onsdag 29 juni 2016

Dagens Pusheen!

Ja det blir en sen uppdatering för #pusheenonsdag men jag kan inte låta blir! För nu var det alltför längesen jag bara skrev om småsaker i mitt liv!

Jag har haft extremt mycket att göra, jag var bland annat iväg en vända till Stockholm och konventet Fantastiska (vilket kommer blir en egen bloggpost), jag har arbetat en del med Nörd på Pride för Sverok, tränat och framförallt har jag jobbat. Typ med tre jobb samtidigt och det är inte så bra för hälsan. Men i slutänden blir det bra.

Jag har fått kontrakt på mitt sommarjobb i hemstaden och det känns sjukt bra. Jag ska få en sommar hemma med Svart och fnatten, jag kommer hinna träffa vänner och framför allt så är det ett sätt för mig att sluta fly bort från hemstaden varje sommar.
För det är en stad med många människor jag inte vill umgås med, det är en stad med människor som gjort mig extremt illa och mitt sätt att hantera det har visserligen varit att bo kvar men också att fly staden varje sommar.
Så detta är på samma gång ett litet test.
Sedan förutom det känns det lite skumt att inte börja sommaren med att packa saker i en väska och åka ned till sommarstaden. Det är en av de bästa platserna i världen med fantastiska arbetskamrater och chefer och visst saknar jag det en smula.
Men jag kan alltid åka ned och hälsa på när som helst i höst, det är en bra känsla!
Men tillbaka till mitt sommarjobb i år. Jag ska ännu en gång sitta och sköta webben och vara typ bäst i världen på detta med sociala medier. Det ska bli fantastiskt kul och roligt! Jag älskar sociala medier och det är väl minst sagt ett beroende. Men ett bra sådant!

Jag ser fram emot sommaren och vad den kan ge!



Game of thrones: Winds of winter eller hur allt tog hus i helvete

OBS! Följande inlägg innehåller spoilers för Game of thrones Säsong 6 och speciellt för episod 10. Lyssna på Melisandres varning och gå någon annanstans !




Så var vi äntligen framme vid säsongsavslutningen. Vad jag inte ville jobba när jag vaknade på måndag, jag ville vara hemma och se Game of Thrones! Det var på allvar den längsta jobbdagen ever.
Och sedan hade jag tillråga på allt lovat mig själv att träna. 
Smart tänkt. Or not.
Men tillslut var jag hemma och jag och Svart kunde mysa ned oss i soffan och se "Winds of winter".
Vi hade så mycket förväntningar, så mycket olika idéer om vad som skulle hända och vilka som skulle dö.
Vi hade fel på en del, rätt på andra saker och blev sjukt överraskade av andra. Jag tänkte ta en slags genomgång av det.

Och igen: SPOILERVARNING SOM FAN!! Jag säger detta en gång till: Följ efter bläckfisken om ni inte vill få hela avsnittet förstört!




Nu när alla som inte vill bli spoilade gått, lått oss köra igång!

Mest väntat:


Fire in the house!


Ja, detta med wildfire under Kings Landing har ju varit så snyggt planterat i tidigare avsnitt att det bara var väntat att staden skulle explodera i eld och rök. Och det hade ju inte varit Cersei om hon inte utnyttjat en chans att slippa undan sitt straff. 
Men nu har hon på ett sätt gjort precis det som Jamie försökte hindra genom att döda kung Aerys. Oops.


Största överraskningen:

Det blev en... jädra massa dödsfall och inget av dem var det jag väntade mig.




Ja, jag hade faktiskt inte väntat mig att båda syskonen Tyrell skulle stryka med. Aj som fan. Jag gillade verkligen Margaery. Hon var expert på att spela spelet och få folk dit hon ville. Jag kommer sakna henne.
Tommen var också en överraskning. Min haka föll ned i vår hypotetiska källare när han strök med.


Nu till det roligaste! Min topp fem ögonblick!

Nummer 5!

Cerseis klänning.


