söndag 31 januari 2016

Courage for our friends

Det har återigen varit saker som hänt som gör världen och Sverige till en jobbigare plats. Det kryper närmare och det är klart att det påverkar mig.
Precis som vanligt när det händer så tittar jag på Lord of the rings  och försöker hitta något att hålla fast vid.
Jag har gjort det så många gånger att det borde egentligen klassas som en metod som inte längre funkar men likväl så gör den det.

Den här gången blev det Lord of the rings - Return of the king.  Mycket för att jag aldrig gråtit så mycket till en film som jag gjort som till den och för att det är en film där känslorna hela tiden pendlar mellan hopp och nattsvart mörker. Jag har sett den minst 100 gånger men den tar mig lika mycket varje gång.

Det är klart att rädslan finns när mörkret faller men en sak är säker. En sak som jag tänker och andas varje kväll:
Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte tillåta någon annan att göra det heller.
Jag kommer vara rädd och viktigare, jag kommer låta mig själv vara rädd. Men jag kommer möta det med öppna ögon och slåss in i det sista.
Om det här är den tid jag blivit given att leva i så tänker jag göra det mesta av det och när slutet sker kommer jag veta att jag levde och att jag gjorde allt.

Det är alltid som mörkast precis innan gryningen men det är vi som bestämmer vad vi gör i stunden då vi har en chans att ändra allt.


torsdag 28 januari 2016

Manga nummer 9: Sword Princess Amaltea


På plats nummer nio hittar vi mangan Sword Princess Amaltea av Natalia Batista. Den började ges ut 2013 och består av tre härliga serialbum.

Detta är den enda mangan på min lista som är gjord av en svensk tecknare och den är helt awesome!
Jag snubblade över den här mangan på Confusion 2013 om jag inte minns fel och det var verkligen en helt ny upplevelse för mig. Den var inte bara sjukt snygg och hade en kickass kvinna som huvudkaraktär. När jag började läsa den så kunde jag verkligen mysa ner mig i en nyskapande manga som inte är rädd för att ta nya grepp och som gav en saftig känga till det samhälle vi lever i idag.
Sword Princess Amaltea utspelar sig i en fantasyvärld där kvinnorna har makten. Det är de som gör allt arbete och fattar beslut medans männen är reducerade till kuttersmycken vars viktigaste uppgift är att vara vacker och hitta en bra kvinna att gifta sig med. 

Här möter vi prinsessan Amaltea. Hon måste rädda en prins från en drake och hitta sin plats i världen, slå sig fri från sin äldre syster, och dessutom bevisa sig för sin mamma att hon har vad som krävs för att vara vuxen.
Detta är en helt fantastisk berättelse och storyn är bra och välskriven med många små överraskningar.
Aldrig har jag varit med om en manga som vänder så här bra på könsrollerna (jag är väldigt osäker på om det ens finns någon annan) och det är verkligen en upplevelse att läsa om hur det hade varit om allt varit ett matriarkat. Det ger en mycket att tänka på och för mig så satte den här mangan ord och bilder på många småsaker jag tänkt på i vardagen.
Sedan så älskar jag att den har så bra etnisk representation! Innan denna kan jag på allvar räkna de gångerna jag läst en manga med färgade karaktärer på ena handen. Det är mindre bra. Så det är så sjukt kul att se att det här finns färgade karaktärer som är med i berättelsen på ett naturligt och otvunget sätt utan att vara stereotyper. Jag slukade Sword Princess Amaltea med hull och hår och nu när sista boken äntligen är ute så är jag mer än nöjd! Det är en mangaserie jag verkligen kan rekommendera till alla!

onsdag 27 januari 2016

Dagens Pusheen!

Snön har regnat bort! Och ja, jag vet att jag gnäller om kyla och så men nu är det slask och regn! Det är som oktober all over igen. Inte tufft alls.

Jag funderar mycket över våren och resten av året nu. På vad jag ska prioritera för att hinna med allt och på hur mycket jag vill göra vs hur många måsten jag kan kapa bort.
Missförstå mig rätt.
Måsten är inte jobb utan saker som skapar onödig stress och sådant. Helt enkelt trista grejer jag kan klara mig utan.
Ibland är det dock saker som jag vill göra men inte har tid med. Sådant är tråkigt att behöva tacka nej till.
Men jag har märkt nu att jag verkligen måste prioritera vad jag lägger mig tid på, i vilka sammanhang det är och framförallt - hur mycket det ger mig och vad jag kan ge tillbaka.
Det är lite tufft för någon som gillar att göra allt men det blir nog bra detta.
På en helt annan front så vill jag ha mer choklad men det är slut.




tisdag 26 januari 2016

Sverok och spa!

