måndag 29 februari 2016

Vikten av representation (#OscarsSoWhite)


Dagen efter Oscarsgalan är tidningarna fulla av bilder på en strålande glad Alicia Wikander (välförtjänt!) och en tacksam och glad Leonardo DiCaprio (Äntligen!) som båda vann varsin Oscar.
Själv så funderar jag ytterligare ett varv över detta med representation och vithetsnormen. Något som märktes extra tydligt på just Oscarsgalan i år där inga rasifierade skådespelare nominerats till ett enda pris och det är inte första gången det händer.
Galans värd Chris Rock tog upp det i sitt invigningstal där han gav en rejäl känga åt just vitheten:
"Man, I counted at least 15 black people on that montage. I’m here at the Academy Awards, otherwise known as the White People’s Choice Awards.
You realize if they nominated hosts, I wouldn’t even get this job. So y’all would be watching Neil Patrick Harris right now."
(Hela talet kan hittas transkriberat här samt på YouTube här.)
Vad Chris Rock gör här är att våga skämta om något som är såpass känsligt och infekterat, att göra det på ett sådant sätt att det blir obekvämt men han lyckas med sin poäng.
Jag håller inte med om allt han säger men i detta fall får man försöka se det som ett skämt för detta med representation av rasifierade är så undermåligt att det inte går att se det som annat än ett skämt. Och nu talar jag inte bara om Oscarsgalan utan om film och media i stort.
Varför är det så viktigt att se till att det är mer etnisk mångfald i filmvärlden? För det första måste man se till maktstrukturerna. Rasifierade personer har historiskt sett inte haft samma maktposition i samhället som vita och de har ännu inte samma status. Det handlar om misstänkliggörande, att rasifierade bemöts som mindre trovärdiga, om att det är svårare för en rasifierad person att få arbete (och  jag ska inte tala om hur oddsen är för en rasifierad person med ett annorlunda namn)
Detta har gett effekten att det under lång tid var svårare för rasifierade personer att ta sig in i film-, och tv-världen vilket ledde till få rasifierade skådespelare. De som fanns blev ofta typecastade i roller som skurkar, betjänter eller exotiska femmefatales och hade svårt att byta fack.
Det är bättre idag men det ser fortfarande åt helvete för skevt ut. En rasifierad person i en film är en sak men se om du kan hitta två, tre eller flera. Sedan kolla hur många av de som är huvudroller och sist men inte minst, kolla hur många av de rasifierade som pratar med varandra.
Detta kan kort sammanfattas i ett test som kallas Chavez Perez-testet som svenske debattören Inti Chavez Perez kommit på, det kan hittas här.

Bristen på representation gör också att det inte skapas mer utrymme för rasifierade skådespelare. De roller som ges till rasifierade skådespelare är begränsade och industrin själv medverkar envist till att stänga dörrarna. Detta genom att gång på gång casta vita skådespelare i roller där rasifierade borde varit självskrivna ( bra exempel är Exodus samt nu senast att Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson.
Ofta är det här argumentet:“Vi plockade den som var bäst utan hänsyn till färg” brukar dyka upp. 
Jag förstår det argumentet.
Men genom att plocka fram det som ett argument till varför man inte tillsätter rasifierade i roller som rätteligen borde spelas av rasifierade så förminskar man och förnekar man den rasistiska struktur som funnits och fortfarande finns. Man blundar för det faktum att det har varit svårare och är svårare för färgade skådespelare att göra sig ett namn i filmvärlden och man täcker effektivt för det faktum att det är filmbranschens fel.
För de rasifierade skådespelarna finns där och de är många. Men om de tvingas klättra över fyra extra murar för att kunna få en roll så deltar de inte på samma villkor som sina vita kollegor.
Det är inte svårare än så.
Det befästs ytterligare genom det som Oscars galan gjort under flera år, nämligen att konsekvent misslyckas med att nominera en enda rasifierad person till priserna. Filmerna där rasifierade gör, deltar i och regisserar hyllas men prisas inte.Signalerna som skickas ut är att de filmerna inte tillräckligt är fina för att nomineras. Att de är bra men passar inte på finare galor.
Det är en rätt nedslående signal och något som verkligen symboliserar klyftorna i filmindustrin.
Ett annat argument som Natalia gjorde mig uppmärksam på är okändhetsfaktorn. Det är ett argument som brukar dyka upp mot att casta fler rasifierade skådespelare : "Vi vill inte casta en okänd svart skådespelare, ingen vet vem han/hon är! För riskabelt!"
Detta grundar sig i en syn att producenter och filmbolag kräver att en film ska flankeras av kända namn för att våga satsa på en film, som t ex var det som skedde i just Exodus och nu närmast Gods of Egypt (en film om egyptiska gudar där alla huvudrollerna utom en är vita). Men det håller inte för filmindustrin har inga problem alls med att plocka in nya vita skådespelare till huvudroller och satsa friskt på dessa i storfilmer.
Det handlar återigen om att man inte tror lika mycket på rasifierade skådespelare och det leder till att rasifierade inte i lika hög grad blir kändisar med stjärnstatus - de får aldrig chansen. Detta synsätt är ännu ett tecken på hur stagnerad filmindustrin är och hur ängslig den är för att våga sig på nya grepp. Det som filmindustrin och producenterna måste inse är att tiderna har förändrats. Att casta en rasifierad skådespelare i en huvudroll var något som på 50-talet gav upphov till ramaskrin men det är inte längre är en politisk känslig fråga. Det går inte att luta sig mot okändhetsargumentet när det handlar om feghet och rädsla.

Vad blir effekten av att rasifierade skådespelare inte lyfts fram och castas?
Den största effekten för mig personligen stavas brist på förebilder. Jag kunde identifiera mig med andra kvinnor i egenskap av kvinna men inte i egenskap av rasifierad.
Det fanns under min uppväxt få rasifierade skådespelare och de som fanns i mainstreamfilmerna spelade alltid karaktärer som dog tre minuter in i filmen.
De spelade ofta oviktiga roller eller skurkar vilket ledde till att synen på att rasifierade är skurkar befästs (för jo, folk är så korkade att de tror vad de ser på film).
Det är en stereotyp och farlig bild som bidrar till att rasifierade får ännu svårare att ta sig ur strukturer där de betraktas som mindre värda.
För mig som liten och för mig som vuxen är det viktigt att ha förebilder som jag kan identifiera mig med och känna en samhörighet med. Idag är det bättre men fortfarande inte tillräckligt bra. Det hör fortfarande inte till normen att se rasifierade skådespelare få i huvudroller i filmer, det är fortfarande ovanligt att ha med mer än en eller max två rasifierade i filmer.
Det är viktigt att filmvärlden och stora galor som Oscarsgalan tänker och agerar mer medvetet kring representation.
För en helvit skådespelartrupp i en film där man lätt hade kunnat ha med rasifierade bidrar till ytterligare osynliggörande av rasifierade, inte bara i filmvärlden utan också i den vanliga världen.
De stjärnor vi ser på filmduken är personer som ses upp till, som beundras och som man vill vara.
En Oscarsgala där alla nominerade är helvita signalerar tydligt att vithetsnomen fortfarande är väldigt stark.
Så länge som de stjärnorna som lyfts fram och hyllas är helvita och rasifierade skådespelare konsekvent får slå sig fram på ojämna villkor, så bidrar det till att upprätthålla en struktur av rasism, diskriminering och ojämställdhet.

måndag 22 februari 2016

Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.
Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.



Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.
Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.


Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,
Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.
Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.
Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.
Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.
Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.

torsdag 11 februari 2016

Manga nummer 7: One Piece



På plats nummer sju hittar vi One Piece av Eiichiro Oda. Den började ges ut 1997 och pågår fortfarande.
Jag blev lite chockad när jag började skriva det här inlägget och insåg hur länge mangan har pågått och hur starkt den ändå kör på. Det är en smula imponerande.
One Piece var en av de första mangorna jag började läsa på svenska och nästan tio år senare så har den fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Eiichiro Odas långkörare om Monkey D Luffy som vill bli kungen av pirater och hans resa genom, över och under världshaven ihop med sin galna besättning är en riktigt bra historia. Den må visserligen innehålla en del upprepningar men jag kan lätt se genom fingrarna på det för behållningen ligger i karaktärerna och de växer och utvecklas konstant genom hela serien.
För att säga att One Piece handlar om Monkey D Luffy stämmer bara delvis. Han må vara huvudkaraktären och hans resa är det som driver berättelsen framåt men hans besättningsmän i form av Sanji, Nami, Zoro, Usopp, Chopper, Robin, Franky och Brook tar minst lika stor plats i berättelsen med sina drömmar och sina historier.
Överlag lägger Eiichiro Oda rejält med tid på sina karaktärer. De är bra uppbyggda, får mycket plats och små karaktärer som man räknat ut gör ofta en oväntat återkomst i serien vilket för mig skapar en bra kontinuitet. Plus att man bli glad av att återse karaktärer man känner igen, det är lite som att få en extra födelsedagspresent.

En annan av styrkorna med berättelsen är alla känslorna (ofta på en och samma gång). Det är sällan en manga får mig att bryta ihop av skratt, både åt berättelsen i sig och åt hur teckningarna perfekt lyckas fånga personerna. Lika sällan har en manga fått mig att gråta några sidor senare. Jag vet inte hur det går till men balansen mellan känslokasten i serien är ofta perfekt tajmade.


Det är en manga som verkligen engagerar mig och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst om den. Och jag väntar fortfarande på varje kapitel och på slutet på serien.
One Piece för mig är en berättelse om drömmar, resor men framförallt om vänskap.


*Värt att notera att One Picee hade kommit mycket högre upp på listan över mangor jag älskar om det inte varit för att serien mer och mer börjar sexualisera sönder de kvinnliga karaktärerna i form av mest bröst, smalast midja och minst kläder. Det börjar märkas rejält efter kapitel 600 (ja, det är en lång manga) då både Nami och Robins kläder blir väldigt minimala och urringningarna blir extremt mycket större. Jag vet inte vad som hände här men jag blev besviken.
Det kändes bara som ett objektifierande och inte något karaktärerna behövde alls!

onsdag 10 februari 2016

Dagens Pusheen!

Veckan har bara kört på i 200 kilometer i timmen. Jag och Svart var och bowlade i måndags med vänner. Sjukt trevligt och förhoppningsvis kan det blir en regelbundenhet i vår! Vi fick även två jättefina presenter av dem, en ska upp på min väska och en ska upp hemma på väggen. Bästaste vännerna <3

Jag har börjat dansa ATS. Det står för American tribal style bellydancing och var sjukt kul. Det var väldigt många år sedan jag dansade sist men det sitter i ryggmärgen. Märker att det nog var bra att jag tog de där kurserna i orientalisk dans för massa år sen... Det gör att jag är lite mindre av en säl på land när jag försöker mig på detta med simultankapacitet till musik.

Sen så misslyckades jag för första gången med att bleka håret. Det tog inte alls med Manic Panic som jag brukar använda och inte heller med en vanliga blondering. Asskumt. Får försöka senare i veckan. Jag måste ha blekt hår för att kunna färga det i roliga färger, annars syns det inte alls vilket är lite trist.

Jag och Dan spelade in ännu ett avsnitt av vår podcast om Sagan om Isfolket, vi börjar bli riktigt bra nu och vi har sjukt roligt varje gång! Det är svårt att fatta att vi redan i uppe i 13 avsnitt.

I övrigt så är livet rätt bra. Karma is a bitch men inte mot mig utan mot någon som förtjänar det väl 



fredag 5 februari 2016

Manga nummer 8: Attack on Titan


På plats nummer åtta hittar vi Attack on Titan av Hajime Isayama. Den började ges ut 2009 och pågår fortfarande.


Jag började inte läsa Attack on Titan för att jag tyckte den verkade bra. Tvärtom var jag lite anti mot att läsa mangan för att _alla_ läste den. Själva hypen runt den fick mig att inte vilja läsa den.
Men sen var jag på Confusion och såg en massa cosplayare som såg ascoola ut i likadana kläder och det visade sig att de alla var karaktärer från Attack on Titan.
Efter det letade jag upp serien och började läsa. Och jädrar vad besviken jag blev. Den var så ful. Alltså extremtfult tecknad utan finess eller djup i bilderna.
Men jag fortsatte läsa och anledningen till det är att berättelsen är en av de jobbigaste jag läst.
Det är något väldigt intressant med en berättelse där människorna är tillbakaträngda till ett litet område och under ständigt hot från människoätande titaner. Ett hot som är så överlägset och hemskt att det knappt går att göra något åt och det i kombination med hur människor reagerar i en sådan här situation gör serien för mig sjukt intressant(hur är det, för att fälla en titan så stryker det med typ tio människor….tänk på det ett slag.)
Jag mådde på allvar fysiskt dåligt av att läsa serien första gången för att den gav mig en så enormt stark känsla av maktlöshet och av att ingen gick säker från att dö. Men trots det så läste jag om det igen och igen. 
Kalla mig masochist eller något.
Hjälten Eren är en typisk pojke-med-jobbig-bakgrundshistoria-och-massa-anger-issues och han är ärligt talat inte så intressant. Det som gör att det funkar bra för mig är sidokaraktärerna. Först och främst har vi Mikasa som är en av de mest kickass karaktärerna jag sett och vi har Armin som jag gillar bäst för hans mjuka sätt och analytiska hjärna.
De andra sidokaraktärerna som till exempel Levi, Krista, Sasha, Ymir och Zöe, bygger också en väldigt intressant och stabil bas att stå på som gör att mangan får både liv och djup.
Historien i sig är också bra uppbyggd med en stor spänningsfaktor där jag hela tiden slängs mellan "JAAAA, nu går det bra!!" till "NEEEJ, Jävla titaner, sluta äta upp folk jag gillar!"
Kort sagt, den är också väldigt oförutsägbar på ett sätt som jag älskar och jag ser verkligen fram emot att se vart detta ska sluta!


I Attack on Titan har Hajime Isayama lyckas med att skapa en bra och mångfacetterad berättelse ur flera perspektiv med många olika gråzoner hos sina mänskliga karaktärer som gör att jag inte kan släppa den.

onsdag 3 februari 2016

Dagens Pusheen!

Jädrar vad den här veckan tuffat på! Jag bestämde mig efter allt som hänt i helgen att börja skriva mer fokuserat om rasism och det har jag gjort. Minst fyra inlägg ligger i pipeline och väntar på att bli skrivna. Jag vet inte om det är sorgligt att jag har så mycket att ösa ur när det gäller att skriva om rasism. Det är väl mest sorgligt att människor är sådana as men jag hopas att mina texter kan vara till någon hjälp.
Om inte annat så hjälper det mig personligen något enormt att kunna skriva av mig!

På ett annat plan har jag sålt mitt gamla boende i gammelstaden och den eran är nu över och klar. Det känns väldigt skönt att den fått gå vidare till människor som kommer ta över och älska den.

Jag är rätt färdig med att flytta runt nu inom Sverige. Jag trivs med att bo på en plats och det ska till mycket för att jag ska flytta på mig igen. Skulle vara jobb. Eller flytta utomlands för jobb.
Så tills det perfekta jobbet dyker upp så stannar jag här!


tisdag 2 februari 2016

Rasismens normalisering

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten Det var så sent som i september som jag skrev om varför rasismen idag gör mig asrädd. Det gör den fortfarande men jag tänkte gå lite djupare in på detta med normalisering av rasismen så som jag upplever den.
Ett av de största problemen jag ser idag är rädslan att använda ordet rasist. Allt ska lindas in och skrivas om i massa andra ord: asylkritisk, invandrarkritisk, islamkritisk, tiggarkritisk…. Det är så många uttryck som bara cirkulerar runt den brännande punkten: Att hur man än vrider på detta så handlar det om rasism. Det handlar om ett tänkande där personer i en privilegierad ställning tar sig rätten att trycka ned andra människor för ursprung, religion eller utseende.

Det är rasism. Men normaliseringen av rasism har gjort att vi inte vill kalla det för dess rätta namn. Det har fött en syn att så länge vi kan linda in det i fina ord så är det inte rasism.
För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

Riktiga rasister är ju de som heilar på stan i bombarjacka och stålkängor och som dödar folk. Det är lätt att ha den bilden av en riktig rasist i huvudet och lätt kunna säga att: så gör ju inte bra människor.
Men det är inte så enkelt, det är inte så svart eller vitt. Rasismen är inte längre så enkel utan den har krupit in och blivit rumsren.
De som spottar på tiggaren vid affären, de som sitter i fikarummet och säger att det alltid har hetat negerboll och de som skyller alla världens problem på invandrare utan att reflektera. De som följer efter rasifierade i klädbutiker, de som ber att få kolla just min väska i mataffären men inte bryr sig om att kolla de vita personerna innan och efter. 
Då har jag inte ens börjat tala om de som hatar på nätet, de som sitter och hejar på i kommentarsfältet när flyktingboenden brinner, de som postar hatkommentarer till rasifierade på nätet, de som tycker att alla rasifierade ska dö.
Jag ser allt mer och mer att det blir okej att skriva sådant öppet. Inte under dolda användare på forum utan på facebook där de får medhåll och påhejning. 

Det här är också rasism. Linda in det i fina ord hur mycket du vill men de här personerna sysslar alla med ett rasistiskt beteende och de bidrar till att rasismen normaliseras.
I sken av detta så är det kanske inte så konstigt att det blivit mer radikalt att kalla någon rasist än att säga att alla rasifierade bör skjutas. Det blir lättare så.
Istället för att rannsaka sig själv och tänka över att det kanske inte är helt okej att vråla neger till någon på stan eller att posta hatkommentarer mot rasifierade på nätet så är det bättre för samvetet om man säger att detta med att bli kallad rasist för sina åsikter, det är ett påhopp och ett brott mot yttrandefriheten.
För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

“Va, ska vi inte få kritisera andra människor och kulturer?!!”
Jodå, det kan man. Men det är en stor skillnad mot att du sitter och pratar om att kastsystemet i Indien är gravt förtryckande och orättvis eller att hederskultur är fel till att du säger att alla romer är tjuvar eller att alla rasifierade är ohederliga.
Skilj på problematisering och rasistiska fördomar tack.
När vita vänner säger att de inte förstår varför den här normaliseringen sker så vill jag skrika:
Det sker för att det blivit okej att dra rasistiska skämt på jobbet/på fester/ överallt.
Det sker för att frågeställningen gått från “Hur minskar vi och förebygger rasism i samhället?" till “Varför får inte jag säga och tycka vad jag vill/det är inget fel i att vara rasist” Detta sker för att det har blivit okej att hata.
Och för att de som började hata vet att de kommer undan med det. För att det är värre att kalla någon rasist än att sätta stopp för rasismen.
Så det är lättare att blunda än att göra något. Blundar man och vet inget så är man fortfarande en bra människa.
För en bra människa stöttar inte rasism, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor.
Så varför är det så många som hatar? 
Så många som beter sig rasistiskt, från att hata på nätet till att fälla kommentarer i lunchrummet till att slå ned rasifierade på stan med den enda anledningen att de ser annorlunda ut. Jag har inget klockrent svar på det.
Men jag tänker inte säga att detta beror på att folk inte har koll eller att de inte är oupplysta. Jag tänker säga att detta handlar om ett aktivt val.
För informationen finns där, den är inte svår att hitta, läsa eller analysera. Men när man inte litar på BRÅ eller Statistiska central byrån och tror att all media är ute efter att mörka vad invandrare gör. 
Då har man gjort ett val att inte vilja veta.
Man har gjort ett val att hata.
Vi har låtit normaliseringsprocessen pågå väldigt länge nu och frågan är när det exploderar.