tisdag 28 juli 2015

Princess of China- Coldplay ft Rihanna

Det är rätt regnigt i min sommarstad just nu och det är lite trist. Å andra sidan så hinner jag med att sy och pyssla desto mer här. Min trogna Mp3 har dock efter tio år tackat för sig så nu är jag musiklös när jag vandrar till jobbet på morgonen. Men innan den lade ner lyssnade jag mycket på den här låten.
Det är något väldigt fint och harmoniskt med Coldplay och Rihanna. Jag vet inte om det är att Rihannas röst funkar väldigt bra ihop med sångaren Chris Martins. Eller om det är så att musiken är väldigt mycket Coldplays men med en mörkare underton som verkligen fångar mig.


Sedan har vi då videon. Jag är medveten om att den har fått mycket kritik för cultural apropriation och jag förstår problemen med den. Samtidigt ser jag att de plockat mycket olika från många olika asiatiska kulturer och gjort en del för att leka med de schabloner man tidigare sett i kinesiska filmer, (som vackert flygande scener i luften) samtidigt som de vill vara nyskapande med kläder och design.
Kort sagt, de har lite försökt att skapa en tuff och ny video med rätter i asiatisk kultur.
Jag önskar att de försökt liite mer för att göra en nyskapande video för då hade jag varit hundra procent nöjd. Nu får jag trösta mig med den fina kemin mellan Rihanna och Chris Martin. Det funkar det med




fredag 24 juli 2015

The chain of skuldbeläggning

Jag tänkte vi skulle prata lite om hur vi bemöter de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel. 

Japp, det blir ännu ett inlägg och det beror på att jag fortfarande ser samma typ an sunkiga argumentationskedja som går runt, både bland vänner och på sociala medier.
Det är den typ av argumentationskedja som går ut på att ifrågasätta offret på ett sätt som vare sig är konstruktivt eller stöttande men som är dolt under en fernissa av omtanke.
Jag kan inte svara på om den fernissan beror på att man inte fattar eller på att man faktiskt inte vill stötta ett offer.
Men det retar mig något enormt att se detta tankesätt hos vänner och människor jag vet faktiskt säger sig vilja stötta offer.
När handling och filosofi går emot varandra och människor fortfarande inte greppar hur fel de gör, då krävs en pedagogisk bild för att visa hur fel det kan bli.



Tänk efter rejält.
Om du vill stötta de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel och vill leva upp till vad du säger, följ då inte The chain of skuldbeläggning och misstro.
Det krävs inget åtal eller fällande dom för att kunna lyssna och tro på en person. Att intala sig det är tyvärr enligt mig en rätt feg väg för att slippa tänka själv, avsäga sig ansvar och framför allt låta bli att hantera att en vän farit illa.

Om du vill stötta någon på ett konstruktivt sätt så är det första steget att lyssna och tro på en person.
Det kräver ingen domstol. Det kräver empati och
att du tror på din egen förmåga att bedöma människor.

fredag 17 juli 2015

Adam Tensta och att sätta ned foten mot rasism

Högst rankad i min twitterfeed under eftermiddagen var nyheten om att Adam Tensta lämnat TV4:s morgonprogram mitt under sändning som ett statement mot att han anser att kanelen normaliserar rasism. Adam Tensta  publicerade på onsdagen en debattartikel i Aftonbladet och var bland annat inbjuden till studion för att prata om den. Och han sa sin mening och gick sedan. Like a baws.





Jag ville bara ge honom världens största high five för det var så rätt!