I helgen var det dags för det första mötet med Sveroks förbundsstyrelse för 2016. Det var spännande och peppigt. Inte lika mycket nervositet som förra året. Då var hela mitt huvud fyllt av tankar som:

"OMG! Hur fasen ska detta gå?"
"Vad innebär det här ordet?"
"Är jag dummast här eller känns det bara så?"

Detta året var det annorlunda. Så som det blir när man har jobbat med något i ett år och nervositeten för länge sedan har lagt sig. Man kan dyka ned i arbetet på ett annat sätt, engagera sig helt ut när man vet att detta faktiskt funkar.
Så första mötet för året var riktigt bra med mycket fokus på att lära känna varandra och workshops i hur vi ska jobba.

Vi fick även besök av Sverok Stockholm på lördagskvällen. Jädrar vad imponerad jag är av deras arbete. Fantastiskt drivet distrikt och fantastiska människor! Hatten av för dem!

Och såklart hann vi även med att spela massor och ha riktigt kul ihop!

Helgens spel var utan tvekan Codenames! Sjukt kul!

På söndagen så var inte helgen slut för min del utan jag stannade i Stockholm för att möta upp Angel.
Sedan åkte vi två ut till Yasuragi Hasseludden för att fira våra födelsedagar i förskott. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag har aldrig badat så mycket.
Yasuragi var överlag en sjukt trevlig upplevelse med mycket god mat, trevlig personal och framför allt just avslappning.
Att ligga två-tre timmar i hett vatten utomhus och bara känna att problemen i vardagen inte finns.
Att känna hur stress och oro bara försvinner och hur man kan prata om problem utan att behöva lösa dem.
Och hur de då faktiskt löser sig.
Fantastisk känsla.
Vi hann även med att prova på yoga, det var första gången för mig och något jag definitivt ska göra mer av!
Sedan att få umgås med Angel är alltid trevligt och detta var ju inte bara att vi firar att vi båda fyller jämt i år.
Vi har känt varandra i 24 år och varit bästisar så länge, bara det är något alldeles speciellt! Genom allt så har vår vänskap hållit och blivit starkare. Heja oss!

Älskar yukatasen vi fick med oss hem :D

torsdag 21 januari 2016

Manga nummer 10: Black Butler





På plats nummer tio hittar vi mangan Black Butler av Toboso Yana. Den började ges ut 2006 och rullar i skrivande stund stadigt på.

Det är någonting med det viktorianska London som bara gör mig helt såld. Lägg därtill lite
alternativhistoria, demoner och massa mystik och allt jag har att säga är "Ta mig, jag är våren!"  
Berättelsen om Sebastian och hans mycket unge herre Ciel Phanthomhive är spännande och en som börjar småskaligt för att sedan bli ett storslaget drama men som ändå lyckas ha fokus på Ciel och Sebastian.


Deras relation är i övrigt en av de mer skruvade med starka hierarkiska ramar och en spänning som nästan går att ta på (vilket det väldigt lätt blir när den enda vill ha den andres själv och enbart är tillbaka hållen av ett kontrakt) Lägg därtill undertoner av yaoi ihop med en stor dos humor och brittiska maner och du har en riktigt bra duo som inte gör en enda sida tråkig. De är helt klart seriens stora styrka och att se de två jobba ihop genom alla utmaningar blir aldrig tråkig. 

Toboso Yana har dessutom kombinerat sin duo med bra sidokaraktärer som ger historien en bra bakgrund och ett bra flyt framåt,  oavsett om kapitlen rör dödsdockor eller tebjudningar.
Att serien sedan är sjukt snyggt tecknat gör den väl värdig plats tio på min lista!

torsdag 14 januari 2016

Mina topp-tio mangaserier!

Ett nytt år och dags för lite topplistor!
Först ut är mina topp tio mangaserier! Hurra hurra!
Manga och jag har en rätt lång relation och om jag inte minns fel så började den med One Piece när den dök upp på svenska (kan också vara Ranma som fanns tidigt på biblioteken)

Nuförtiden när all manga ligger uppe på nätet så läser jag ohemult mycket manga, minst fyra-fem gånger i veckan och jag försöker hitta en ny serie varje vecka.
Jag har numera mangor jag följer slaviskt och där jag spänt väntar på ett nytt kapitel. Jag har mangor jag börjat läsa och tappat intresset för, mangor jag läser om hur många gånger som helst och mangor som jag älskar men som aldrig avslutats.

