läste i ett tidigareblogginlägg så har jag även börjar videologga, även kallat v-logging. Det ligger lite reseskildningar från Japan där, lite lajvsaker och i allmänhet rätt fåniga saker. Men det är jag i ett nötskal.

På youtube heter jag SetsunaCeras.



LinkedIn

Ja men varför inte slänga med LinkedIn med? Det är ju mest mitt fulla CV men det kanske är kul att vara vän med mig där med, vad vet jag :)

Jag heter mitt vanliga namn där, Anna Erlandsson.



Ja det var väl det hela!

Men stopp ett tag, kan en inte bli din vän på facebook då?

Ah, facebook, det är ett kapitel för sig! Min privata facebookprofil är min enda sociala plattform där jag är rätt restriktiv med vilka jag blir vän med. Det är ett medvetet val eftersom jag vill ha ett ställe på nätet där jag kan slappna av på och bara vara mig själv (så gott det nu går på nätet...)

Så därför, om ni följer min blogg, tycker att jag gör bra Sveroksaker eller bara är allmänt vettig men vi inte känner varandra alls eller bara setts på lajv, konvent, sverokevent eller så. Bli inte vän med mig på facebook för oftast släpper jag inte in folk så nära inpå.

Men för att ändå kunna hålla kontakten med er jag ser och lär känna lite svagt så har jag skapat en facebooksida. Den började som ett ställe för alla mina bloggposter men är även för mig som offentlig person och ni får hemskt gärna följa mig där.
Jag garanterar, ni får tag på mig exakt lika snabbt och jag lägger ut rätt mycket där, både bloggposter, v-logging, foton och bra länkar till saker jag gillar.

Så följ mig på facebook på SetsunaCeras så blir alla nöjda och glada! 





Och just det, om ni undrar varför jag heter Setsuna Ceras eller Anna Ceras på så många ställen så kan ni läsa mer om det här

söndag 3 december 2017

Frågan om att V-logga eller inte V-logga

Först och främst: Jag kan vara en av de mest kameraskygga personerna någonsin.

Jag gillar inte att bli fotad och jag har en tendens att ducka så fort det tas fram en kamera.
Detta av den enkla anledningen till att jag sällan blir bra på bild samt att jag aldrig sett mig som vare sig vacker eller fotogenisk.
Jag gillar vackra bilder dock och är fascinerad av det vilket är anledningen till att jag några gånger i livet har modellat men då enbart för fotografer som är antingen vänner eller för bra saker som vänner gör.
Men om vi ska se det på det stora hela så är Svart den enda personen som kan få mig att se helt avslappnad ut på bild och där jag inte känner att det är jobbigt.

Så varför börja v-logga?




Den första orsaken stavas nyfikenhet på ett sätt att nå ut till folk som jag inte provat tidigare.
Den andra stavas att jag är bättre på att prata engelska än att skriva det vilket sparar mig massor med tid istället för att översätta blogginlägg.
Den tredje stavas min familj.
Jag har familj i Sri Lanka som jag besöker då och då. De är fantastiska och underbara men vi är generellt dåliga på att skriva mail till varandra.
Så jag föreslog att jag skulle v-logga för att de skulle få mer insikt i mitt liv i Sverige, både i allt jag är ute och flänger på men också i små saker.
De tyckte detta var en bra idé vilket ska bli väldigt kul och förhoppningsvis göra det lättare för oss.
En video är enklare och säger mer än att jag försöker beskriva saker i mail.

Det är också därför ni kommer få stå ut med min engelska i mina videos men hoppas att ni kan både ha överseende med det och även följa mina äventyr under åren, både i vardagen men även när jag åker på konvent, lajv och spelkvällar.
Samt när jag och Svart är fåniga hemma med Fnatten.

Så följ mig gärna på youtube och häng med på allt knäppt jag kommer att göra under året!

tisdag 28 november 2017

Att bli vald till ordförande för Sverok är stort!

Edit: Uppdaterat med en länk till P4 Hallands inslag med mig. 

Under helgen var jag på Sveroks riksmöte i vanlig ordning. Något som skilde sig rejält från tidigare år var att jag åkte dit som ledamot och kom hem som ordförande för Sveroks förbundsstyrelse under 2018.
Senaste veckorna sedan jag kom hem ifrån Fairweather Manor har varit ett kaos i mitt huvud. Jag hde så mycket tankar om detta med ordförandeskapen, så mycket nerver, så mycket pepp blandat med en oro över att klara av det. 
Det är märkligt hur mycket en kan tvivla på sig själv trots att jag någonstans visste och vet att jag klarar av detta.
Kanske borde det blivit bättre när det visade sig att jag i slutänden var den enda kandidaten men då började min hjärna spöka om att det kunde bli avslag.
Så i korthet var mina nerver och min mage gelé deluxe när jag väl på Riksmötet skulle gå upp och hålla mitt pläderingstal. Och med min vanliga tur så raderades hela mitt tal från mobilen när jag väl stod där så jag fick friforma och tala ur hjärtat. Tack för det tekniken!