Normaliseringsprocessen av rasism är något som idag går väldigt fort framåt i Sverige och jag tror knappast att någon kan ha missat detta.
Det är alltid från den gamla godingen ”får man inte säga n-boll länge?” till att debatten först om varför det är fel att bränna ned EU-migranters läger.
Jag ser detta alltför ofta på facebook och twitter för att det ska kännas bra.
Klumpen i magen när man snubblar över rasism är något som gör mig kallsvettig och livrädd. Jag säger att jag är van att hantera det men rädslan kommer jag nog aldrig bli av med.
Och det gör det inte lättare av att rasismen har gått från att vara enskilda händelser till att bli en regelbundenhet, alltså en normalisering. Vissa dagen vill jag bara stänga ned facebook, slänga datorn i sjön och bosätta mig under en sten i tron att om jag bara slipper se skiten så finns den inte. Men så funkar det såklart inte.
Och det skär i hjärtat på mig när normaliseringen av rasism börjar sippra in i media. Det uppmuntrar och stärker den rasism jag ser ute på nätet och i vardagen och ger den legitimitet. För att inte tala om att det ger bränsle åt alla troll som felciterar yttrandefriheten.
Att våga sätta ned foten mot rasism och framför allt mot normaliseringen av den är enormt viktigt
Just därför blir jag så glad när hur Adam Tensta agerar i detta och tydligt visar att har man, som TV4, en nollvision mot rasism så funkar det inte att boka en person som gjort uppenbara rasistiska yttranden och sedan som kanal inte gå ut och säga "sorry, vi fuckade upp och borde inte bokat".
Det spelar ingen roll här att personen bett om ursäkt, det får stå för personen, för TV4 själva har ett ansvar över vilka de bokar in.
Adam Tensta är en person med hög status och möjlighet att nå ut till många människor. han är en person som driver en aktiv debatt om rasism och hans agerande här sätter avtryck och skapar en debatt som sprider ringar på vattnet.

Och tillsist, ni som frågar och undrar:

Varför stannade han inte och tog debatten?

Debatten har legat uppe länge men TV 4 har genom sitt handlande valt att putta undan den till en plats där de slipper ta ansvar för den.  Det är inte Adam Tensta, en person som rasifieras hela tiden och som vet hur rasism funka, som ska ta debatten för det har han bevisligen gjort.
Om och om igen.
Det Adam Tensta gjorde var att sparka tillbaka debatten om hur man normaliserar rasism från den undanskymda vrån rakt i knät på TV 4. Kanske får detta de ansvariga att vakna och ta sitt ansvar.
För är det några som ska ta debatten så är det de.

tisdag 14 juli 2015

Teorin om den ruttna krabban

Hittade en gammal facebook-status jag skrev för längesedan. Det är så bra att den får hamna här med. Jag kallar den "Teorin om den ruttna krabban".
Den går ut på att det i en diskussion, till exempel de som rör feministiska frågor, antirasism, våld mot kvinnor eller spelkultur kommer in personer som vill deraila diskussionen och få den att handla om något helt annat, så kallade derailmänniskor.
Det finns en viktig skillnad mellan dessa och de personer som kommer in i en diskussion och som frågar saker av ren nyfikenhet för att de vill lära sig mer. Jag har inget emot att upplysa folk och är det något man verkligen inte fattar så kan man fråga eller googla.


Men de som vill deraila diskussionen inte är intresserade av diskussionen som pågår i fråga. De vill inte lära sig något, de har inget att tillägga och de är totalt ointresserade av att lyssna på andra.
De här derailmänniskorna är väldigt ofta män och när de kommer in och vill byta ämne eller fokusflytta frågor så låter det så här jädra dumt i mina öron:

Alla: Låt oss diskutera den här apelsinen.
Random man: Men den här ruttna krabban alltså...
Alla: Eh, det är en annan sak så...
Random man: NEJ! jag vill prata om MIN ruttna krabba!
Alla: Men här pratar vi om apelsiner, det går inte att jämföra.
Random man: Fan vad ni förtrycker mig, yttrandefrihet!
Alla: Åh men suck *instablock*


Detta är för mig otroligt tröttsamt och jag har under åren gått från att försöka svara dem till att numera blocka ut dem direkt.
Jag har börjat klassa derailmänniskorna som en form av internettroll som nyttjar varje tillfälle att säga sin mening, oavsett vad ämnet handlar om.  För det ger mig mer att tala med än vägg än att resonera med en derailmänniska

Det finns en tid och en plats för alla diskussioner och jag förstår att folk är diskussionsugna och kanske har man en fråga man verkligen vill diskutera.  Om det är sjukt viktigt för dig, starta en egen tråd på din status eller i aktuellt forum.
Men släng inte in din orelevanta ruttna krabba i vartenda diskussion som händer. Ruttna krabbor gör ingen glad.


fredag 10 juli 2015

Försvar av förövare och kvinnovåld

En väninna till mig postade igår följande länk på facebook. Den handlar om 25-åriga Anna som bröt med en man som i flera år gjort hennes liv otryggt. Hon hade inte fått något hjälp från polisen och när hon tillslut bröt med honom så dödade han henne. Det är tyvärr ett alltför vanligt exempel på mäns våld mot kvinnor och när polisen inte tagit det på allvar.

