lördag 31 december 2016

Mitt år 2016

Nu blir det bildkavalkad över det gånga året! Hurra! 2016 har på många sätt varit dåligt men för mig privat så har det varit mer än bra.
Det har varit ett år då jag känt mig bäst i världen på många sätt, gjort fantastiska saker, träffat så många nya människor och jobbat typ 150 %.






Det bästa och största som händer under 2016 var såklart bröllopsresan med stort B! Heja Japan!


Jag fick pris av Gothcon för mitt initiativ #isisnerdfeminism. Så jädra rörd!



Detta har varit min jobbutsikt under större delen av året. Jag kan inte klaga!


Midsommar firades med världens kanske suraste katt.



Nörd på pride hände i massor! Både i Stockholm... (där vi vann publikens pris!).

Och även i Göteborg! Foto: Martin Brosser


Under hösten höll jag i tre olika kurser i medborgarjournalistik! Lärare, that´s me! #kallamigmagister



Bokmässan hände och jag jobbade konstant, främst för Sverok!


Jag blev tillfrågad om att sitta som konferencier för Spelhjälpen, en ära jag mer än gärna accepterade 


Och Sverok hände över hela året! Det är på allvar något av det roligaste jag gjort!

Vi håller inte bara på med mötesformalia, vi åker karusell också ;D


Tack och lov blir det ett tredje år med Sverok då jag fick riksmötets förtroende och blev omröstad som ledamot. HURRA!


Jag åkte på lajv och var fruktansvärt FAB i 40-talsstil!


Jag blev tillfrågad om att vara i ett panelsamtal om näthat på Internetdagarna! Så stort!


Och ju längre året gick jag ju bättre allt blev så insåg jag att denna knäppa uttern är det bästa som hänt mig <3


Så tack 2016, du var ett as mot världen och jag hoppas att den får tid att repa sig en smula. Men för mig personligen så var året rätt bra.

fredag 30 december 2016

Varför påverkas vi så när kända personer dör?

För några dagar sedan dog Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna. För mig kom beskedet som en slägga som träffade mig rakt i bröstet och gjorde mig tom av sorg inombords.

Under 2016 har det varit mycket sorg i sociala medier över kändisar som gått bort och detta är inget nytt.
Jag kommer skriva mer sedan om hur Carrie Fisher inverkade på mitt liv men jag tänkte ägna detta inlägget åt att skriva om detta med hur vi påverkas när kända personer dör, helt utifrån mig själv.


Jag tycker ofta världen är en rätt jobbig plats och den har blivit värre senaste åren på många plan. Främst när det gäller en ökning av rasistiska och nazistiska rörelser i världen. Det gör mig så rädd att jag får sendrag under fötterna. Lägg även till hotet från den globala uppvärmningen, att vi konsumerar utan konsekvenstänk, nedskräpning av haven och flera konflikter och krig som skördar enormt många offer.

Ja ni fattar.

Det är klart att det hänt enormt mycket positivt under 2016 också rent globalt men på ett stort plan så det enligt mig varit rätt mycket dåligt.
Det maler rätt mycket i mitt huvud och jag engagerar mig i det på flera plan. Men om jag skulle vara ledsen över det hela tiden skulle jag konstant vara en gråtande hög under ett täcke. Eller så hade jag klagat så mycket över det att ingen hade orkat med mig. Många av de saker vi engagerar oss i och kämpar för gör vi till exempel genom att donera pengar, stå och samla pengar till välgörenhet, arbeta ideellt på helger och sena kvällar.
Eller så lyfter vi problem genom att skriva om dem i bloggar, twitter, stödgrupper eller träffas med vänner och samtalar om hur vi kan förändra världen.
Det är löpande engagemang som pågår hela året och som vi kanske inte alltid skriver om.

När våra idoler dör så skapar det en tomrum hos oss och en saknad efter något som aldrig kommer igen.
För mig är det tiden då vi första gången upplevde hens musik, filmer eller verk.
Det är en uppväxt och ett liv där personen höll mig i handen genom sina verk och en resa vi gjort ihop med personen. De har påverkat oss, de har funnits där och kanske varit vår enda tröst när vi gråtit över brustna hjärtan.
Det finns ett band mellan oss och våra idoler, måhända ensidigt, men ändå ett band som gör att våra idoler har en plats i vårt hjärta som bara är deras.