Men trots det så fick jag ombudens röster och de tackade inte nej till mig.  
Med 94% av rösterna valdes jag till Sveroks ordförande för 2018 och det var nog utan tvekan mitt stoltaste ögonblick i livet. När jag avslutade mötet och höll mitt linjetal så var det väldigt nära till tårarna men jag höll ihop.
Och när jag väl vaknade på måndagen så hade det inte helt lagt sig än och jag tror inte det kommer göra det förrens jag väl börjar i januari.
Det är en känsla som är en smula överväldigande och på ett sätt overklig.
För det är den där känslan när något en planerat, drömt om och ställt in sig på i över ett halvår faktiskt blivit verklighet.
Det är en fantastisk känsla och jag känner mig så tacksam för den möjlighet jag har fått.
Att få arbeta med något jag älskar och som bara gett mig mer för varje år är underbart.
Och för att jag får chansen att göra mitt eget avtryck i Sveroks historia och arbeta vidare i Alexanders och framförallt i Rebeckas fotspår. Det är stort.
Med ordförandeskapet kommer också en flytt till Stockholm vilket jag ser fram emot men jag kommer att komma tillbaka helger och när jag kan. För här finns Svart och här finns den kränkta Fnatten som kan vara den bästa av familjer. Bättre kan det inte bli.

Tack alla som gett mig möjligheten, tack alla som funnits vid min sida under hela resan och som stöttat, peppat och som trott på mig.
Och tack Svart som precis som alltid varit mitt största stöd och min mesta kritiker för att våga satsa. Du är fantastisk på alla sätt.

(Och ja, det är ordförandeklubban jag fick med mig hem. Den är finast!)


Mer läsning på temat:

torsdag 16 november 2017

Fairweather Manor 4 del 2: Att delta på ett internationellt lajv och alla känslorna.

Please note: Blogpost is in swedish but the video is in english. Enjoy!

Så efter att paniksytt och fått klart all min utrustning, fått handlat det jag behövde samt misslyckats med att stylea en peruk och bestämt mig för att färga mitt eget hår svart så grydde äntligen dagen för avfärd mot Polen och lajvet Fairweather Manor.

Eller grydde och grydde. Det var fortfarande kolsvart ute när Svart skjutsade mig och Gråskäggsdotter till flygplatsen vid drygt 05.00 på morgonen.Vi hade efter råd från Darkxxfaerie bestämt oss för att ta ett flyg som gjorde att vi hade gott om tid på oss i Köpenhamn innan nästa flyg lyfte mot Wroclaw.
Så halvt döda av trötthet landade vi i Köpenhamn och tryckte i oss frukost. Sedan började vi prata och spekulera om lajvet.
Det var mitt första internationella lajv och det var Gråskäggsdotters allra första lajv någonsin så vi hade båda en del att vara nervösa över. Kanske var hon en smula mer nervös än vad jag var men å andra sidan hade hon helt fantastiska kläder till lajvet.

Men vi kom fram till Wroclaw i ett stycke, våra väskor kom med och vi mötte upp massa andra lajvare och tillsammans satte vi oss på bussen mot Moszna castle där lajvet skulle hållas.

Ja, lajvet var på ett slott och det visste vi men varken jag eller Gråskäggsdotter var helt beredda på att slotten skulle vara 1) ett riktigt slott från 1600-talet och 2) vara så imponerande som det var.
Vi squeeade så högt när vi efter en timmas färd äntligen såg det!


KOLLA SLOTTET! Och det fanns tre vita katter som bodde där med :D

Och detta fantastiska ställe skulle vi under en helg alltså lajva på! 


Fairweather Manor utspelade sig som sagt i England 1917 under WWI (då kallat det stora kriget) på adelsfamiljen Fairweathers stora hus/slott. Trots kriget och svårigheterna så samlades familjen, deras många släktingar samt inbjudna gäster under en helg för att fira bröllop, en ljuspunkt i en värld som blev allt mörkare.
Och till varje adelsfamilj så hörde det många tjänare som var fullt upptagna under dagarnar, både med skvaller men även med insikten om att världen som var på väg kanske innebär något bättre för deras samhällsklass.

Rollerna till lajvet var färdigskrivna och castades efter önskemål, vilken roll en fick bestämdes alltså av arrangörerna efter att en fått lämna in önskemål på sina topp tre roller efter att ha kollat på en lista.


Jag och Gråskäggsdotter visste att vi ville spela i någon del av familjens släktingar och helst i samma familj. Vi hade tur och hamnade båda i den ryska delen av familjen som var vår favorit och vi fick  våra första, respektive andrahandsval när det gällde rollerna.
Gråskäggsdotter spelade den yngsta dottern i familjen Petrova och jag var hennes ingifta moster som var änka. Resten av vår ryska familj på lajvet bestod av Gråskäggsdotters två inlajvbröder, en syster samt deras mamma. Jag hade alltså en hel bunt med brorsbarn och en svägerska på plats vilket kändes sjukt bra.
Alla vi fyra kvinnor i familjen delade på ett stort rum med sovloft, enorma fönster med utsikt mot parken och mörkröda gardiner och heltäckningsmattor. Mycket pampigt!
Vi fyra klickade väldigt bra från första stund och det gjorde även de manliga medlemmarna av familjen. Tillsammans var vi en väldigt dysfunktionell men sammansvetsad familj och offlajv kändes det så stabilt!

Men tillbaka till det praktiska.

Under torsdagen så ägnades hela eftermiddagen åt välkomnade, workshops och briefing mellan våra familjegrupper vilket kändes enormt stabilt. Jag har nog aldrig varit på ett lajv där det känts som formatet varit så väl genomtänkt och där hög standard på ett lajv kunde kombineras så enkelt med bra nybörjartolerans. 