Seriöst, det är en av de snyggaste klänningarna hon haft i serien. Plus att jag är både i extas och lite chockad över utvecklingen hon tog i det här avsnittet. Jag har extremt svår för henne som karaktär på grund av hennes korttänkhet och för att hon ofta gör osmarta val. Detta var inget undantag. Visserligen kom hon undan sitt straff genom att spränga sina fiender i luften men det ledde också till:
1) Massa oskyldiga som dog (hon kunde inte bry sig mindre)
2) Hon orsakade indirekt Tommens död. Nästa gång du tänkt spränga saker i luften, kolla så att inte din sons fru är med bland de som stryker med. (hon bryr sig en del om sina barn. Eller ja, mest Joffrey. Never mind.
3) Hur katten ska hon behålla tronen utan något legitimt skäl? This will go bad! (hon kunde inte bry sig mindre.)


Nummer 4!

Tyrion och Danerys har ett ögonblick.



Jag fick lite av en klump i halsen här. Jag älskar både Danerys och Tyrion och varje scen de har ihop är lite magisk för mig. Här blev det en fin kombination av: "Shit, vi tänker verkligen göra detta eller hur?" blandat med en insikt av vad de båda har gett upp och offrat i livet. Sjukt fint!


Nummer 3!

Arya bakar kaka.



Jag har varit lite kluven till Aryas storyline. Jag älskar henne men jag har funderat länge på hur det ska knytas ihop med övriga historien och framförallt: Vad Arya skulle kunna uppnå på egen hand som ensam lönnmördare. Denna episoden gav mig alla svar på mina frågor. Plus en av de bästa morden någonsin. Plus en dos hämnd för Rob och Cathelyn. Plus: Jag visste inte att Arya kunde laga mat.
Ät den Walder Frey!

Nummer 2!

Lyanna Mormont visar vart skåpet ska stå (samt hur man gör en kung).




Jag hade verkligen verkligen velat se Sansa som stenhård drottning av Norden. Meeen jag fick rejält med gåshud när Lyanna Mormont ställde sig upp och bitchslappade upp alla gubbarna i brygga genom att förklara hur fega de varit. Och när hon slutade med att förklara att JON var hennes kung, bastard eller ej och alla gubbarna efter hennes ta bestämde sig för att svära trohet till vita vargen och kungen av Norden. Då dog jag lite inombords av hur episkt det var!
Heja Lyanna! Hand of the King någon?



Nummer 1!

Prince Rhaegar loved his Lady Lyanna and thousands died for it eller R+L=J

Gudars, jag får tårar i ögonen nu. Det största med detta avsnitt var ändå att vi fick  bekräftat att R+L=J.



Jon Snow har visserligen Starks blod i sig men inte på det sätt som man trott. Han är Lyannas son och till 99,9% säkerhets därmed Rhaegars.
Jag kan knappt beskriva hur glad detta gör mig och jag grinar lite extra nu bara när jag tänker på det

Bild hämtad från FireEagleSpirits deviantart 

Teorin om att Jon skulle vara Lyannas och Rhaegars barn har varit en av mina favoritterorier och en av orsakerna till att jag en period pluggade in hela Targaryans släktträd. Jag har alltid älskar teorin om att Rhaegar och Lyanna älskade varandra och har letat spår efter deras romans i vartenda bok och mer därtill. Om det stämmer så kan det vara den mest tragiska kärlekshistorien i hela Westeros historia. Samt en av de mer oövertänkta. 
I och med att det är bekräftat att Jon är deras son och Lyanna ville hålla honom vid liv så bygger det på mitt hopp om att de faktiskt älskade varandra.


Och det var det! Nu får jag vänta aslänge på nästa säsong. Men det är det värt. Kanske hinner det komma ut en bok tills dess.

tisdag 28 juni 2016

Whitewashing, blackwashing och lite mer representation

Jag har redan skrivit om detta med vikten av representation och bristen på rasfierade inom film-världen. En sak som hänger ihop med det är detta som kallas för whitewashing. Det blir ju aldrig out of date att prata om whitewashing inom film och tv-serier. Det är något som händer hela tiden och det verkar som att filmbranschen aldrig lär så jag kommer väl sitta om ytterligare ett år och skriva ännu ett sådant här inlägg. Om jag är bitter? Oh ja. Jag har redan pratat om att man använder argumentet “Vi tog den som var bäst” som en ursäkt att casta vita skådespelare istället för rasifierade. Nu senaste rör det filmen Ghost in the Shell där skådespelerskan Scarlett Johansson castats i huvudrollen. Och missförstå mig rätt, jag har inget emot Scarlett Johansson, tvärtom är hon är en rasande duktig skådespelerska som säkert kommer göra ett kanonjobb i rollen. Men det skaver eftersom Ghost in the Shell rätteligen borde ha en japansk skådespelerska i huvudrollen. Skådespelerskan Ming-Na från bland annat Agents of S.H.I.E.L.D twittrade så här:

