torsdag 27 augusti 2015

Sagan om Isfolket-podden!

Om någon har missat det så har jag och bästaste Dan startat en SAGAN OM ISFOLKET-PODD!
Ja det krävs banne mig capslock för att säga det för det är så jädra grymt!!

Vi började prata om det i somras och plötsligt så var vi helt uppe i att planera, hitta en awesome artist som kunde måla en header, bråka med Itunes och hinna läsa om första boken(igen och igen)

Vad är då Sagan om Isfolket?

Det är en bokserie på 47 böcker. Kort sagt är det en släkthistoria som spänner över 500 år. Man får följa Isfolket genom historien och det blev ännu mer spännande i och med att släkten har sitt arv att slåss med. En ättling i varje generation föds nämligen med gula ögon och övernaturliga krafter och ibland vissa tendenser till att vilja använda sin kraft för dåligheter

Och nu är första avsnittet släppt! Det känns på allvar jättekul och på samma gång väldigt kravlöst. Sagan om Isfolket (och alla Margit Sandemos böcker för den delen) har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. De har funnits där under hela min tonårstid och utan de böckerna hade jag inte träffat Dan som i sin tur släpade  med mig på mitt första lajv.

Nu, nästan 17 år senare så poddar jag och Dan om den bokserie som betytt mest för oss båda och planen är att vi ska ta oss igenom alla 47 böckerna, ett nytt avsnitt varannan vecka!
Så jag varnar er, i drygt två år kommer ni att få höra en del av den här podden ;)

Man får hemskt gärna klicka in på vår poddsida och lyssna, den är inte uppe på Itunes än för att de har något fånig tidsläggning första gången man ska ladda upp något men den finns på sidan jag länkade till samt på youtube.

Och jag vill även jättegärna peka alla som har läst Isfolket till Sagan om Isfolket-forumet där vi lägger upp diskussionstrådar för att få hjälp av våra lyssnare med att veta vad som är bäst och sämst med varje bok!
Facebookdiskussioner i all ära men att ha allt samlat på ett forum gör livet så mycket lättare :)
Redan nu så ligger tråden inför nästa avsnitt uppe så ni som har läst Häxjakten, bok nummer två i serien, in och lämna en kommentar eller fyra :)


 Oh jag höll på att glömma, vi har även en facebooksida! Gilla den gärna:)


Vår fanatiskt snygga facebookheader som är tecknad av Elin J




tisdag 25 augusti 2015

Aquarius-syndromet och psykisk ohälsa

Detta med att vi ska prata om att man ska våga prata om att må dåligt, Det provocerar mig något enormt just nu.

Det delas så mycket länkar om att man ska våga prata om att må dåligt. Så många jag ser som delar, som uppmuntrar och som säger att "OMG så hemskt, vi måste börja prata om psykisk ohälsa!" Min reaktion är: "ja vi måste börja prata men kan ni då ta och lyssna?"Jag tittar på de som delar och vet att det är en tredjedel som kommer stå vid de vackra orden. Resten delar för att visa att man tycker rätt eller tror rätt.
Låter det hårt?
Ja det kanske det är. Men jag har tröttnat på att bli uppmuntrad att prata och sedan få en spark i ansiktet av vänner som inte vill hjälpa.
De som vänder sig bort, de som frågar om de kan göra något och sedan bara är tysta.
De som viskar bakom min rygg om ens mående men sedan viker undan med blicken så fort man ses.
Det finns en stående regel: Prata med, inte om mig. 
Seriöst, hur svårt ska det vara?


Det finns något jag kallar för Aquarius-syndromet. Det är baserat på den otroligt känslosamma och starka låt “Easy to be hard” ur musikalen Hair och eftersom “Easy to be hard”-syndromet låter inte lika bra som Aquarius-syndromet så bytte jag namn på det en smula. (Aquarius är även det en låt från musikalen Hair
I filmversionen av Hair så sjungs sången av Lafayettes fästmö( Cheryl Barnes) när hon söker upp Lafayette och konfronterar honom med det faktum att han lämnat allt hemma vind för våg, inklusive henne och deras unge son, för sitt nya liv.
Det är ett av de numren jag minns bäst från filmen, mycket för att Lafayette är så uppenbart obekväm med att hon och deras son dyker upp och han kan verkligen inte hantera att bli konfronterad med att han bara drog, det faktum att han tog den lätta vägen ut och  det största; att han vägrar låta de vara delaktiga i hans nya liv och inte kan hantera att han sårar dem.