En viktig sak som gjorde enormt mycket för mig var att arrangörerna innan lajvet gjorde det solklart att rasism mot hudfärg och liknande inte fick förekomma samt att det fanns små knappar att fästa på kläderna med ens föredragna pronomen. 
Så små saker men de gör en värld av skillnad för mig!

Alla frågor och funderingar jag hade besvarades av sig själv under workshops och under övningsmiddagen vi hade (där tjänarna fick öva sig i att servera tre rätters och vi andra fick äta och öva oss i att konversera våra middagsgrannar). Dansworkshopen sent på kvällen var guld för mig som är född med två vänsterfötter.

Dansworkshop och jag hade sådan tur att jag fick dansa med ett riktigt proffs, både här och även inlajv.
Foto: Dagmara 



Torsdagens workshops avslutades nära midnatt med ett öppningstal som ekade vackert i själen när jag gick och lade mig.

Och dagen efter så vaknade jag inlajv i det stora rummet av att höra mina brorsdöttrar viska och fnittra i sina sängar på sovloftet. Sedan knackade det på dörren och tjänarna dök upp för väckning och påklädning...Lajvet hade börjat och sedan var inget sig likt.

Under den helgen så levde jag helt som Willhelmina "Mina" Petrova och fick känna med henne och resten av familjen.

  • Jag fick uppleva bröllop, familjegräl, dricka vin när jag blir insnörd i korsett, ha en falk på min arm och skjuta prick med gevär. 
  • Jag fick ha djupa diskussioner om livet och om klasskillnader, recitera Shakespeare och skälla ut alla mina brorsbarn. 
  • Jag uppmuntrade kvinnor att skilja sig, jag uppmuntrade kvinnor att göra karriär och jag uppmuntrade kvinnor att gifta sig för familjens skull. 
  • Jag fick förklara hur man hade sex och vad som hände på en bröllopsnatt för ovetande unga kvinnor. 
  • Jag klädde mig i päls och siden och dansade i en balsal tills min sko trollade av och en man knäböjde för att sätta den på plats. 
  • Jag fick känna hur en era gick i graven med fyverkerier och glam och den nya världen stormade in. Bitterljuvt som champagne och citron men ack så vackert.


Ja, alla som har sett Downton Abbey (eller läst mangan Emma av Kaori Mori) vet vilken stämning det var. Mycket yta, mycket familjens heder och ära framförallt och mycket skvaller och känslor i korridorer och bakom stängda dörrar.

Det som var så fantastiskt under hela lajvet var hur lätt det gick att lajva mot alla och hur givande alla var med sitt spel. Det var lätt att prata med alla och få reda på deras problem, det var lätt att skvallra och veta att det spreds vidare och det var underbart att se hur alla bjöd på sig själva. Det är något jag har saknat i flera svenska lajv (hej Vampire, jag tittar på DIG!) där det är mer regel än undantag att lajvare inte vill sprida vidare sina plotter eller dödar av spel helt genom att spela sitt eget spel utan att involvera andra.
Så var inte fallet här och jag är så tacksam för det.

När lajvet slutade nära midnatt på lördagen var jag så trött men samtidigt så lycklig. Fantastiska lajvare och underbart spel gör så mycket! Och sedan var det efterfest med mat, vin (och utan vin om en ville det) och prata prata prata med alla underbara människor. Ett överraskande stort antal var nybörjarlajvare vilket gjorde mig så sjukt glad och som bekräftade mig upplevelse av att detta ett lajv som verkligen hade tänkt till.

Jag hade varit orolig att det skulle vara för svårt att åka på ett internationellt lajv, att det skulle vara för höga krav, att det skulle vara en krock mellan olika lajvkulturer men istället hittade jag en värld med öppen lajvkultur, hög nybörjartolerans och med underbar speldesign.

Kära Fairweather Manor, jag saknar dig fortfarande och jag kommer tillbaka till dig!

Familjelunch under första dagen. Allt är frid och fröjd i den ryska familjen...
Foto: Dagmara 

Lördagens middag härjades av en flygräd så vi fick släcka ned allt. Min karaktär höll ihop men allt kokade på insidan.
Foto: Dagmara 

Ginny var en trevlig bekantskap som ville följa sina drömmar och inte familjens krav. Vi pratade mycket.
Foto: Dagmara 

Vad avslutar ett bröllop bättre än fyrverkerier?
Foto: Dagmara 

Och lajvet avslutades med en stämningstext om var som komma skall. Revolution och mer krig. Men dessa dagar på Fairweather Manor ska vi alltid minnas.
Foto: Dagmara 

 My lovely Willhelmina "Mina" Petrova. She had a heart of stone but oh was she ever so elegant.
Foto: Benjamin Tarp 

Gråskäggsdotters role Anastasia Petrova. So young and with her whole life in front of her.
Also, look at her clothes! So amazing!
Foto: Dagmara 

Please check out my V-log from after the larp. It is in english and I talk more about why Fairweather Manor is such a good larp!




Är du nyfiken på lajvet, kolla in länken här!

Mer läsning på temat:

söndag 12 november 2017

Fairweather Manor 4 del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket.

Det finns en första gång för allt och för två helger sedan så tog jag steget och åkte på mitt första internationella lajv.
Det var minst sagt ett stort steg för mig. Jag har lajvat sedan 2003 men enbart i Sverige och medans många av mina lajvvänner på senare år har utforskat den internationella lajvscenen i Europa så har det för mig aldrig funnits vare sig tiden eller lusten.
Det har känts för meckigt med att hinna med, för stressigt och för överhypeat. Lägg där till att jag inte känt mig helt säker på att jag skulle kunna lajva på engelska på ett bra sätt. Eller om det skulle vara kul. Eller om jag skulle ha någon att lajva med. Eller....