Och när jag bläddrar igenom mina favoritmangor så är de olika men ändå lika på ett sätt.Det som fångar mig i en manga är en bra story, bra karaktärer, vettiga könsroller och framför allt ska den ge mig något.
Den behöver inte kunna lösa världskrisen men den ska antingen ge mig mer kunskap eller väcka tankar i mig, vare sig det är om könsroller, vänskapsband, historiska miljöer eller hur man överlever en zombieapocalypse.
Viktigast av allt är dock att den ska beröra mig på ett känslomässigt plan.
En bra manga ska kunna väcka känslor i mig, vare sig jag blir arg, ledsen, glad eller deppig. Så tio torsdagar framöver så blir det nedräkning mot min absoluta toppmanga, häng med!



Yuri Lowell från tv-spelet Tales of Vesperia. Ingen manga ursprungligen men sjukt bra spel!




onsdag 13 januari 2016

Dagens Pusheen!

Jag har typ börjat träna! Nej, alltså på allvar! Må så vara att snö och slask ligger som en blöt filt över staden men jag rör på mig. Det är lite av ett vårtecken!
I övrigt så läser jag väldigt mycket. Jag och Dan tuffar ju på med vår Sagan om Isfolket-podcast och vi är nu uppe i 11 avsnitt! Men det innebär också att jag läser om hela serien och parallellt med det läser jag ut en del gamla böcker som jag hittar på biblioteket. Det är något alldeles speciellt i att bara sjuka ned i soffan med en bok och nyponsoppa efter jobbet.

Just det, jag tog och skrev en debattartikel för SVT Opinion om Star Wars som gjorde att hela min twitter och min inbox exploderade. Det var en något udda upplevelse men jag ångrar inte att jag skrev. Lite för kul och viktigt ämne att skriva om. Debattartikeln kan läsas här.



torsdag 7 januari 2016

Dagens Pusheen!

Som ni kanske har märkt så har #pusheenonsdag utgått under jul och nyår. Det har sin förklaring i min lathet i kombo med en vilja att spela spel och mysa med familjen i hemmet.
Men elva dagars ledighet är över och dags att gå tillbaka till vardagen!

Jag började så smått jobba i måndags och det var väldigt trevligt att vara tillbaka i rutiner efter julledigheten. Å andra sidan så älskar jag att sova så kroppen och tidigare morgnar är fortfarande inte helt i sync men det ger sig!

Vårt hem är lite i kaos eftersom vi renoverar två rum parallellt men Svart är bäst i världen och sliter massor med det när jag är trött och inte orkar. Han är verkligen världsbäst. Januari ser ut att bli en rätt bra månad med en del olika jobb, ett möte för Sveroks räkning och lite föreläsande.
Men eftersom DÖDSKYLAN (typ -10 grader) slog till i början av veckan så tänkte jag ägna min ledig tid åt datorn och att gosa.



onsdag 6 januari 2016

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad

"Det är en oerhört ensam väg att vandra som misshandlad kvinna i ett samhälle som säger sig veta hur utsatta kvinnor och barn har det utan att handla. Kan man veta utan att förstå?"
Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad, sid 203

Egentligen ska man väl vänta till slutet med att säga vad man tycker om en bok men jag tänkte inleda med att säga att Kristina Lovebys bok "Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad" är en av de starkaste och mest gripande böcker i ämnet jag läst. 
Inte för att Kristinas berättelse om övergrepp och våld i nära relationer är unik eller att hon är ensam i sitt slag utan för att boken inte slutar med hennes berättelse. Den andra delen av boken är en slags välbehövlig handbok i hur man kan hjälpa och stötta de kvinnor som blir utsatta för våld.
Efter att ha läst igenom första delen av boken är det väldigt tydligt att en sådan handbok behövs.

Kristina skriver rakt på sak utan inlindande ord om hur hon i sex år levde i en våldsam relation med psykisk och fysisk misshandel, otrohet och en skavande känsla av att det när som helst kan smälla.
Hennes berättelse om hur hon träffade och föll för charmige Marcus som lovade henne världen men sedan gav henne ett rent helvete är som att dyka ned i en isvak med kallt vatten. Hon berättar om sin situation på ett rakt och brutalt sätt som gör att det inte går att sluta läsa 
Det skär i hjärtat av att läsa hur ensam hon var i sin utsatthet när till och med hennes egen familj tog Marcus parti och köpte hans ursäkter rakt av.
Botten för mig på den punkten är när Kristina ligger på sjukhus efter en operation och har bett om att inte få träffa Marcus för att hon är rädd, så fruktansvärt rädd för vad han ska göra mot henne och deras nyfödda dotter. Men Marcus lyckas ändå med sitt flörtiga sätt få en sjuksköterska att släppa in honom eftersom hon tycker att "En så trevlig man kan väl inte vara farlig." 