Ghost in the Shell är en anime som är skapad i Japan. Viktigare är att huvudkaraktären heter Makoto och är japansk. Därmed borde castingen vara självklar.
Men icke!
En vit skådespelerska är castad och när det orättvisa och skeva i detta påpekas så haglar argument som att “det är en tecknad serie!” “Den utspelar sig i framtiden!” samt “Men hon är ju en cyborg så vad katten spelar det för roll vilken hudfärg hon har?” Absolut. Men om det inte hade spelat någon roll vilken hudfärg hon hade, varför var det så viktigt att casta en vit skådespelerska?
Dessutom, om vi tittar på själva animen, hur logiskt är det att de som skapade den japanska cyborgen Makoto i Japan skulle göra henne icke-japansk? Fundera på det några varv och tänk över hur vithetsnormen även här påverkat tänkandet. Det skaver ännu mer för mig när skaparna av serierna inte är upprörda över detta faktum utan accepterar eftersom de inte hade väntat sig att en japansk skådespelerska någonsin skulle få rollen. Igen, en uppgivenhet som präglats av vithetsnormen, En syn som säger att det inte är någon ide att hoppas på en japansk skådespelare i huvudroller, inte ens i berättelser som kommer från ens eget land. Genom att whitewasha roller som borde spelas av rasifierade så skickar man ut signalerna att “den här karaktären/berättelsen är ascool och vi vill göra en film på den MEN vi tänker casta vita skådespelare i rollerna för att det blir bättre då.” Men det blir inte bättre utan det som det gör att är att det dels krymper det utrymme som rasfierade skådespelare har att arbeta med och dels så bygger man på den vithetsnorm som redan finns. Den vithetsnorm som säger att de som ska spela hjältar och synas på filmduken ska vara vita och om rasifierade ens ska finnas så hamnar de i roller som skurkar eller som “den-person-som-dör-först” (klassiskt i typ alla skräckfilmer) eller som den icke-vita sidekicken eller kompisen i kompisgänget Whitewashandet och bristen på representation gör också att vår syn på idoler och förebilder påverkas. När det görs listor på förebilder så är det sällan som rasifierade personer förekommer, undantaget är hiphop-kulturen. Det beror på att de sällan lyfts fram samt att rasifierade personer har hårdare ramar att förhålla sig till. Med det menas att det finns ett mindre utrymme för felsteg än vad en vit idol/skådespelare hade haft. Om en rasifierad person lyckas så kan det heta att “hen är bra för att vara svart” men hen förväntas också hålla sig inom ramarna för vad som förväntas av en svart person. Ser ni dubbelbestraffningen här?
Till råga på allt så har jag sett uttrycket blackwashing förekomma på nätet, även bland bekanta till mina vänner. Blackwashing används av dem som ett uttryck för när en rasifierad karaktär castas i en roll som ursprungligen spelats av en vit. Det är ett uttryck som likställs med whitewashing och används för att hävda rasism mot vita. T ex: När Idris Elba föreslås som nya James Bond (vilket hade varit helt awesome och så bra på alla sätt!) så säger de värsta kritikerna att det är att blackwasha James Bond och diskriminerande som en form av rasism mot vita.

Seriöst, hur farligt hade det varit?

Jag gillar inte ordet blackwashing och jag gillar inte vad det står för men jag ska försöka ta detta pedagogiskt: Det finns få saker som stör mig så mycket som när jag ser folk säga att blackwashing är rasism mot vita (för mer info om mina tankar på det ämnet, se tidigare bloggpost) eftersom det visar på en otrolig ignorans och okunskap om hur rasistiska strukturer och vithetsnormen har fungerat genom historien och hur den fungerar idag. Enligt mig är detta med att casta rasifierade skådespelare i roller som spelats av vita inte rasism eftersom det är ett försök att åtgärda en vithetsnorm som bidragit till diskriminering och rasism mot rasifierade. Rasifierade skådespelare är inte privilegierade i västerländsk filmindustri, varken förr eller idag. De har hamnat i stereotypa roller, det anses finnas rum för ett begränsat antal, rasifierade, det anses inte värt att satsa lika stort på rasifierade skådespelare och lägg också till den rasism som spiller över in på filmindustrin. Med bakgrund av detta så är det bisarrt att ens använda ett ord som blackwashing och påstå att vita skådespelare behandlas orättvist. Det går inte att uppfinna ett ord som blackwashing och sedan likställa det med whitewashing för att det ignorerar vårt post-koloniala arv.
Vi måste snarare fråga oss varför James Bond måste vara vit?