Ja ni hör. Jag hade tusen argument till varför detta med att åka på ett internationellt lajv skulle vara en dålig idé.

Men det var ett lajv som fångade mitt intresse rätt tidigt och det var Fairweather Manor. Ett lajv som var baserat på tv-serien Downton Abbey, som sattes upp av Dziobak Larp Studios som hade väldigt bra rykte om sig att göra fantastiska lajv och som kändes.... ja lockande.
Jag hade inte sett Downton Abbey alls men jag hade läst Kaori Moris underbara mangaserie Emma som utspelar sig vid 1900-talets början och älskat varje bildruta av den.

Tyvärr var det så att varje gång Fairweather Manor sattes upp så fick jag höra om det såpass sent att det var omöjligt att 1) ha råd och 2) ha tiden att åka. Jag visste att min fina vän Gråskäggsdotter också var sugen men vi fick verkligen aldrig till det.

Men så... plötsligt stod stjärnorna rätt. Biljetterna till Fairweather Manor 4 skulle släppas och jag insåg att jag kunde åka! Och Gråskäggsdotter kunde åka och fortare än någon hann säga flaska så hade vi bokat och betalt våra biljetter!




Och eftersom vi köpte biljetterna i januari och lajvet var först i november så hade vi ju gott om tid att fixa kläder och ordna allt.
Planeringen var på topp.

Men eftersom jag officiellt är sämst och dessutom skulle 1) jobba i Halmstad hela sommaren och 2) åka på lajvet Blodsband Reloaded i augusti samt 3) suger på att läsa mönster och kunna sy enligt instruktioner på papper så... Ja ni kan ju gissa hur det gick med min planering.

Den dog. En smärtsam död som resulterade i sönderstuckna fingrar och på tok för många sömnlösa nätter.

För Fairweather Manor var inget vanligt lajv där jag kunde rota fram något ut min vanliga lajvgarderob.
Det är ett lajv som utspelar sig 1917 i England, mitt under WWI och med strikta uppdelningar mellan adel och tjänstefolk. Jag och Gråskäggsdotter valde såklart att spela adel eftersom det gav möjlighet att sy snyggare kläder men det innebar också sjukt höga krav på mig själv att se snygg ut.

Och eftersom det var ett internationellt lajv så skulle det vara på engelska med deltagare från hela världen. Samt på ett slott i Polen.

Japp. Min stressnivå var på topp när jag äntligen satte mig ned i SEPTEMBER! (alltså, någon måste på allvar tvinga mig att börja sy tidigare) och började pyssla ihop mina kläder.

Syrummet hemma förvandlades snabbt till ett kaos utan dess like fyllt med tyg, spets, band samt nålar över hela golvet. Fnatten var missnöjd.

Det är svårt att klippa ut sin kjol när Fnattriarkatet vill annat.

Trots all stress så blev det ändå bra!Totalt så sydde jag följande till lajvet:


  • En korsett
  • En undersärk
  • En enklare underkjol
  • En underkjol med pärlbård (dummaste idén ever)
  • En dagkjol
  • Två aftonklänningar
  • Två löstagbara ärmar
  • En pälsstola i fuskpäls



Min egensydda korsett! Den drar in en del och viktigare är att den gör världens bästa bas för kläderna. Allt ser snyggare ut med bra underkläder. Notera att jag inte hade det bandet i slutänden. 

Min fina underkjol med pärlbård. Tog en evighet att sy på och gav mig nackvärk.

Jag köpte även en hatt och ändrade om den så att den såg bättre ut.


Varje dam behöver en hatt! Jag hade behövt en större.

Gråskäggsdotter var till enorm hjälp genom hela processen. Hon är inte bara en underbar vän som villigt lät mig släpa med henne på hennes första lajv utan hon är också skräddare som kunde förklara för mig hur jag skulle göra med allt. Hon är i sanning bäst.
Jag vet inte hur stor hjälp jag var för henne med min lajvhype och pepp samt mina förklaringar av vad lajv är och hur hon skulle lajva på bästa sätt (" Släng alla kärleksbreven omkring dig!") men jag intalar mig att vi hade ett bra utbyte!
Även Darkxxfaerie var till enorm hjälp för oss båda. Hon hade varit på två tidigare uppsättningar av Fariweather Manor och kunde låna ut mönster och smycken, lyssna på vår stress och ge god råd.
I slutänden kunde jag packa ned alla mina kläder i min resväska och känna min hyfsat nöjd inför lajvet!



I nästa bloggpost får ni veta mer om vad jag tyckte om själva lajvet, om internationella lajv är något att åka på samt om ett slott i Polen är så imponerande ändå. 

onsdag 1 november 2017

Att kandidera som ordförande till Sverok är stort!

Hela möteshandlingarna kan läsas här.

Så kan jag säga det högt: Jag är valberedningens förslag som ny förbundsordförande för Sverok.
Detta är något otroligt stort för mig. Sverok har varit en så stor del av mitt liv under de här tre året i förbundsstyrelsen.
Jag började min resa inom Sverok som helt oerfaren nörd direkt kommen från gräsrotsrörelsen inom lajv. Och sedan har det bara växt och blivit mer och mer.
Från att jag knappt hade någon koll på vad Sverok som förbund var eller gjorde har det nu resulterat i att jag älskar styrdokument, strategi och om möjligt brinner ännu mer för spelhobbyn.
Jag har sagt det så många gånger men Sverok är det bästa jag gett mig in på, framförallt för vad jag kunnat uträtta och på det sättet som vi har kunnat arbeta för spelhobbyn i Sverige.