Min väninna skrev: "När folk säger att jag är larvig som är rädd för mitt ex som flera gånger sagt att han ska döda mig. Folk sa säkert samma till Anna. "

Min väninnas situation ligger på en helt egen nivå av vidrighet och jag blir så arg när jag tänker på hur folk bemöter henne.
Vad hon skrev fick mig att fundera över detta med försvaret av förövare. Jag ser det rätt ofta. Inte bara i tidningsartiklar och nyheter, i sociala medier och i domar utan även hos människor jag umgås med.

Låt mig göra en sak klar, det finns få människor jag föraktar så mycket som de som försvarar förövare, särskilt när det görs på det här sättet. Men jag ser det som sagt tyvärr på tok för ofta och det skär i hjärtat när jag ser det bland vänner och bekanta.
Det som förvånar mig är attityden som finns runt detta och jag finner det väldigt märkligt. Detta att man kan med att avfärda en person som uttrycker oro över ett dödshot med ett "Sluta larva dig" och inte inse hur nedvärderande detta är mot personen.
Min teori är att personerna inte ens är medvetna om vad de gör samt att de hamnar i en försvarsställning.

Jag tror att många tror att försvar av förövare är detsamma som att vara vän med en förövare.
Det är inte samma sak. Klart att förövare måste få ha vänner. Att vara ensam är ett dåligt sätt för att någonsin få insikt i vad man har gjort och att därmed kunna bättra sig.
Men i och med att många blandat i hop dessa två, att vara vän med en förövare och att försvara en förövare, så blir de arga och känner sig påhoppade när en person lyfter upp att man känner sig otrygg eller fått dödshot från sitt ex. För det är väldigt många som är vänner med förövare. Jag ska gå mer in på detta senare under året.


Enligt mig försvarar du försvarar en förövare när du gör något av följande:

*Bortförklarar förövarens handlingar genom att säga de klassiska argumenten "Hen är en bra person!" eller "Hen har aldrig gjort något mot mig!"
*Nedvärderar ett offers upplevelse genom att prata ned den och förminska den
*Säga till ett offer att hen är larvig och inte borde ta hot på allvar
*Uppmana ett offer att inte polisanmäla en förövare man känner genom att säga att offret måste ta hänsyn till förövarens liv.

Detta är när du försvarar en förövare på ett sätt som gynnar dig och som bara är för tystnad för din egen bekvämlighets skull. Detta är direkt skadligt för ett offer. I värsta fall så underlättar du med dina handlingar för en förövare har lättare att få tag på offret och det leder som i Annas fall till mord.


Så tänk efter innan du säger till din kompis att inte vara rädd för sitt våldsamma ex, sätt dig på händerna nästa gång du blir kränkt över att någon talar ut om sin förövare och du vill skrika att "hen är en BRA SNUBBE!".
Det är helt normal att du vill försvara en vän men du hjälper ingen genom att nedvärdera ett offer.

För kom ihåg, när du försvarar en förövare så sker det ofta på offrets bekostnad. 


onsdag 8 juli 2015

BigBang - En flirt som blev en kärlek

Åh K-pop....
Som ni kanske märkt under årens lopp så händer det med ojämna mellanrum så snubblar jag igen över alla musikkärlekar från Korea och sugs ned i någon slags malström av ny musik. Och det är helt fantastiskt.
Jag har en del favoritgrupper sedan jag besökte Angel i Korea för så många år sedan och den grupp som hängt med längst är utan tvekan BigBang.