När de dör så är det klart att vi sörjer de. Vi sörjer för allt de var för oss, för allt de gav oss. För allt som vi inte visste om deras liv och för att vi önskar att de fått finnas längre.
Men vi sörjer också för den plats de hade i våra liv och för att de gav oss hopp.
Och för att de var en länk tillbaka till vår barndom, våra tonår, till ljuva minnen då vi skrattade så vi grät eller grät tills vi inte hade tårar kvar.

Det är en sorg vi kan tillåta oss själv att känna och ge uttryck för till skillnad mot de sorger vi har över verkligheten idag. Den verklighet vi oftast bara biter ihop om och går rakt framåt för att hantera.
Men vi får och kan sörja våra idoler. Vi tillåter oss själva det, både för deras skull men också för oss själva.
För de vi en gång var och för de vi är nu. Jag tycker det är en bra sak att vi kan det. Särskilt med den oskrivna regeln i samhället att man inte får visa känslor eller bryta ihop. Sorgen över idoler blir ett legitimt andningshål.

Men för varje status jag ser som sörjer Prince, Bowie, Rickman , Fisher eller nu senast Reynolds så dyker det alltid upp en status som gnäller på de som gråter ut i sociala medier över att deras hjältar dör.

Jag blir alltid lika trött på detta för en sådan status utgår från att:

  1. Vi inte kan engagera oss i mer än en sak samtidigt
  2. Att vi går oberörda från våra möten, verkliga eller inte, med andra människor.
Som sagt, vi är fullt kapabla att engagera oss i världen på olika sätt och många gör det också. Men att sörja att en idol har gått bort är enligt mig ett sätt att sörja som visar på att det vi är ledsna över inte bara är att en viktig person har gått bort.
Det är också ett sätt att sörja över andra saker, kanske som att hela världen är åt helvete.

tisdag 27 december 2016

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.
Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.





Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

söndag 25 december 2016

Till dig och till er jag inte ser

Det finns frågor som flugit runt i mitt huvud i så många år. Frågor som började när jag bröt ihop och inte orkade mer, frågor som fortsatte att vara en del av min vardag så länge.

Hur hanterar man våld i nära relationer?
Hur hanterar man misshandel, fysisk och psykisk?

Och när man är ute ur det, när det är över, hur hanterar man sig själv och sin vardag?

Jag har själv brottats med de här frågorna tills jag gråtit av ren frustration och ångest. Jag har hållit om andra kvinnor som frågat sig samma sak, suttit med mail och sms med samma frågor.

Jag har fått frågor på fester, i tysta samtal, över twitter om hur de ska göra.

Om de ska orka berätta.
Berättar man ens? Och om man berättar, är det ens värt det?

Så...till dig som bär ditt trauma från de där slagen i din relation, till dig som drömmer mardrömmar om din våldtäkt (för det passar in här med), till dig som ler på utsidan men går sönder på insidan gång på gång.

Jag önskar jag kunde säga att när du berättar och vågar anmäla så blir allt bra.
Men så är det inte. Det är första steget på en lång resa

Men om du bestämmer dig för att berätta (vilket enligt mig är det bästa för då slipper du bära det själv) eller till och med polisanmäla så är detta mina råd:

  • Alla kommer inte acceptera din berättelse. Du kommer i möta misstro och bli ifrågasatt. Det kommer göra ont men kom ihåg, det är inte dig det är fel på.
  • Se till att ha ett bra stöd runtomkring dig, ha vänner, familj, en ny partner. Ha hellre få vänner som du vet stöttar dig till 100% än många vänner som inte tror dig.
  • Våga söka hjälp, våga gå till en psykolog för att hantera det du varit med om.
  • Det är inget skamligt att behöva ta anti-depressiva för att klara av att hantera vardagen. 
  • Skriv ned vad som hänt dig för att kunna klara av att reflektera över det. Det kanske inte hjälper alla men för mig var det och är ett jättebra sätt att hantera. 
  • Be om hjälp med saker, som ekonomin, handla och liknande. Första tiden efter du har lämnat kan allt kännas övermäktigt.
  • Ha en vän eller en ny partner som orkar ta dina strider, som kan förklara för alla att det tar tid för dig att må bra när du inte orkar.
  • Om du polisanmäler, ha med dig något till stationen för stöd, både innan och efter. Ha gärna med någon som har lite koll på hur det fungerar med anmälningar och juridik. 
  • Kom ihåg, det kommer bli bättre, det kanske tar 1 år, 5 år eller tio men det blir bättre.