Att casta rasifierade skådespelare i roller som brukar spelas av vita handlar om att se till att rasifierade skådespelare får lika stort utrymme som vita skådespelare och i en filmindustri som konsekvent diskriminerar och whitewashar sina roller så är det extremt skönt att se att det börjar vända. Västerländsk filmindustri har sedan starten whitewashat roller och krävt att rasifierade skådespelare att de håller sig till stereotypa roller. Att det finns möjligheter att rasifierade kan spela roller utanför stereotyperna är en stor sak eftersom det ökar representationen i film vilket betyder mycket för rasifierade runtom i världen. En viktig sak är att fler rasifierade på filmduken ger fler förebilder som rasifierade världen över kan identifiera sig med och se upp till. Jag kan inte nog understryka vikten av representation inom film och hur det inverkar på rasifierade personer. För mig har det varit otroligt viktigt att se rasifierade skådespelare ta mer och mer plats på filmduken. Det ger mig filmstjärnor att identifiera mig med, att bli uppmuntrad av och framförallt skapar det en känsla av hopp. Att det går att övervinna rasismen och bli en stjärna. Att anklaga en film för blackwashing är för mig ett sätt att återigen minska utrymmet på film för rasifierade skådespelare. Att whitewasha en film är att ytterligare krympa det utrymmet.
Båda understödjer och bygger på en vithetsnorm och båda är ett led i strukturell rasism.

Ska det vara så svårt att greppa?
Stort tack till Svart och Amalthea för input på texten!

måndag 27 juni 2016

Midsommar 2016!

Och så blev det midsommar! Förre året åkte jag och Svart upp till Uppsala och firade både midsommar och en väns födelsedag. I år bestämde vi oss för att fira hemma med bara några vänner.
Våra grannar Saga och Taggtråd kom över och vi hade en sjukt trevlig midsommar som innehöll massor med mat, brädspel, jättebra diskussioner och sist men inte minst, tillverkandet av midsommarkransar! Alla fick en krans, till och med fnatten! 

Och för er som undrar: Fnatten har inte dödat oss i sömnen
för den enorma kränkningen vi utsatt henne för. Än.
Det var en av de trevligaste midsommaraftnar jag haft och också en av de mest avslappnade. Mer sådant!

lördag 25 juni 2016

Sansa och Jon eller varför vi inte lyssnar på hysteriska människor

OBS! Följande inlägg innehåller spoilers för Game of thrones Säsong 6 och speciellt för episod 9. Vill ni inte läsa, följ efter bläckfisken!





Jag har tänkt lite på senaste avsnittet av Game of thrones, alltså avsnitt 9, Battle of the Bastards.

Det talas mycket på forum och i min facebookfeed om Sansas svek gentemot Jon Snow. Alltså, varför hon inte berättade klart och tydligt för honom att hon hade skrivit och begärt hjälp från Arryn.

Jag funderade en vända på det och här är min teori (notera att detta är baserat helt på tv-serien och inte har något med bokseriens karaktärer att göra).

Två väldigt olika syskon.

Sansa är en rätt smart och skillad tjej. Hon har lyckats överleva i Kings Landing och efter att ha gått på en rad besvikelser så har hon lärt sig att spela spelet så att säga.
Men hon är också kvinna och har lärt sig att ingen lyssnar på henne. Plus det faktum att hon vet av egen erfarenhet att kvinnor inte har mycket makt i världen.

Jon Snow är en extremt duktig fighter när det gäller svärd plus att han har mycket empati och lagom med vilja för att bryta regler för att nå sina mål. Så han har på något sätt lyckats bli befälhavare över Nigth´s Watch.
Trots hans status som bastard så lyssnar folk på honom i egenskap av både kompetens men också för att han är man.

Först en titt på Sansa:

Snäll och trevlig? Fuck it, Ramsey!

Sansa har varit gift med Ramsey Bolton och vet mycket väl vad han går för och vad han kan göra. Trots det så har hon ingen plats i krigsrådet kvällen innan och när hon väl förklarar för Jon hur Ramsey förmodligen kommer agera så säger han emot och säger att han mycket väl vet hur man slåss. Och inte ska falla för något av Ramseys trick.

Oh Jon Snow, you know nothing about Ramsey Bolton.....

Hon är också den som vet att de inte kommer lyckas få tillbaka Rickon. Hon ser klart och tydligt på situationen medan Jon vägrar ge upp över sin bror. Sansa påpekar dock också att hon inte vet något om krig men att de har har för få mannar för att lyckas attackera Winterfell.
Jon skriker att de redan har bett varje hus i Norden om hjälp.
Och här kommer det: Sansa har skickat ett brev om hjälp (från Arryn vilket vi får se senare i episoden) men hon nämner inget om det till Jon alls kvällen innan.
Varför gör hon inte det?

Här är min analys:
Hon vet inte om hennes brev fått någon respons. Hon vet inte när eller ens om det kommer att komma någon hjälp.
Hon vet också att ingen lyssnar på henne eftersom hon är kvinna utan någon som helst erfarenhet av krig. För de omgivande männen är Sansa en kvinna som har räddats. Hon är enligt de i en position där hon behöver skyddas och det är den rollen de sätter henne i. Men Sansa är själv medveten om att det inte finns någon som kan skydda henne. Den enda som kan skydda henne och rädda situationen är hon själv.
Hon säger inget till Jon om hjälpen hon bett om för att hon inte vet om den ens kommer men också av en annan orsak som jag kommer till strax.

Låt oss ta en titt på Jon.

"Jag ska inte falla i Ramseys fälla, jag ska inte falla i Ramseys fälla"... Eller hur var det nu?

Han har dött och blivit tillbaka hämtad från andra sidan. Han har tvingats hänga flera av sina män, bland annat Olly som var en ung pojke. Han har kastats in i en roll som härförare, återförenats med sin syster och fått en brev om att ett psycho har hans lillebror som gisslan.
Visserligen försöker han hålla ihop men det Jon hade behövt är egentligen att sitta och få hantera att han faktiskt har dött och kommit tillbaka. Det är en rätt stor grej trots allt.
Men nu finns inte tid till det och resultatet är att Jon i desperation har känslor överallt. Och han vill desperat hoppas att de kan rädda Rickon, trots att han vet att de har för få män.

Och detta är orsaken till att Sansa inte berättar något för Jon. För att han just nu har ett slags mental breakdown med känslor överallt och bara rusar rakt fram i desperation. Endast det faktum att han trots allt är en bra fighter och bra befälhavare i grund gör att det inte går helt på röven men han går på autopilot och face it, han vill dö.

Sansa vet att det är en risk att berätta för honom vad hon håller på med för medans hon ser situationen klart, så lever han på något slags hopp om att vilja rädda allt men utan att vilja lyssna.
Så i slutänden så berättar Sansa inget för Jon för att han är så pass känslostyrd och hysterisk att hon vet att det inte är någon idé.
Hon behandlar honom kort sagt som en majoritet av männen i Game of Thrones behandlar kvinnor - och som hon själv har blivit behandlad. Jon är nu en varelse som hon både vill skydda och dels hålla långt bort som fan från alla smarta planer.

Hårt och elakt? Tja kanske. Men jag gillar hur utvecklingen är här. Jag gillar att Sansa får vara den med en agenda, att hon får vara den som gör planer och som tänker logiskt.
Det visar hur mycket hon växt och vilken resa hon gjort sedan hon var en tonåring med romantiska drömmar.
Jag gillar också jättemycket att Jon får vara den med alla tusen känslorna och att det är han som rusar fram emot Rickon med hjärtat i halsgropen.
Det visar hur mycket han har påverkats av sin plötsliga död men att han samtidigt inte blivit helt avtrubbat av att ha slagits mot white walkers, wildlings och fan och hans moster vid en mur längst bort i ingenstans.

För mig tjänar sättet som både Sansa och Jon agerar på som en slags brytning av de klassiska könsrollerna inom fantasyserier. Det är väldigt vanligt att kvinnorna är styrda av känslor och familj och männen är de som håller huvudet kallt och gör logiska, om än något oempatiska val.

Det hindrar inte att jag på ett plan tycker att Jon verkligen förtjänat att förlora striden på grund av hur idiotiskt han beter sig eller att Sansa kanske borde ha sagt något. Men mot bakgrund av både deras respektive resor och trauman så förstår jag dem. Lägg där till att jag älskar att de vrider på könsrollerna och jag är redo att förlåta allt.

Nu kommer det säkert dyka upp något i sista avsnittet som ställer min fina analys helt på huvudet. Men det är lite charmen med Game of Thrones.


måndag 20 juni 2016

Allt jag ville ha av Game of Thrones- SPOILERVARNING

OBS! Följande inlägg innehåller spoilers för Game of thrones Säsong 6 och speciellt för episod 9. Vill ni inte läsa, följ efter bläckfisken!






Okej okej. Jag erkänner.
Jag har brutit mitt löfte.
Efter Game of Thrones säsong 1 så svor jag på att inte se serien förrens den var avslutad och klar. Jag ville inte uppleva ett till Firefly med att den skulle avbrytas i mitten. Plus att jag älskade böckerna och störde mig på all omotiverad nakenhet.

Men det är klart att jag fuskade med mitt löfte. Notera fuskade, inte bröt!
För att se enstaka scener på youtube räknas väl inte? Så tio enstaka scener ur ett avsnitt blir ju inte ett helt avsnitt, det kan vi väl vara överens om? Inte? Asch då.
Plus att jag varje vecka läst på om vad som hänt i varje avsnitt plus dykt ned i tusen teorier och jämfört allt med böckerna som det pretto jag är.

Och så kom säsong 6. Som officiellt är helt frikopplad och lös från böckerna. Och nu bröt jag mitt löfte helt. Jag ser varje episod. Jag grinar så ögonen svullnar och jag hade gnagt sönder mina naglar i spänning om jag inte varit så rädd om dem.
Jag ser om varje episod igen och igen och igen tills huvudet snurrar för det är så extremt spännande.
Som bokläsare så har jag känt en slags...arrogans och ett milt överseende gentemot de som inte läst böckerna, särskilt när det kommer till hur spännande tv-serien är.

"You know nothing, älskade vänner", har jag tänkt vid Red Wedding, Purpule Wedding, The red viper... ja listan kan fortgå i evigheter. Ah, så jag har gosat ned mig själv i min överhöghet och i känslan av att veta.

Men nu... känslan av att inte veta. Av att inget är säkert och att allt kan hända. Den är extremt härlig och jobbig på en och samma gång.

Säsong 6 har verkligen tagit mig med storm och om jag gråtit över hur mina älskade kvinnor har blivit behandlade i tidigare säsonger så känns det som att jag nu får återbetalning på det. Det är en säsong av kvinnor, av hämnd, av blod och av drakar. Jag älskar varje sekund av den.
Heja Yara, Danerys, Sansa, Lyanna och Arya!


Yara, Danerys, Sansa och Lyanna(som lyckats med att vara med extremt lite men ÄGER!)

"A girl is Arya Stark of Winterfell"
Framför allt Sansas resa. Herrejädrar vad hon har växt och jag älskar hur bra det har byggts upp. Scenen med henne i säsong 5 fick mig att nästan slänga datorn ut genom fönstret och jag hade så gärna velat se den helt ogjord.
Men det går inte att förneka att den Sansa vi ser nu knuffades till vad hon är mycket genom vad som hände med henne då. Hon är helt skoningslös, smart, manipulativ och jag vill se henne styra Norden.
Arya kommer fortfarande på stark andra plats men eftersom hennes resa är mer för henne själv har hon halkat ned en smula.
Danerys.... ja, jag älskar henne fortfarande och ser fram emot att se henne bränna Westeros. Och för att få en upplösning på R+L=J teorin som kan ändra hela hennes plan.
Det är väl ingen överraskning att jag älskar smarta kvinnor med en egen agenda som dessutom är helt skoningslösa?
En liten nerv av mig känner även för Margary och i viss mån Cersei men deras resa är för mig mindre intressant. (för lite lera och misär). Plus att Cersei konstant visat på dåligt omdöme samt inte är så smart vilket gör att jag inte kan heja på henne alls. Men känner för henne, det gör jag.