En sak som griper mig mycket är öppenheten i Kristinas berättelse. Hon skonar inte sig själv när hon berättar om hur hon gång på gång hoppas att nu, denna gången, så ska Marcus hålla vad han lovar, nu ska det äntligen blir bättre. Hon skriver tydligt om sitt hopp, sin besvikelse och om sin inre konflikt då hon älskar Marcus och vill ha ett liv med honom och samtidigt vet att detta är en situation som kommer döda henne.

Så hur funkar då upplägget med att boken är indelad i två delar?

Svaret är att det fungerar överraskande bra.
Del två av boken riktar sig till dig som privatperson och ger bra information om vad du kan göra om du misstänker att en vän till dig är utsatt eller om du själv är i en våldsam relation
Jag kan inte nog understryka att detta är den del av boken som verkligen kan göra skillnad för den som vill hjälpa till.
Här finns information om sjukhus och kvinnojourer och vad som är viktiga att tänka på från det att det uppdagas fram till vad som är bra att tänka på i en domstolsprocess.
Det som gör den här biten så viktig är att den information som står här ges av någon som varit med. Det är inga skönmålningar om ett samhälle som alltid stöttar utan här ges en bild av hur en kvinna blir bemött och det är ovärderlig information att ha med sig när man tänker igenom detta med kvinnor och våld i nära relationer.

Och det är just skönmålningarna av hur en våldsam relation som jag tror att den här boken kan hjälpa till att krossa.
För en misshandlad kvinna beter sig inte på ett visst standardsätt, det går inte att säga vem som är en kvinnomisshandlare (en bra ledtråd är att det är inte måste vara ett monster utan det kan lika gärna vara den charmige killen som alla älskar eller den blyge killen som verkar lite nördig.)
och varje våldsam relation ser inte alltid ut på ett visst sätt.

Det här var i övrigt en extremt jobbig bok för mig att läsa på ett rent personligt plan men bara det tyder på att den har lyckats, både i att beskriva Kristinas situation och att fungera som handbok.

Jag inser att jag har väldigt lite negativt att säga om den här boken och kanske skulle det vara att det känns som det saknas en annan röst i boken. Någon som inte är Kristina.
Den här boken är baserad på erfarenheter och skriven ur ett jag-perspektiv vilket gör att den har styrkan att vara personlig och nära. Samtidigt så hade jag gärna fått in en annan röst som kunde berätta om hur det såg ut, kanske från någon av de vänner som Kristina berättar om i boken.
Det är väl det enda negativa men kort sagt:
Som en överlevare till en annan så välkomnar jag starkt den här boken och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa den.

För att återkoppla till inledningscitatet: Kan vi veta utan att förstå? Svaret är nej, det går aldrig att förstå utan att ha levt det men ett bra första steg för att skapa mer förståelse är att läsa Kristina Lovebys bok.



*Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad av Kristina Loveby ges ut av Idus förlag.

tisdag 5 januari 2016

Grattis Mr Miyazaki!

Idag fyller en av mina absoluta favoriter inom filmskapandet år! Mr Hayao Miyazaki firar sin födelsedag och jag har så många fina minnen till hans filmer. Den första jag såg var Princess Mononoke som jag fick låna av min kusin och sen var jag tokfast. Genom den upptäckte jag resten av Studio Ghiblis filmer och det kan ha varit något av det bästa som hänt. Jag tittade redan på anime i massor men nu upptäckte jag en rad långfilmer jag kunde se om och om igen.
och de har hänt med. Jag tittar fortfarande alltid på någon av Ghiblis filmer när jag är sjuk, när jag är ledsen, när jag är glad... Ja helt enkelt när jag känner för det. Jag tröttnar aldrig för jag hittar hela tiden något nytt i filmerna.

Miyazakis filmer, både som han regisserat eller de han bara varit löst inblandad i har gett mig så mycket, både i form av fantastiska berättelser och främst i form av underbara förebilder.
Nausicaä, San, Ashitaka, Chihiro, Arietty, Kiki, Shizuku...De är alla fantastiska karaktärer som visat mig att det lönar sig att gå sin egen väg (även om det kan var kämpigt), att allt inte är svart och vitt och att det går utmärkt att rädda världen på egen hand.
Också, värt att notera att väldigt många av inte bara Miyazakis filmer utan också Studio Ghiblis filmer överlag klarar Bechdeltestet!

Så igen, stort grattis Mr Hayao Miyazaki och tack för alla fantastiska filmer!

Bild hämtad härifrån