Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.