Inför episod 9 i säsong sex var mina nerver minst sagt trasiga. Jag ville så gärna tro att det skulle gå väl för mitt lag men vågade inte tro det. Att tro på att bra saker ska hända i Game of Thrones är lite som att tro på enhörningar.
Ain´t happening.
Och att hoppas att karaktärer ska leva respektive dö brukar inte ge något.
Kort sagt, nerverna var på utsidan och inget var säkert!
Bara se min och Elin J:s facebookkonversation inför denna episoden:





Och nu när jag äntligen sett episod 9. Wow.
Bara wow.
Jag hade gåshud halva tiden och grät resten. Det var en fantastisk och briljant episod med massa klaustrofobi och en smula hyperventilerande över drakar.
Det bjöd också på den snyggaste striden jag någonsin sett! Oj oj oj! Gritty och djävulskt, precis som det ska vara!
Ja, folk dog och ja, det var jobbigt men oj vad det börjar blir riktigt intressant i Norden nu! Alla tusen trådarna som knyts ihop, sakta men säkert!
Samt, att se Danerys och hennes drakar bränna allt var något av det bästa jag sett. Plus att det nu verkar som att hon verkligen på allvar drar till Westeros!
Med en episod kvar på denna säsong så bygger det väl upp för ett avslut på serien. Och allt jag och Svart pratade om i början av säsongen, våra teorier om vad som skulle gå ned först... där fick jag fel! Winter is coming and White walkers are still out there.
Jag har ofta fel om Game of thrones i dessa dagar. Men jag får säga att säsong 6 verkligen har fått mig upp på tårna för en tv-serie och att den levererar verkligen. Det återstår att se om det fortsätter så.
Det är en lång väg kvar och så många kvar som kan dö. Plus så många teorier som ska få sin upplösning.
Och jag ser fram emot vartenda en!

måndag 13 juni 2016

Regnbågsparaden och att orka kämpa vidare

West Pride svepte in över Göteborg som en regnbågsfärgad våg av awesomeness.
Och jag?
Jag jobbade. Konstant och intensivt typ hela tiden. Och sen sov jag. Det verkar vara någon förbannelse som vilar över detta med West Pride för mig. Jag är antingen inte i stan, jag är sjuk eller så jobbar jag så mycket att jag är helt slutkörd.

Men trots massiv trötthet på söndagen så packade jag och Svart in oss i våra vikingakläder och begav oss ned till regnbågsparaden och Proud and Nerdy. Det var Sverok Väst som arrangerade den delen i tåget och den delen slutade på ett femtiotal fina och stolta nördar.
Det blev en jättebra parad med många nya vänner och massor med stolthet och lycka. Vi hade fått låna regnbågssköldar från Edgar och Mårten och det kändes verkligen snyggt!

Foto: Martin Brosser/Sverok Väst



Foto: Martin Brosser/Sverok Väst
 Efter paraden så fick jag reda på vad som hänt i Orlando. 50 döda ihjälskjutna på en gayklubb. Ett terrorbrott och ett hatbrott riktat mot HBTQ-communityt. Det var på något sätt overkligt att komma hem från regnbågsparadens kärlek och stolthet och läsa om hatet och all död.
Det är inget ovanligt att HBTQ-personer dödas men det gör det inte mindre hemskt. Det som hände i Orlando var i en så stor skala att det knappt gick att ta in och det tog mig flera timmar att greppa vidden av vad som hänt.
Det som hände i Orlando är en påminnelse om varför arrangemang som Pride behövs. Det är inte en självklarhet att vi får älska vilka vi vill och än mindre ha privilegiet att kunna visa det öppet. Pride ger det utrymmet och ger en möjlighet att lyfta upp frågor som det borde vara självklart att vi kämpar för hela året.
Det är så jädra tungt nu men vi måste fortsätta kämpa.
För kärleken och rätten att älska vem man vill och vara den man vill.

Jag hoppas vi ses i sommar på alla pridefestivaler. Och jag hoppas ni flaggar med regnbågsflaggan jämt. Det är det minsta som kan göras.

måndag 6 juni 2016

Låt inte nazisterna kapa vikingatiden

Jag insåg att en gammal krönika jag skrivit om nationaldagen för flera år sedan inte låg uppe på nätet. Så den fick hamna här istället. Lika aktuell nu som då.