Hela klippet kan ses här


Nåväl, Aquarius-syndromet är min benämning på när man hamnar i fällan “Jag brinner för världens orättvisor och alla som far illa men fuck it, det är så svårt att hantera vänner som mår kasst så jag gör inte det. Jag bemöter de heller med tystnad och lastar de för att de är jobbiga. Men jag är ändå en bra människa för jag bryr mig!”
Det är klart att jag förstår varför man faller för Aquarius-syndromet.
Hur jädra svårt det är när misär och vänner svåra situationer hamnar i knäet på en. Det är jättesvårt och inte alltid lätt att orka bry sig. Man har egna problem, egna bekymmer.
Men det är skillnad på vilja och ork och jag har så svårt för de som ler lite medlidande och säger att de bryr sig men ändå inte bryr sig om att dra upp en vän som drunknar.
Samhället sviker och tro mig, det kan jag hantera. Men jag blir trött på vänners svek och jag önskar att ni kunde förstå att det som dödar mig, det är just ni. De vänner som hycklar och som vägrar förstå.
Ni som säger att ni aldrig skulle blunda för någon som mår dåligt men som vänder er bort när en vän mår dåligt.
Du som sa att jag inte gjorde något för att må bättre och att jag bara var arg.
Detta var precis när jag fått reda på att polisen slarvat bort min polisanmälan och att jag var tvungen att göra om allting igen. Efter att en polisman skrattat åt mig och sagt “Lite bråk har man väl i alla förhållanden?”
Du som sa att ingen skulle tro mig för att jag bara var en instabil liten flicka.
Är det konstigt att jag kanske var instabil och grät konstant efter fem år av att ha fått sin självbild nedbruten till noll?
Du som sa att min värld var svart och din var ljus. Att du inte kunde relatera och att jag var svår. Jag ville aldrig att du skulle relatera, det jag bad om var bilder på söta kattungar.
Du som sa att folk blir rädda när jag pratar om mitt mående och att min ilska och ledsenhet skrämmer bort folk
Är det så svårt att se att jag är som människorna gjort mig?
Ta ett jävligt destruktivt förhållande med psykisk misshandel, lägg till lite fysisk misshandel och en kamp att fungera i den verkliga världen samt krydda med vänner som svikit för mycket och jag lovar dig - Du hade inte heller varit den gladaste kniven i lådan.
Men det finns så många ljuspunkter med.
Du som alltid svarar på mina samtal, som gick och går först och som bygger en arme.
Du som skickar mig paket med kakor och böcker och ett handskrivet brev fyllt med kärlek.
Du som ger mig babyugglor och kaniner när jag är en boll i soffan av ångest.
Du som skickar kort med soliga blommor och som alltid piggar upp, oavsett tid.
Du som är min Sam och som är beredd att slå världen på käften för min skull.

Och så många fler; 
Ni vackra vänner som vet och förstår att mitt trauma visserligen är en del av mig men det är inte allt. Ni som lyssnar och som ser mig bakom min trasighet och som vet att jag är en människa som vill leva ett vanligt liv. 
Ni som jag spelar spel med, skrattar med, ser på serier med och ni som jag jobbar med.
Ni som låter mig vara mig själv. Ni som inte bemöter mig som en pestsmittad människa.
Ni gör mig starkare och jag finns där för er. För det är så jag funkar, de som står upp för mig och stöttar mig, er kommer jag att skydda och slåss för.
Vi behöver prata om psykisk ohälsa men kanske behöver vi mest av allt prata om hur vi bemöter dem som orkar prata om det. Det gör vi inte med tystnad, bortvända ryggar eller falska löften om att finnas där.
Ta en funderare över hur du reagerar när någon vän pratar om sin psykisk ohälsa.
Backar du? Eller står du genom en storm som kommer blåsa över?
Som sagt, det är inget fel i att inte orka hantera en väns psykiska ohälsa. Men det är ett stort fel i att hyckla om att man säger sig vilja stötta och sedan inte vilja göra det.