Och viktigast av allt. Ge dig själv tid.

Det tar tid att inse vad som hänt.
Det tar tid att orka förlåta sig själv för att en stannade (det gjorde det för mig).
Det tar tid och terapi att kunna säga orden "Det var inte mitt fel, det var hans."
Det tar tid att våga polisanmäla och gå igenom en process som tar månader och ibland år.
Det tar tid att orka öppna papperna med sin polisanmälan och orka hantera att den blev nedlagt.
Det tar tid att förlåta sig själv för att en inte dokumenterade eller ens polismälde direkt.
Det tar tid.
Och det måste få lov att ta tid.

Till dig som sminkar över blåmärken varje dag, till dig som kommer till akuten och ljuger om dina skador för att du är kär och rädd.
Till dig som kämpar, till er som gråter er till sömns varje kväll och försöker vara perfekta för att hålla ihop en relation där du far illa.
Till dig som lämnat och till dig som vacklar och inte vet om du orkar eller vågar gå.

Vi känner inte varandra alls men jag vill bara säga att jag kommer finnas här och hålla din hand om du vill det.



onsdag 21 december 2016

Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."


Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

  • Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
  • Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:


  • Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
  • Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.


tisdag 20 december 2016

Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare

"Du, jag ville bara att du ska veta att jag fortfarande umgås med din förövare. Hoppas du inte har något emot det?"

Det här är en fråga som dyker upp lite då och då under årens lopp och det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att jag inte vill lägga mig i vem mina vänner umgås med. Eller det faktum att jag inte vill bli påmind om mitt ex. Frågan dyker upp ändå och den gör mig alltid lika ställd.

För vad katten ska jag svara på det och hur ska jag reagera?

Jag har med åren lärt mig att det bara finns ett sätt jag kan svara på det och det är följande:

Jag ler och säger absolut inte! Sedan skrattar jag ihop med personen som frågat och vi går och äter glass ihop och båda ler åt känslan av att livet är så enkelt...

Eller nej, så är det inte. Jag svarar aldrig så. I alla fall inte numera. Jag har lärt mig att sätta mig själv först men det var en process som tog många år.

Men tidigare när detta hände så blev jag som sagt väldigt ställd och framförallt ledsen. När jag sedan tyckte att personen betedde sig kasst mot mig (eftersom jag inte vill bli påmind eller behöva hantera mitt ex i någon form) så fick jag höra att personen bara ville vara respektfull mot mig.
Men jag såg det inte så och det gör jag fortfarande inte.
När jag får den här frågan så blir jag  påtvingad att 1)göra ett val åt en person och 2) som offer legitimera deras umgänge av min förövare.
Det blir helt enkelt en sjukt jobbig situation för mig och under flera år så visste jag inte hur jag skulle hantera detta. Jag kände kravet på mig att bete mig som en bra vän, som en som inte ställde till besvär och framförallt en balanserad människa.
Och en balanserad människa, en bra vän, ett bra offer, ställer inte krav på sina vänner utan säger det som de vill höra.

Senare så började jag bara med att titta på personen och svarade inte. Det är fortfarande det enklaste för mig.

Men det finns en smula sanning när jag säger att det bara finns ett sätt jag kan svara på. I alla fall i omvärldens ögon. Det är just att jag säger att jag inte har något emot det och att allt är okej med mig.

Om jag hade sagt att det inte var okej hade jag blivit betraktad som något som kräver att folk ska ta sida och det hade lett till att jag fått väldigt många som blivit arga på mig. (eftersom inget är värre än att få folk att känna att de måste ta sida eller göra ett eget aktivt val)
Men som sagt, jag har valt att oftast inte svara alls utan bara ignorera.
Detta gör att vänner blir lätt obekväma runt mig när de frågar eftersom jag inte ger de svaret de vill ha.

När folk frågar den här frågan till mig: Om det är okej att de umgås med min förövare - Då vill de ha ett ja och höra att det är helt okej med mig. Inget annat.
För mig är inte detta en fråga som bottnar i omtanke om mig eller ens respekt. Det är bara ett sätt för de att undvika ett jobbigt val och sätta mig i en utsatt situation.

Jag har under åren haft med svårigheter med denna fråga än med något annat. Men jag har inte velat ta upp den.
Av den enda orsaken att jag vill vara en bra vän. Men alla människor har en gräns och min gick för ett tag sedan.

Jag vill bara göra en sak klar:

Det är inte rimligt att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare eller inte
Det är inte ett krav ni kan lägga över på mig och det är inte ett krav jag anser att ni ska lägga på någon människa.

Det är klart jag förstår att det blir jobbigt för en del vänner att känna att de umgås med en förövare. Men det är en sak att känna att det är jobbigt och en sak att lägga över valet på offret. Det är feghet på en helt ny nivå.
Alla fungerar olika men jag personligen vill inte vara med om den typen av frågor. Jag vill inte tvingas att göra den typen av val för er. Det är för mig att göra våld på min egen integritet och seriöst, om valet står mellan mig och era känslor så kommer jag välja mig själv.
Det tog mig lång tid att komma till den punkten men idag kommer jag hellre att skratta er rakt i ansiktet när ni frågar så dumt än att vara den "bekväma kompisen".

Och en sak till:

Om det nu känns så konstigt att umgås med min förövare att ni måste be om min tillåtelse för att det ska kännas bra - Då vet ni ju redan att ni gör något fel?

Ha lite självrannsakan eller för den delen: En ryggrad.

torsdag 15 december 2016

Rogue One och vikten av representation


The force is with me and I am one with the force”

Jag har fortfarande så svårt att hantera senaste Star Wars-filmen Rogue One. Det är massor med känslor blandat med en enormt tomhet. Vild glädje ihop med bittersvart sorg.
Jag har gråtit minst två gång idag bara av att tänka på filmen.

Men jag ska försöka reda lite i mina tankar och skriva om filmen här. Och ja, jag ska försöka hålla det spoilerfritt!



Rogue One är alltså en prequel till episode 4 i Star Wars sagan, alltså den som heter A new Hope. Den berättar historien om hur rebellerna kom över ritningarna till Imperiets Dödsstjärna och hur de vann sin första seger. På ett sätt skulle man kunna säga att vi i Rogue One får se allt det vi tidigare bara under läsa i introtexten till A new hope. Men samtidigt är det så mycket mer. Huvudpersonen i filmen är Jyn Erso, en ung kvinna som tagit sig fram genom livet genom att slåss, ljuga om vem hon är och hålla sig ur vägen för Imperiet. Vi blir snabbt introducerade till henne och hennes bakgrundshistoria för att snabbt senare träffa på rebellerna och få reda på deras mål: Att ta reda på mer om vapnet som Imperiet sägs hålla på att bygga, nämligen Dödsstjärnan.
Och här någonstans inser jag att jag inte kan skriva så mycket mer utan att börja spoila.

Låt mig säga att det var den bästa Star Wars-filmen jag sett. Utan konkurrens.
Ja, ni hörde rätt. Den var bättre än 4,5 och 6. Bättre än The force awakens. Och ingen av de filmerna är dåliga, snarare tvärtom.
Men denna hade något extra. Den var för det första mycket mörkare än någon Star Wars film varit innan, den var enligt mig otroligt välskriven och framförallt så gav den mig en pusselbit i sagan som jag inte visste att jag saknade. Nämligen den om hur rebellerna kämpat i extrem motvind sedan Imperiet tog över och hur de inte är några hjältar som gör allt rätt. De är personer som gör val, personer som gör saker de ångrar, personer som kämpar med själ och hjärta för något de tror på och som de går över lik för att uppnå. Vi får se hur kampen mot Imperiet splittrar och förenar och hur man föds med en kamp. Jag älskar varje minut av historien som vi får se berättad, den är episk, smutsig, sorglig, omtumlande och glädjefylld. Det är en fantastisk, känslosam och mångbottnad resa vi får göra här. Och jag älskar alla karaktärerna så mycket.
Jyn är helt underbart porträtterad av Felicity Jones, hon lyckas med att ge Jyn ett djup av sorger, smärta och ensamhet balanserat med en stenhård överlevnadsvilja och en stor dos envishet. Jag föll även stenhårt för Cassian Andor som spelades av Diego Luna, det var en karaktär som på ett sätt påminde mig om Mal i Firefly men samtidigt var sin helt egen. Sedan så var det roboten K som påminde mig väldigt mycket om min egen obstinata fnatt... det var en oväntad parallell.

Men det som fick mig att grina som en tok på bion och sitta efteråt och känna att jag nog hade mått bra att av att gå in på toaletten och stå och gråta i en timma till... Det som fick mig att gråta på jobbet idag flera gånger var det faktum att det var så många rasifierade med. Inte som sidokaraktärer utan som huvudroller genom hela filmen. Jag tror inte ni kan ana vad det betyder för mig som rasifierad.
När filmaffischen först kom upp så blev jag toklycklig över att se vilka som porträtterades ihop med Jyn. Jag satt bara och log och kunde inte sluta. Sedan började flera på nätet kommentera att det var för lite kvinnor med och att det inte är tillräckligt mycket mångfald. Det kommenterades när affischen kom och det fortsätter kommenteras på nu efter filmen Och ja, förutom kickass Jyn och rebellledaren Mon Mothma så det är få kvinnor med på ett sätt men samtidigt inte (jag kan inte säga utan att spoila). Det hade jag velat se en förbättring av.
Men samtidigt så är jag så glad över mängden rasifierade så jag kan leva med det. På allvar.
Jag är så trött på att konstant se vita karaktärer jämt på film och vara tvungen att nöja mig med en rasifierad sidekick som dör astidigt eller försvinner efter fem minuter.
Att få se fem rasifierade karaktärer på filmaffischen ta plats, att ha de som huvudroller och inte i skurkroller... Att se de vara episka på bioduken... Att se det i en Sci-Fi-film...

Förstår ni vad detta betyder? 

Detta är representation och det är lyftandet av att rasifierade får mer plats i filmvärlden, det är brytandet av normen att rasifierade konsekvent får spela skurkar, det är ett krossande av normen av "enbart en rasifierad karaktär per film" och det är ett sådant starkt tecken till alla rasifierade. Det här är också skådespelare där alla inte är stora namn och de har ändå fått en plats i filmen som huvudroller! Även det är ett brytande av trenden med att regissörer inte vill casta okända rasifierade skådespelare och därför plockar vita skådespelare istället.
Men här, i Rogue One... här får rasifierade ta plats, vi får vara hjältar, vi får finnas i film.
Mitt åtta-åriga jag hade älskat de här hjältarna. Hon hade sett karaktärer som var som hon och som hon kunde identifiera sig med. Hon hade älskat de.

Jag älskar de här hjältarna, alltihopa. Jag älskar de för att jag ser mig själv i de, jag ser mina färger, mina ögon... Mig.
Och ja, det är klart att jag hade velat se ett par rasifierade kvinnor med men jag är så lycklig så det är okej. Det är mer än okej. 

Jag älskar Rogue One för att den fortsätter riktningen som The Force Awakens slog in på med en kvinnlig huvudroll och en rasifierad huvudroll. Jag älskar att den vågar gå längre och verkligen visar att det är en ny tid, både för Sci-Fi och för film i övrigt.

När jag ser på affischen så ser jag en kickass kvinna flankerad av en gäng rasifierade män. Två grupper som länge blivit nedvärderade i filmvärlden får här ta plats. 

Etnisk representation och mångfald- ditt namn 2016 är Rogue One.