Nationaldagen rullar in lika oundvikligt som spårvagnsförseningar i december. Dags för blågula flaggor och för mig, en efterlängtad långhelg.
Jag firar inte nationaldagen men jag uppskattar den. Som adopterad från Sri Lanka ser jag på mitt delade ursprung med stolthet och för mig är det en styrka som jag inte hade velat vara utan för allt i världen. 
Jag älskar Sverige och det smittar även av sig på mitt historieintresse. Jag har i flera år sysslat med att gräva ner mig i historiskt återskapande med fokus på vikingatiden. De vikingamarknader jag besöker som viking är en fantastisk miljö där jag kan träffa nya människor med samma intresse för historia, få reda på nya detaljer om utgrävningar och festa och ha kul med sång, dans och gemenskap. 

Men det finns en tråkig detalj med marknaderna och den stavas nazisterna.Varje år, på varje marknad finns det, bland alla glada besökare, en liten grupp nazister som vandrar runt med synliga nazistsymboler. Den här gruppen ser vikingavärlden som urtypen på svensk kultur, fritt från rasifierade och mångkultur och de låter gärna sin rasism och nazism få fritt spelrum när de är på marknaderna. 
Jag vet inte vilken planet de har växt upp på men vikingavärlden är inte för dem och det är inte en plats för begränsning utifrån etnicitet eller nationalitet. Vikingavärlden är mångkulturell och enormt välkomnande. Många av marknaderna i Sverige drar vikingar från Norge, Danmark, Polen, England och flera andra länder.

Varje gång jag ser nazister på vikingamarknader så blir jag arg. Inte bara för vad de står för men för att jag ser hur de pryder sig med torshammaren och gör den till en symbol för hat. När jag bär min torshammare gör jag det med stolthet och jag tvivlar på att de nazister som bär den har koll på att den egentligen står för fruktbarhet. Genom att använda vikingasymboler i hatsyften tar nazisterna
vikingavärlden och vränger den för att driva ut rasifierade och de som bara råkar vara i vägen. 
De kapar svensk historia. 

Låt mig göra en sak väldigt klar. Det finns ingen koppling mellan vikingavärlden och nazism annat än den som nazisterna själva vill skapa. Att de kapar svensk historia och gamla symboler är fel och bidrar till att vi känner skam över svensk historia och landet vi bor i. 
På nationaldagen, låt oss komma ihåg att vikingatiden och svensk historia är min, den är din och den tillhör alla som bor i detta fantastiska land. Den tillhör inte nazisterna och den tillhör inte de som använder den för att hata.

Detta är en krönika som tidigare publicerats 2014-06-05  i Göteborgs Fria tidning.

onsdag 1 juni 2016

Dagens Pusheen!

Jädrar vad jag har jobbat mycket på sista tiden. Alltså på allvar. Jag skojar inte när jag säger att jag är gift med mitt jobb (alla tre.. eller är det fyra?).
Men nu är en vecka av intensivjobb över och jag har lovat mig själv att ta det lite lugnare nu för tiden. Typ inte jobba varje kväll när jag kommer hem utan låta jobben vara på dagtid och sedan ha kvällarna för privattid.

I övrigt:

*Jag har hållit min första föreläsning om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och en smula Sverok för inte mindre än 70 stycken sjätteklassare. Och jag gjorde det mer eller mindre på fri hand eftersom det var så kort varsel. Det var svårare än vad jag trott att berätta på ett bra sätt om varför det är fel att kalla varandra för hora och vad det är för skillnad mellan yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men det känns som att de var nöjda även fast de efteråt mest var nyfikna på mitt hår och det faktum att jag var nörd och spelade massa spel.

*Jag och Svart har börjat träna! Vi var på första passet idag och det kändes verkligen i armar, knän, leder, ben... ja överallt! Men det är en bra smärta och jag är glad för den. Det är trist när jag märkt av att kroppen lagt ned mer och mer och att jag har ont i lederna. Och ännu mer trist är det att jag bara har mig själv att skylla och konsekvent har varit för lat att göra något åt det. Fail på mig, deluxe.
Men förhoppningsvis ska det bli träning två gånger i veckan nu hela sommaren och vidare. Kroppen ska bli bäst och hålla några år till!

*Jag har hunnit spela lite spel med fina vänner mitt i all stress! Lite Star Wars piggar alltid upp!

Nu.. är det snart helg och innan dess har jag en ledig dag så jag har fyra dagar ledigt! Det är stort eftersom det känns som jag ligger typ fyra år efter i min sömncykel. Så bortsett från en liten fest så kan ni kanske gissa hur min helg ska se ut!