När jag i våras äntligen våga erkänna och sedan bestämma mig för att jag ville satsa helhjärtat på Sverok genom att våga tacka ja till nomineringen som ordförande har jag kämpat ännu mer för att göra mitt bästa.
2017 har bestått av Sverok, Sverok och lite mer Sverok med väldigt lite tid över för vänner.
Och det har varit helt rätt val.
Glädjen, människorna och engagemanget jag hittat när jag arbetat med Sverok har gjort mig ännu mer övertygad om att detta är något jag vill satsa på.

I dagsläget är jag så glad och lycklig över att vara valberedningens förslag och jag hoppas att Riksmötet vill ge mig förtroendet att vara ordförande för verksamhetsåret 2018.
Så nu kör jag fullt ut, 200 kilometer i timmen och med målet stadigt framför mina ögon.

Önska mig lycka till!

Sverok har varit en sådan resa, från mitt första riksmöte till att Rebecka bad mig och Thom arra Spelkultur och feminism, till att bli invald i förbundsstyrelsen till att det blivit mitt liv, med massa underbart engagemang och massor av vänner. <3



onsdag 25 oktober 2017

#MeToo

Notera: Detta inlägg är skrivet utifrån mina erfarenheter som kvinna och jag ber på förhand om ursäkt för att det är väldigt tvåkönsnormativt.
Kampanjen #MeeToo dök upp som en störtvåg på sociala medier och har bara växt och växt. Detta trots att det inte är en ny kampanj (Den är tio år gammal och startades av en rasifierad kvinna vid namn Tarana Burke).
I korthet går den ut på följande:
#MeToo
"If all the people* who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem."
*Original post said women instead of people. However, we live in a patriarchal world hating the feminine, and it doesn't distinguish between women, non-binary, trans*, gay men or who ever dares refuse their given place of subjugation and disturb the neat roles of the binary gender norm so vital in upholding the patriarchal world order. (Bra omskrivning med cred till Rebecka Eriksson)
Ja det är en form av kedjebrev men med en betydelse som går långt över det. För den uppmuntrar till stöd och till att träda fram utan att kräva en berättelse.
Under de gånga veckorna har jag sett nästan alla mina kvinnliga facebookvänner dela sina upplevelser och stötta varandra. Flera har berättat om våldtäkter som förstört deras liv och som de burit i tysthet under flera år.

I en idealisk värld skulle kampanjer som #MeToo inte behövas eftersom i en idealisk värld hade vi inte haft våldtäkter, vi hade inte haft tafsningar, sexuella övergrepp, trakasserier och vi hade inte heller haft en normalisering av det.
Men det har vi och vi glömmer också bort hur vanligt detta är.
Män glömmer bort hur vanligt det är för kvinnor att gång på gång få sina gränser övertrampade, att behöva le och uthärda sexuella kommentarer och att en våldtäktsman inte är ett monster utan mer ofta ens vän.
Och kvinnor glömmer bort att det som händer, från alla tafsande händer på krogen, alla sliskiga sexuella kommentarer på firmafesten till den gången du vaknade av att någon hade sex med dig utan att du ville...  Det är sådant som inte är normalt utan det är övergrepp.




Jag talar nästan aldrig om det men det är klart att jag blivit tafsad på, blivit tvångshånglad och fasthållen mot min vilja.
Och alla som gjort detta mot mig har varit män. Enbart män.

Detta har hänt mig från tonåren och fortsätter än idag när jag går ut på krogen.
Och jag är så van vid det och jag är så van vid att vifta bort mina egna upplevelser och att normalisera de.
Jag har lärt mig det under åren, först under gråtande och långa sömnlösa nätter, till att börja analysera det för mig själv och till idag när jag skriver av mig.
Och låt mig poängtera att det som jag varit med om är sexuella övertramp och inget mer. Ingen våldtäkt, inte övergrepp. Men det har lämnat spår.

Varför har jag under så många år viftat bort det?

Jo, för att jag är så van vid att när jag berättat om det fått höra så många ursäktande argument:

"Men han kanske bara flörtade med dig? Borde du inte bli glad då?"
"Varför blir du så arg för att någon tar dig på brösten, de är ju fina!"

"Men han menade ju inget illa, han är en så bra kille egentligen..."

Alla de här argumenten normaliserade det jag varit med om och under flera år så tänkte jag att: Ja, det var nog mig det var fel på....

Jag tvingades hantera det som hänt och det som fortsatte hända som en del i patriarkatets struktur. Den struktur som säger att kvinnor måste kunna acceptera lite tafs och att det självklara sättet för män att ragga är att grabba tag om någons bröst

Ja ni hör ju hur sjukt detta är egentligen.

Och här vill jag lyfta fram ytterligare en viktig sak:

Sexuella övergrepp och trakasserier drabbar inte bara kvinnor men jag vill att ni tänker en vända på det faktum att det drabbar kvinnor extra hårt.
Just för att det sker dagligen och kommer från personer som ofta är våra vänner, våra arbetskollegor och våra bekanta.
Och för att kvinnor lär sig att vara duktiga, snälla, tysta och inte ställa till problem. Alltså, inte prata om det.
När sexuella trakasserier och övergrepp blir vardag och det gång på gång viftas bort så leder det till att vi slutar lita på män, vi slutar att ha manliga vänner och vi vänjer oss vid att konstant vara på vår vakt.