---Tillägg:
Jag skrev det i inlägget i somras och sen har det blivit liggande. Men på ett sätt var det bra att det fick vänta för min sommar har varit så läkande och bra på många sätt. Framför allt så har det givit mig tillbaka en del av tron på världen i form av underbara kollegor och chefer som frågar hur man mår och klarar av att det inte är så bra. Det får mig att tro på världen, kanske inte mycket men en smula.

lördag 15 augusti 2015

Så hur var min sommar?

Sommaren är slut och efter en sista kväll med jobbgänget så är jag numera hemma med Svart och Fnatten.

Det blir sällan att jag skriver om hur tiden i min sommarstad blir. Mycket för att jag jobbar rätt intensivt och för att jag har så mycket för mig.
Kort sagt så är det en fantastisk tid och jag är enormt tacksam och glad för varje sommar jag får. Visst är det svårt att vara borta från Svart men vårt förhållande hade kraschat för länge sen om det hängde på att vi alltid måste vara med varandra 24 timmar om dygnet.
Det här året gav sommarstaden mig en välkommen fristad efter allt jädra lajvdrama. Det var skönt att komma till en annan stad och får vila upp sig, få lite distans till allt. Kombinera det med världens bästa jobb och jag kan ta mig an typ allt. Älskar min envishet på det sättet.
Sedan har jag haft helt underbara kollegor och chefer här nere med. De är förvisso alltid awesome men jag var inte helt beredd på hur mycket personligt stöd jag skulle få. Det överraskade och värmde något enormt. Det är den typen av vardaglig omtanke där jag ser att de som frågar verkligen vill veta hur jag mår och är beredda på att ge en kram om det blir jobbigt. När jag vet att mina kollegor och närmaste omgivning är medvetna och okej med att jag inte mår helt hundra så kan jag faktiskt sköta mitt jobb rätt episkt bra.
Dock luckrade all fin omtanke upp mina murar lite mer än vanligt vilket var rätt ovant. (förlåt kära kollega som jag började grina inför på morgonen när du frågade om allt verkligen var bra :))

Nåja, det var ett sidospår. Jag hade jättebra boende i år, bra rumskamrat i form av Pusheeen och hann med mycket roligt. Och eftersom jag i år kom ihåg att ta lite bilder med så får ni här njuta av dem!


Svart gav mig världens finaste mugg att ha nere på jobbet sista veckorna. Bäst!
En gammal kollega gav mig fina presenter som kom hela vägen från Japan, gliii!

En glassbåt gör vilken dag som helst bättre.


Jag delade boende med fina Pusheeen och vi hann med några AW:s. 


Jag började också att skjuta båge regelbundet i bästaste bågskytteklubben. 

Det ser inte så svårt ut men när man som jag vill träffa i mitten varje gång så... ja det blir lite klurigare.

Sista kvällen i sommarstaden spenderades på tivoli, ätandes blått sockervadd. Nom nom!



tisdag 11 augusti 2015

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det här inlägget har legat och tiggt om att bli skrivet länge men jag har aldrig riktigt fått ändan ur. Men tack vare @Nieszkas och Wonderkarin som båda nyligen skrivit väldigt bra ranter och texter  så tog jag tillslut tag i mig och skrev om det svåra i att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning.
Kom ihåg att detta är min iakttagelse och mina tankar och alltså inte någon universell sanning.

Låt oss ta en titt på en situation som uppstår alltför ofta:

Alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Men känner du ett offer så känner du minst en förövare. Här vet du vet vem förövaren är och vill stötta offret.
Offret mår dåligt och är också en vän till dig och har inte krävt att du ska ta ställning. Trots det vill du på alla sätt visa att du tror på personen och finnas där för hen.
Men det ställer till det för dig när förövaren är en vän till dig.

Vad gör du nu?

Det allra lättaste sättet för att ta ställning är att klippa kontakten med förövaren. Bara detta säga att man inte vill ha med personen att göra på obestämd tid räcker.
Samtidigt så måste förövare få ha vänner, det är jätteviktigt.

Jag anser dock i att om man är vän med en förövare samtidigt vill ta ställning för ett offer så kan man inte vara en passiv vän.
Med passiv vän innebär att man är vän med en förövare men aldrig tar upp att personen våldtagit/misshandlat en annan människa. Man talar aldrig om det med personer och frågar inte heller denne hur det kom sig att det gick som det gick.
Detta är ett rätt fegt handlingssätt och hjälper inte någon. Det sätter snarare fler i riskzonen eftersom förövaren inte får höra att det hen gjort är fel och kan begå övergrepp igen. Handlingar som inte får en konsekvens lär människor att det är lätt att komma undan och jag vägrar uppmuntra det något mer.

Jag anser att det enda sätt du kan vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning på är detta:

Att du ifrågasätter och har en löpande dialog med förövaren. Säg att du är medveten om vad hen har gjort och att detta inte är okej. Inte bara en gång utan upprepade gånger.  Poängtera att du inte tänker släppa ämnet och att orsaken till detta är att du bryr dig om din vän. Du inte låter hen komma undan med det för att hens beteende skadar andra människor. Var säker på att personen förstår vad hen gjort och börjar jobba med sitt problematiska beteende, till exempel genom terapi.

Men är det inte bra att låta vänskapen vara oförändrad och inte vara så kritiskt? HEN ÄR JU EN BRA MÄNNISKA!!

Jag förstår att man tänker så och gärna vill linda in sig i den tanken för att slippa ta tag i saker.
Men det hjälper inte, tro mig. Jag har själv varit en passiv vän och var väl medveten om att en person jag räknade som vän hade begått ett sexuellt övergrepp. Jag ställde aldrig de där viktiga frågorna:
Varför gjorde du det?
Fattade du att det du gjorde var fel?
Förstår du VAD det var du gjorde som var fel?

Flera år senare fick jag redan på att personen efter den händelsen jag visste om begått upprepade övergrepp mot andra människor.
Efter att jag och andra då försökte prata med personen och det hela tiden dök upp nya historier så valde jag att klippa kontakten.
Ibland så kommer man till den punkten med, den då man inser att personen har ett problematiskt beteende som inte vänner kan rå på och då behöver personen professionell hjälp i form av terapi.

Där lärde jag mig att det inte går att vara en passiv vän. Det hjälper ingen och det är inte på det sättet man är en bra vän eller ens en vän.

Vill du vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning för ett offer: Prata med förövaren.
Lura inte dig själv att feghet och tystnad är vägen att gå. Det sätter bara fler i riskzonen och hjälper ingen.

Jag vet att människor kan mer, vågar mer. än att bara stå tysta och se på. Jag kräver det av världen.
Foto: Iduna Pertoft

onsdag 5 augusti 2015

Feministisk solidaritet

Något som stör mig enormt mycket (som ni kanske märkt) är hycklandet när det gäller förövare och övergrepp.  Det blir liksom aldrig gammalt att älta över för det dyker jämt upp människor som fortsätter bete sig illa men ändå påstår att de vill göra rätt
@Nieszkas som är en helt briljant person skrev häromdagen en väldigt bra rant på temat som jag tycker alla bör läsa:












Många kommer säkert nu fråga sig hur man göra för att agera rätt. Jag kan inte understryka detta nog. Vill du vara en medsyster, en vän och en bra feminist så får du inte bete dig så här.  Du kan vara vän med en förövare men du får inte skuldbelägga och nedvärdera offer för att må bättre själv. Aldrig någonsin.
Tänk en vända på hur du själv gör. Känner du dig träffad av det Agnieszka skriver så är något förmodligen inte helt rätt.



måndag 3 augusti 2015

Proud and Nerdy & Stockholm Pride 2015

Normalniklas: ”Visst är det fantastiskt?”
Jag: ”Ja, det är det. Men när man kommer hem är det så tomt och vad gör man då?”
Normalniklas: ”Man fortsätter kriga och slåss. Detta laddar en för hela året. Så att man orkar”
(Konversation mellan mig och @normalniklas när vi står på flaket och tittar ut över alla som preppar inför paradavgången.)

Jag är fortfarande helt kärleksfylld och laddad efter Prideparaden så följande inlägg kan bli en smula rörigt. Det får ni ta.


Regnbågströja med bästa animen Sailor Moon i paraden!
I lördags åkte jag och Svart upp till Stockholm Pride för att hjälpa till att rodda inför Prideparaden och delen Proud and Nerdy. Det är den delen i paraden som ordnades av Sverok, i samarbete med SF-bokhandeln och Studiefrämjandet, under parollen Nörd på Pride.
Jag har som en del av mitt Sverokarbete jobbat ihop med bästaste Linnea Risinger under året, främst med att ta fram Sverok <3 Pride, men jag får erkänna att inför Stockholm Pride så hann jag inte engagera mig ens hälften så mycket som jag velat.
Mycket beroende på bästa sommarjobbet på radion som tagit all min tid och dels för att lajvdrama hände och det tvingade ned mig på knä.
Kort sagt, jag har haft lite energi och det kändes som ett mindre under att vara på plats när tåget stannade i Stockholm på lördagen några timmar innan paraden.


Men min trötthet flög magiskt bort och väl på plats körde jag till 100% och det var så enormt skönt att göra det.
Linnea, Sebastian och Chris hade gjort ett enormt jobb med att rodda vårt ekipage på plats och väl på plats i väntan på att tåget skulle gå så var det bara att se till att allt bli bra, hålla koll på att all kommunikation gick fram, leta upp allt som skulle på plats (som vatten, resorb, sånghäften och vattenpistoler) och få kollat att högtalarna på bilen funkade.  Vi hade startnummer 177 så vi fick vänta rejält länge innan vi äntligen rullade iväg till startlinjen och kunde påbörja paraden.


I väntan på att tåget ska börja rulla!
Men sen… oj jädrar, sen var det bara kärlek och pepp hela vägen och inget organisatoriskt att tänka på mer för det var fucking PRIDE!
Jag var så jädra stolt och glad över alla som åkte och gick i Proud and Nerdy, alla fina nördar som slöt upp i episka cosplays, kostymer och t-shirts.
Det var allsång, såpbubblor, dansande och hurrarop.




Tusen tack till alla som gick i paraden i lördags! <3 <3 <3 Ni var fantastiska, så pass bra att VI VANN PRIS FÖR PARADENS BÄSTA EKIPAGE! Imponerande med tanke på att det fanns 180 stycken, men inte så svårt att förstå med tanke på att det såg ut så här hela vägen. Nu fortsätter Nörd På Pride i Malmö, missa inte det, det finns massa roligt planerat!
Posted by Nörd på Pride on Monday, August 3, 2015


När paraden var över så hatade mina fötter, mina armar och min nacke mig efter allt dansande. Svart som var duktig hjulvakt och gick hela vägen hade rätt ömma vader men det spelade ingen roll för någon av oss.
För Stockholms prideparad var kärlek och färglatt och acceptans och jag önskar att det vore så jämt. Denna känsla att kunna vara den man är helt öppet utan att gömma sig och sin kärlek

En annan sak som betydde otroligt mycket för mig var de fantastiska människor jag fick träffa i verkligheten. De facebookvänner och twitterkompisar som jag känt länge men aldrig mött i verkliga livet.

Nu fick jag träffa en bunt av dem och krama om dem och jädrar, de var lika fantastiska som jag trott. Lite underbara Megazinare i form av @aidsbrain och @normalniklas  


Ett foto publicerat av David Grundström (@aidsbrain)


Sedan mötte jag också en rad andra nördiga och härliga människor som @maria_s, @SamsonWiklund, @whoiskajsa, @fenrishi
, @vildvittra, @LKYelisabeth  samt @francesBlaxell (som jag visserligen träffat innan men hon är awesome!)
Sedan så har vi hela Sverokgänger med Alex,Linnea, Chris, Sebastian, Nicolas
Jädrar vad det laddade upp mina batterier ytterligare av att få träffa dem, skratta ihop och få pepp och stöttning!


Här kan ni se Sveroks egna bilder från paraden!

Inte nog med att prideparaden var awesome och jag träffade massor av episkt folk. Sverok gick och vann pris för bästa ekipage med! Jag kan inte riktigt hitta ord för att säga hur stolt jag är över att vara en del av Sverok och hur stolt jag är över hur de stora steg för framåt för att stötta HBTQ i spelkulturen som förbundet tagit och ska fortsätta ta. Det är något episkt som jag hedrad över att få vara en del av.

Kort sagt, Stockholm Pride var en fantastisk prideparad med fantastiska människor och jag åkte hemåt med mer energi och mer pepp.

Nu fortsätter vi kämpa resten av året. På alla fronter.