T.O.P, Seungri, G-Dragon, Daesung, Taeyang
Det är på ett sätt en sporadisk kärlek, jag har inte stenkoll på dem men när jag hör deras musik så blir jag helt nykär. Gång på gång.
När jag tittar på det så borde inte BigBang vara en så stor grej för mig. Det är en pojkgrupp med fem medlemmar och i vanliga fall borde de varit en grupp som gjort ett gästspel i mina hörlurar och sedan försvunnit ut i periferin.
Men BigBang har gått från att vara ett band som jag slölyssnat på till något jag alltid har med mig.
Jag kan inte sätta fingret helt på vad det är med dem som får mig så fast.
Visst, deras musik är bra och de är sjukt talangfulla med bra röster och en sceninlevelse som inte är av denna värld.
Men det är något mer, något som får mig att se deras musikvideos femtio gånger på en kväll och att lyssna på deras låtar tills jag kan uttala de koreanska orden perfekt.
Kanske är det att de är så skön omväxling mot all musik som jag vanligtvis lyssnar på.
Eller det faktum att de skriver mycket av sin musik och sina texter själva. En sådan sak ger toppbetyg i min bok.
Kanske är det detta att deras stil är fantastisk, jag älskar seriöst deras kläder, hår, smink och hur de lyckas med att vara så vassa och helrätt i sin stil. BigBang har dessutom blivit några av mina viktigaste stilförebilder i år. mycket för att de lyckas vara så mångfacetterade och alltid utmanar i sin stil. De lyckas alltid överraska mig och det tilltalar mig enormt. Det blir aldrig tråkigt.

Taeyang,Daesung, Seungri, T.O.P, G-Dragon


Det är samma sak med deras musik, de överraskar där med. Det är så många av deras låtar som verkligen träffar mig i hjärtat och får mig att le, dansa, gråta, vara arg och samtidigt känna att jag lever.
Det är kanske allt detta i kombo som för mig gör att BigBang lyser klarare än alla andra grupper i mitt hjärta. (förutom Backstreet boys men hey, det är en annan historia)

Eftersom jag omöjligt kan välja en video så får ni ett urval här!






måndag 6 juli 2015

Kvinnlig ilska och patriarkatets skuldbeläggande

I detta blogginlägget använder jag uttrycken manlig och kvinnlig ilska. Det är mitt sätt att uttrycka hur jag upplever att män och kvinnor uttrycker ilska inom de könsroller som är uppsatta av patriarkatet, inte på hur jag tycker att män och kvinnor bör uttrycka ilska.
Samt, jag ber om ursäkt för att detta blev ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag har ett tag funderat över detta med ilska.
Eller ja, rättare sagt, min tankekedja började för att jag blev rejält arg på ett personligt plan. (Vad jag är arg över beskrivs lite lätt här) Sedan fick jag höra att ilska är en skadlig känsla som jag borde sluta med och att allt skulle vara lättare om jag inte var så arg. Det var lite jobbigt när jag var arg.
Jag tänkte en slag på detta. För det var inte att jag inte hade rätt att vara ledsen över saker, det var att jag var arg som var jobbigt.


Och hör och häpna, det var män som sade till mig att detta med ilska var dåligt.
Här någonstans började jag fundera över hur vi ser på detta med manlig och kvinnlig ilska.

För det är inte första gången jag fått höra att jag borde sluta vara så arg men jag vet allvarligt talat inte riktigt varför det gör folk så upprörda när jag är arg.
Kanske har det att göra med det faktum att jag är en rätt liten tjej och jag har mer på sista tiden börjat visa när jag blir arg.
Det tar sig uttryck i att jag skriver det på facebook och att jag säger till människor som gör mig arg att de inte beter sig.
Och jag är så trött på att män ser min ilska som något hotande och något skadligt och lindar in det i välvilliga råd om att "det inte är bra för mig att vara arg" eller "tänk på att ilska kan ta över."
Ja det kanske den gör men det känns ruskigt bra.
När jag blir arg. men ilskan renar också något otroligt och seriöst, hade inte jag tillåtit mig själv att vara arg hade jag gått under.

Jag upplever att den här typen av kvinnlig ilska, den som syns och den som hörs, betraktas som hysterisk och farlig, som en mani.
Kvinnor får vara arga men då får de inte visa det, det ska hållas på insidan och helst bara beskrivas i dagböcker och kanske möjligen på en tjejkväll.
De får inte skriva om det, de får inte skälla ut någon och de får framförallt inte gå runt och ruva på agg.
Ilska som syns är något som förvandlar en kvinna från den klassiska mjuka och omhändertagande till något otyglat och farligt.


Jag har tidigare skrivit om detta med förlåtelse och kvinnorollen men jag kan dra det kort, en kvinna bör förlåta oförrätter, inte för att hon känner för det utan för att en kvinna ska vara mjuk och god. Om en kvinna bär agg så är hon en farlig och instabil person som tappat kontroll över sig själv

Båda dessa saker,  hur vi ser på kvinnors ilska och samt kravet på att en kvinna måste förlåta, är enormt skadliga.