Men detta innebär inte att det är okej för någon att begå sexuella övergrepp och trakasseriet. Oavsett könstillhörighet är detta något otroligt allvarligt och det är ett övergrepp mot en annan individ. Alltid.
Oavsett vad för ursäkter den som begick övergreppet hittar på efteråt.

Det är fortfarande normalt att ursäkta sexuella övergrepp. Det är fortfarande normalt att kvinnor som pratar om sexuella trakasserier ses som hysteriska och besvärliga.
Det är så normalt att kvinnor lär sig att inte berätta om vad de varit med om.

Därför kommer kampanjer som #MeToo och även svenska #prataomdet alltid att behövas.

För att den majoritet av mina manliga vänner som blir chockade över alla berättelser ska veta att detta händer och för att sunkiga patriarkala beteenden ska kunna spåras i tid och faktiskt tas itu med.
För att allt ansvar inte ska ligga på de som blir utsatta utan på oss alla.
För att våldtäktskultur är något som vi måste vara medvetna om existerar konstant runt omkring oss.

För mig är #MeToo ett sätt att sträcka ut handen till andra som drabbats av sexuella övergrepp och trakasserier. Ett sätt att säga att du inte är ensam om dina upplevelser, att det inte var ditt fel och viktigast av allt, ett sätt att stötta och se till att detta inte händer igen och igen.



söndag 1 oktober 2017

Vi får aldrig backa för nazisterna

Så helgen kom och gick.
Bokmässan kom och gick
Och nazisterna kom och gick.

Under lördagen den 30 september var det dags för Nordiska motståndsrörelsen att marschera genom Göteborg.
På Heden skulle det vara en stor motdemonstration och även på flera andra ställen runt om i stan hölls flera aktioner mot nazisterna.

Jag funderade så länge på hur jag skulle göra och om jag skulle våga gå till Heden. Det var inte det att jag var orolig för att det skulle blir våldsamt.
Jag var skiträdd att det skulle bli våldsamt och fullt bråk med nazisterna.
Jag var så rädd att jag blev torr i munnen och det började sticka i armarna när jag tänkte igenom alla värsta tänkbara scenariona som fanns.

Men i slutänden så bestämde jag och Svart oss för att gå till Heden och demonstrera innan jobbet.
För att det är viktigare än rädsla och för att jag inte orkar med att begränsa mitt liv mer än jag redan gör.
I slutänden visade det sig vara helt rätt val.
Det var en så där strålande vacker höstdag och Heden var fyllt av tusentals människor med skyltar, banderoller, regnbågsflaggor och alla demonstrerade mot nazism.
Det gjorde mig tårögd och glad att se.
På en helt annan front har jag aldrig sett så många poliser och så högt säkerhetstänk i Göteborg innan. Det visade sig i allt från mängden avspärrningar (och avståndet mellan dessa) till bilar och ridande poliser.
Det gjorde att jag kände mig säker. För det var jävligt jobbigt att röra sig på stan från Heden mot jobbpasset på bokmässan och inte veta helt om det fanns nazister på vägen dit. Men alla poliserna som fanns vart tionde meter gjorde att jag kände mig säker.

Av tusentals motdemonstranter som demonstrerade mot nazisterna så var det en handfull som valde att protestera med våld medans resten valde ord och en enad vägg.
Och nazisterna fick krypa hem med svansen mellan benen efter sin marsch mellan två ICA-butiker. Det kändes otroligt skönt att veta och för mig var lördagen en seger.

Jag är alltid rädd för nazister och det sticker jag inte under stol med.
Jag har alltid en eller flera säkerhetsplaner när jag rör mig själv på stan och jag har aldrig på mig högklackat längre för att kunna springa snabbt.
De begränsar mitt liv eftersom jag inte är en människa i deras ögon.
Min partner Svart är en rasförrädare enligt deras sjuka synsätt.
Det är klart att jag är rädd och desto mer trött på att vara rädd.

Min rädsla kan jag leva med men det är mitt beslut att mitt liv ska vara så bra och normalt som möjligt.
Det är mitt beslut att våga och vara modig och min egen hjälte.
Så just därför så kommer jag aldrig sluta kämpa och jag kommer aldrig vara tyst.

Det kommer komma andra dagar när Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister marscherar igen.
Men jag vet att vi kan stå upp mot dem igen och visa att detta, både Göteborg och Sverige, inte är en plats för deras hat.
Det är inte deras Sverige utan det tillhör alls oss som tror på människors lika värde.

Så tack alla ni som kom till Heden.
Tack alla ni som stöttade genom att gå ur husen och vara där.
Tack alla ni som protesterade utan att skapa kaos och slänga sten.
Tack alla ni som visade att även fast det känns som att 30-talet redan är här så är vi en vägg av människor som står i vägen och vägrar ge nazisterna en millimeter.

Mer läsning på temat:

tisdag 26 september 2017

Moment of truth the end - Hur jag gick på G-Dragons konsert i London

Ni vet hur mycket jag älskar Bigbang och alla medlemmarna?

Det kan vara så att jag älskar G-Dragon som är ledare och den som skrivit de flesta av deras låtar lite extra mycket.

Varför?

Tja, han är extremt talangfull, duktig rappare och sångare, fantastisk på att dansa, har maxat sina poäng på utstrålning och karisma samt att han är en otrolig stilikon som äter Lady Gaga till frukost.

Han är en artist som jag velat se så länge men det har liksom varit kört. Alla turnéer han haft har varit i Asien eller USA -vilket har varit way för dyrt att åka till.
Koreanska artister kommer sällan till Europa vilket är helt logiskt med tanke på vilken megapublik de drar in i Asien. Det går inte ens att jämföra.
Så när det tidigt i våras blev klart att G-Dragon skulle ut på sin andra världsturné i samband med sitt nya album så hade jag inget hopp om att den skulle röra sig nära mig.
Men så plötsligt i juni så blev det klart att han SKULLE TILL EUROPA!!


Jag lovar att jag tappade andan och bröt ihop en smula när jag såg meddelandet. Sedan slängde jag mig på sökfunktionen för att ta reda på när biljetterna till London släpptes.
Tre dagar senare så köpte jag den kanske dyraste biljetten till den kanske mest efterlängtade konserten i mitt liv.

Och när jag nu i söndags stod utanför Wembley Arena och såg de tusentals andra fansen som trängdes i väntan för att komma in så var jag så jädra lycklig.
Jag valde att gå på konserten helt själv vilket jag är glad för men jag träffade  en awesome tjej som hette Chloé och vi höll varandra sällskap i kön och pratade K-pop, konsertminnen (väldigt få för min del) och kollade på alla andra fans som vandrade förbi.

Väl inne så lyckades vi brotta oss fram till merchdisken i hopp om att komma över fina saker. Men herrejädrar vilket bråk det var för att komma över merch, jag har seriöst aldrig varit med om något liknande i form av trängsel. Det var som en jädra moshpit fast värre.
Jag var så glad för mina stadiga kängor.
I slutänden kunde vi ändå komma över varsin t-shirt och jag fick dessutom en liten fingerlampa. Men det var i sista stund för 20 minuter efter att vi kommit in så var allt slut. Och då var vi bland de första som släpptes in av de med vanliga biljetter.

Efteråt skildes jag och Chloé åt och gick till våra platser i varsin ände av arenan. Jag hade satsat på en sittplats så nära scenen som det gick utan att lägga ut 5000 kronor på biljetten.
Jag var mer än nöjd med min plats för jag hade riktigt bra sikt!

Sedan..... började konserten. Jag filmade en del så kolla gärna! Mina galna fanskrik får ni på köpet.



G-Dragon var precis lika fantastisk som jag trodde och mer därtill. Hands down, den bästa liveartist jag sett i form av utstrålning, engagemang och givande till sina fans.
Jag skrek sönder min röst, jag sjöng så mycket och jag är så glad att jag kollar upp hela hans setlista från turnén så jag visste vilka låtar han skulle köra.

Scenen var fantastisk. Och röd. Matchade hans hår perfekt.

Men det som grep mig mest var hur ödmjuk och fin han verkade vara. Hans turné heter som sagt "Act III: Moment of truth the end (Motte)" och det anspelar både på hans ålder (som är 30) och på att hans nysläppta cd-skiva där han framträder under sitt eget namn Kwon Ji Yong. För som ni kanske gissar är G-.Dragon ett scennamn.
Och detta med balansen mellan hans scenpersona G.Dragon och privatpersonen Kwon Ji Yong var temat för hela konserten. Videos med klipp från hans familj och vänner varvades med hans egna videoprat och liveprat om hur det var att leva hela livet i rampljuset och ha en persona som alla ser upp till men ändå inte vara sig själv.
Han pratade en lång stund på scenen om hur glad han var att kunna framträda under sitt eget namn, att han hoppades att alla skulle acceptera honom både som G-Dragon men även som sig själv och hur han hoppades att alla vi fans skulle finnas kvar när han kom tillbaka från militärtjänsten. (som han snart rycker in i och som varar i två år om jag minns rätt ).
Känslan när jag tillsammans med tusentals andra bara vrålar "YES!" och sedan när arenan börjar skandera "Kwon Ji Yong!" om och om igen...
Känslan när han sedan börjar gråta...

Det var den finaste och bästa konserten jag varit på och jag gick ut därifrån så adrenalinhög och fylld med en känsla av FUCKING VÄRT ALLT!

Älskade G-Dragon, älskade Kwon Ji Yong - vi som är dina fans kommer finnas här och vänta på dig. Både på din nästa konsert, din nästa cd och när du är klar med din militärtjänst.
Och vi älskar dig oavsett vem du är.
I alla fall jag.

G-Dragon tackar av sina dansare och sina musiker.

Mer läsning på temat:

söndag 17 september 2017

Varför vi inte kan ha nazister på våra gator

Jag talar mig ofta och alltid varm mot rasism.

Det är för mig en extremt viktig fråga och något som aldrig kommer sluta vara viktigt. Och nu har det blivit dags att prata om Nordiska motståndsrörelsen.
Nordiska motståndsrörelsen är enligt mig både farliga och växande. De är ett problem och en organisation som inte försvinner för att vi blundar, tittar åt andra håller eller viftar bort det med argument om att de är såpass få.

För de är inte så få längre. De är inte något vi kan skratta bort eller låtsas som att vi inte hör.
Det har vi aldrig kunnat med nazister och jag har aldrig kunnat se de som annat än ett hot.


Jag var åtta när jag gömde mig från nazister första gången.
Jag var 20 när det klottrades hakkors på trottoaren utanför min första bostad.
Jag var 30 när jag skrapade bort klistermärken med Nordiska motståndsrörelsens logga från lyktstolparna på väg till spårvagnen.