För ni ser väl vad detta gör för att tvinga in kvinnor i en roll som liten, tyst och söt?

Skuldbeläggningen som händer en kvinna om hon visar sin ilska blir också stor. Ord som rabiat, bitch och som sagt, den gamla godingen hysterisk är det vanligaste.
Ett vanligt skuldbeläggande argument är: "Alltså, jag förstår att du är arg men tänk på din partner! Din ilska gör att vänner tar avstånd från hen också."
Detta är så lågt och uselt att jag inte ens vet vad jag ska säga om det. Det bidrar också att kväva kvinnors ilska genom att peka på att de måste ta hänsyn till sin partner. I mitt fall vet jag att Svart står och hejar på mig med pompoms när jag är arg. För att han vet att det är bra att jag får ut min ilska.
Genom att stötta på det här viset så agerar han som en bra man som stöttar kvinnor i deras frigörelse, en winsituation.
Som feminist och kvinna får man också höra det allra vanligaste argumentet : "Om du bara varit mindre arg skulle jag lyssnat på dig, men jag lyssnar inte på arga kvinnor."

Phu, give me a break. Det krävs lite mer än det argumentet för att jag ska sluta visa min ilska. För att citera min goda vän Wonderkarin: "Om du vill stoppa mig, då får du ta och STOPPA mig", alltså, man kan inte få mig att sluta vara arg genom att skuldbelägga mig, det krävs mer.

Jag kan inte låta bli att resonera lite här om hur olik mäns ilska framställs.
Som varandes kvinna så är det svårt för mig att säga något om hur manlig ilska verkligen är, det är något jag inte kan sätta mig in. Men jag vet hur det framställs på film och hur jag upplever det när jag ser det på facebook och liknande.
När män är arga i filmer blir betraktats ilskan så är det något ädelt, en extra drivkraft och något som gör de till hjältar. I fallen med manlig ilska på film är det väldigt vanligt att hämnd läggs in som en extra krydda för att ge en manlig hjälte lite djup.
Det är väldigt vanligt att de manliga hjältarna ska hämnats ett brott som begått mot en kvinna de älskar.
Ja mäns ilska och deras hämndbegär har det byggts många filmer om och ofta får ilskan vara något ädelt som får fritt spelrum och den få ske utan moralkakor.
Det är mycket svårare att hitta filmer som fokuserar på kvinnlig ilska och kvinnlig hämnd, tydligaste exemplet som Wonderkarin påminde mig om är Kill Bill där en kvinna ska hämnas för sin egen skull.

Detta, både hur manlig och kvinnlig ilska är IRL men även hur det framställs på film anser jag vara djupt problematiskt.

Jag säger inte att män inte ska få vara arga (Hey, manliga ilska är väl en av de få känsloyttringarna patriarkatet säger att det är okej att män visar) , men det är ett faktum att mäns ilska leder i större grad leder till våldsbrott och mord i det verkliga livet,(något som det finns statistik på).

Jag tycker det är något väldigt fel när kvinnlig ilska betraktas som hysteri och manlig ilska betraktas som något ädelt.
Det gynnar inte männen och det gynnar inte kvinnorna och det förstärker bara sunkiga könsroller. Det låser fast kvinnor i en roll där vi tvingas vara mjuka och milda och männen i en roll där det enda känsloutlopp de får lov att ha är att drämma näven i bordet och vråla.
Jag har ingen klockren lösning på hur vi ska komma ifrån detta men jag vet att ett första steg är att sluta racka ned på kvinnor som visar ilska.
För att kunna vara arg som kvinna handlar om att ta plats och kräva sig en plats. Det handlar om att ta makten över sin egna känslor och att hitta sin röst.

Slutligen vill jag bara säga detta.

Jag tänker vara arg när någon gör mig arg, jag tänker skälla å folk när de inte beter sig. Jag tänker peppa andra tjejer till att våga vara arga när oförrätter begåtts mot dem. Jag tänker inte skuldbelägga dem till att gömma undan den känslan.
Jag tänker riva världen igen och igen för att detta ska hända för jag vägrar se mer skuldbeläggning av tjejer som är arga.