Svart har plockat bort ett antal rasistiska lappar från vår trappa.

Jag vet hur det är att vara rädd för rakade skallar och hatbudskap förklädda i kostymer. Jag har en hudfärg som jag älskar men den gör det omöjligt för mig att gömma mig för nazister. Jag är trött på att vara rädd men jag har aldrig slutat att leva mitt liv. Jag är vaksam och tänker vart jag går men jag försöker leva till 100%.


Jag har aldrig varit en anhängare av våld mot nazister. Mest för att jag vet hur illa det blir när hat föder hat och våld får gatstenarna att färgas röda.
Jag vill inte se det men jag kan inte heller förmå mig till att vara den som okritiskt visar kärlek och acceptans.
Jag vill inte att vi blundar .
Jag vill att vi protesterar utan våld och säger att detta inte är okej.
Jag vill att våra röster överröstar deras och att frågeställningen åter handlar om det felaktiga i att vara nazist och hur vi motverkar det.
Jag vill inte att de ska stå oemotsagda


Här någonstans brukar alltid följande argument dyka upp:


"Men wäää, vad hände med yttrandefriheten och vad hände med demonstrationsrätten?"

Ja men självklart. Yttrandefriheten är något av det finaste och bästa vi har i Sverige. Det är för mig ett tecken på ett fungerande samhälle där vi kan få växa och engagera oss i både åsikter och politik.

Jag saxar in
Zinweis lilla skola om vad yttrandefrihet och åsiktsfrihet är från ett tidigare blogginlägg här.

"Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är inte samma sak.

Åsiktsfrihet innebär att du får - i ditt huvud - tycka precis vad du vill utan att någon får säga något om saken. Det omfattar inte ord, handlingar eller något alls, utan stannar vid ditt huvud.

Yttrandefrihet innebär att staten tillåter dig att yttra dig om vadhelst du har lust med så länge det inte strider emot lag. Andra människor har fortfarande all rätt i världen att säga åt dig att vara tyst, gå därifrån eller helt enkelt komma på att de väldigt gärna vill skapa en spontan vuvuzelakonsert mitt i din mening. Yttrandefriheten innebär heller inte att du får säga vad du vill oemotsagd eller att alla måste lyssna på dina utsvävningar. Det är en rättighet som säger att staten inte får lägga sig i, men resten får, om de vill, skita fullständigt i vad du säger.

Also: Bara för att något inte är olagligt betyder inte det att det per automatik är särskilt schyst eller ens moraliskt att göra."

Zinwei har stenkoll på detta med lagar och mer av henne kan du läsa på hennes blogg Komplementfärger.

Vi har en lagstiftning i Sverige som hindrar oss från att förbjuda att Nordiska motståndsrörelsen får marschera, detta eftersom vi har demonstrationsfrihet i Sverige som säger att alla har rätt att demonstrera och delta i demonstrationer (enligt grundlagen som hittas här).

Men Sverige har också skrivit under FN:s internationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, denna trädde i kraft 1972.
I den konventionen står tydligt i artikel fyra att:


“Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller ut- övande av sådan diskriminering. “

I samma artikel står även att konventionsstaterna bland annat ska förbjuda organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering.

Trots att Sverige skrivit på detta så efterföjs det inte och Sverige har upprepade gånger fått hård kritik från FN för att vi inte förbjuder nazistiska organisationer.
De lagar vi har anses räcka men det är tydligt att de inte gör det längre.


För under söndagen marscherade Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg, utan demonstrationstillstånd och utan att polisen ingrep.


Det är skrämmande.

För om vi bortser från själva Nordiska motståndsrörelsen själva som organisationer och tittar på vad de symboliserar så är det inte bara hat, hot om våld och nazism.
Det som Nordiska motståndsrörelsen symboliserar är det faktum att nazister idag får fritt spelrum att marschera på våra gator.
Jag vägrar klandra polisen för en lagstiftning som är tandlös och jag vägrar lägga ansvaret på något parti.
Men jag vill att vi tar Nordiska motståndsrörelsen på allvar som ett reellt hot och att vi ser vad de representerar:
Och det är ett samhälle där rasism och nazism tillåts växa sig starkare och där åsikter om handlar om Ni och De vädras i det öppna utan att vi bryr oss om de gigantiska varningsskyltarna som finns.

För detta är en historia vi sett förut, vi har sett det i Förintelsen, vi har sett det andra folkmord runt om i världen.
Vi har facit på hur illa det kan gå om vi inte bryr oss.


Jag tar upp detta för att det inte är en fråga om yttrandefrihet eller demonstrationsfrihet.
Det handlar inte om att acceptera andra människors vilja att skrika att jag inte förtjänar att leva och det handlar inte heller om att förvandla frågan till en pajkastning där felet ska ligga hos antingen polis eller vilket jädra parti som helst.

Det som det kokar ned till är att det idag anses helt okej att nazisterna går på våra gator och skriker ut sitt hatbudskap, med eller utan demonstrationstillstånd.

Det handlar om att det idag är mer okej att vara en smula nazist än att påpeka att det felaktiga i att vråla att vi som inte ser ut som etniska svenskar borde dö.


Det handlar om att vi alla måste stå upp mot nazism och sluta gömma oss bakom argument om yttrandefrihet.

Det är en fråga om våra jävla liv.

Hur svårt ska det vara att förstå det?

Mer läsning på temat: