tisdag 30 december 2014

Mitt år 2014

2014 lider mot sitt slut och jag tänkte sammanfatta året en smula. För vilket härligt år det har varit! Till stor skillnad från 2012(även känt som världens sämsta år) och 2013 (känt som året då all energi gick åt till att stå upp och börja gå igen) så har 2014 varit ett år av glädje, nyvunnen tillit till livet och en tro på mig själv och styrkan jag har för att ändra världen.


Jag blev tillfrågad av Sverok att arrangera Spelkultur och feminism ihop med bästa Thom Kiraly. Något som var enormt kul och givande.


I samma veva blev jag tillfrågad om att sitta med i en panel om nördfeminism på Feministisk festival. Den upprepade senare jag, Natalia Batista och Johnie Ekman på Bokmässan i Göteborg. Foto: Amanda Alba Casanellas Donoso

Jag har hunnit med att föreläsa en del, här på spelveckan i Stockholm i Sveroks regi. Foto: Emma Pilsäter


Jag arrangerade "Isis-en samlingsplats för nördfeminister" (#isisnerdfeminism) för andra året på GothCon. Det blev en stor succé och det peppade mig till att vilja vidareutveckla mitt initiativ och göra det större men också mer tillgängligt. Foto: Gill Edgar

Ett första försök på det var att arrangera en Prova-på dag i Figurspel och kortspel där #isisnerdfeminism samarbetade med GothCon och Arena 29. Mycket lyckat och jag hoppas kunna arrangera fler sådana småevent.


Jag kommer nog aldrig sluta älska Backstreet boys och att än en gång få se dem live var episkt.


Jag har börjat hitta en stil jag är bekväm med som är jag. Inte den jag tror att andra vill att jag ska vara utan en som faktiskt är äkta.

Feminism är för mig numera en självklarhet. Att tänka intersektionellt samt ha med mitt feministiska tänk in i nördvärlden kommer lika självklart.  Jag vill se mer av det under 2015.
Det blev inte mycket lajv för mig i år men jag hann åka på "Spår av Frost 3" med världens bästa grupp(tack för att ni tog emot mig med öppna armar). Foto: Johanna Nilsson

Och det blev även Krigshjärtalajvet "Knektar som hatar cordover" för mig där jag fick lajva med bästaste Khazad, något som sker på tok för sällan men alltid är episkt. Foto Mia Jormelius
En smula viking hanns det också med, här en bild i Vargklämman efter Hamburgsunds vikingamarknad. Foto: Gill Edgar

Det var ett ascoolt Harry Potter-lajv på ett slott i Polen. jag var inte där men jag var där på ett sätt ändå. Som Ministrys of magics egen posterauror. Lätt coolast. Foto: Gill Edgar. Redigering: Mia Häggström


Jag fick lyckan att spendera ännu en sommar i Halmstad och jobba med både radio och tidning. Sjukt kul. Min fritid spenderades med anime, AW:s med nyfunna vänner och träning. 

Tillbaka i Göteborg fick jag återuppta mitt liv med Svart igen, han är seriöst det bästa som hänt mig.

Jag hängde även med vänner och gick på musikal.

Inspirerad av Anouk så tog jag äntligen och klippte sidecut, något som jag verkligen trivs med och som passar mig sjukt bra.

I slutet av november blev jag invald som ledamot i Sveroks Förbundsstyrelse. En helt otrolig ära som jag hoppas kunna leva upp till. Foto: Julia Ceasar

onsdag 24 december 2014

God jul förresten!

I sista stund bjuder jag härmed på en julebild på mig, Svart och vår fnatt. Det kan vara den bästa familjebild som tagits på oss. Ever



måndag 22 december 2014

Jessie J - Min senaste musikkärlek

Av en ren slump så upptäckte jag en för mig helt ny sångerska idag. Jag satt och slölyssnade på youtube och Bang Bang kom upp i min playlist. Och jag bara, Wait whaaat, vem katten är tjejen som sjunger först?
Vilken röst!
Vilken utstrålning!
Kort sagt, jag föll som en vingklippt drake.
Den fantastiska tjejen heter Jessie J och är en engelsk sångerska som har hållit på några år.
Och när jag lyssnade igenom hennes musik insåg jag att jag hört en del av låtarna innan. men jag hade inte koll på att det var hon som sjöng. Mycket dåligt av mig.
Men Jessie J då, vad är det som gör att jag föll för henne?`Först, hennes utstrålning, denna enorma scennärvaro som gör att hon verkligen dominerar allt. Andra, hennes röst! Mångbottnad, mycket bredd och härligt rå. Sist men inte minst, att många av henne låtar har rätt feministiska budskap och är en känga i ansiktet på vad tjejer borde vara och inte. Och Jessie J sjunger med enorm inlevelse och självdistans så jag blir bara helt glad i kroppen. Igenkänningen är stor




Jag tänkte att jag länkar in videon till Bang Bang med, mycket för att den är väldigt bra, med tre riviga tjejer i centrum. Jessie gör ett kanonjobb här.
Jag är fortfarande lite osäker på vad jag tycker om Ariana Grande vilket grundar sig på att jag inte hört så mycket av henne.
Och jag ska inte ens börja prata om Nicki Minaj! Hon är bara ascool och en sådan jädra tuff människa. Heja!




tisdag 16 december 2014

Kvinnoregistret och ett krossat förtroende

Idag vaknade jag upp till nyheten om att polisen i Stockholm har haft ett olagligt register över kvinnor som anmält att de blivit misshandlade.
Tusentals kvinnor som anmält misshandel av olika anledningar finns i registret med namn, anmälan men också med detaljer om deras familjer, relationer och personliga liv. Saker som i många fall inte har relevans för deras anmälan och dessutom används för att nedvärdera och håna kvinnorna.

En kvinna som anmält misshandel med blodvite beskrivs som "Målsägaren borderline samt bipolär", en annan som anmält upprepad misshandel beskrivs så här" ”Louise är en liten flicka med problem. Ärendet inget för oss.”

 Registret har funnits i över tio år och där beskrivs även kvinnornas etnicitet och religion. I registret finns även ett stort antal släktingar till kvinnorna listade, det är barn, föräldrar och syskon.

Nu har jag varit så saklig jag kan vara i det här. När jag läste nyheten på morgonen så blev jag först helt kall inombords,. Jag tog på mig kläderna, borstade tänderna och lämnade hemmet. Först när jag satte mig i bilen och körde mot jobbet kom känslorna. Jag hyperventilerade, kämpade med tårarna och ville bara skrika.
Tusen minnen från min egen polisanmälan förra våren slog mig i ansiktet och jag hade inget försvar mot det.
Det mest smärtsamma var insikten om hur jag blev behandlad då, alla misstag och det slarv som gjordes med min anmälan inte var ett enskilt fall.

När jag tittar igenom granskningen som gjorts så ser jag att det finns ett tydligt mönster i hur man bemöter kvinnor som anmäler misshandel. Det är nedvärdering, misstro, ifrågasättande och slarv.
Precis det som mötte mig och som jag tidigare skrivit om här.
Mer detaljerat så slarvade polisen bort min anmälan i nästan två månader. Inte förens jag ringde och frågade så började de leta och det visade sig att polismannen jag talat med inte skickat in den. När jag väl fick anmälan hemskickad så var den full med fel. De hade fel på dagen, på hur förhållandet sett ut, skadorna och tidpunkter på händelser jag angett. De hade fått fel på vad jag krävde för efterverkan.
Jag var så otroligt ledsen och arg då.
Jag ringde och talade med en poliskvinna som var otroligt stöttande och bra, hon rådde mig att skicka in en skriftlig överklagan där jag krävde att de skulle rätta min anmälan.
De rättade den och lade ned den. Utan att prata mer med mig eller den jag polisanmält. Trots att jag hade tydlig dokumentation över mina skador från sjukhus och vårdcentral.
Efter en överklagan till så sa de att de skulle hålla ett förhör. Jag fick senare reda på att de aldrig gjort det. Men då hade det redan lagts ner eftersom de inte kunde styrka vem gärningsmannen var. Och jag orkade då inte skaffa en bra advokat och driva det vidare. Det stupade på brist på pengar och på min ork och ledsenhet.
Jag anmälde i början av våren, det var inte avklarat förrens i slutet av hösten och mycket berodde på misstag, felaktiga uppgifter och slarv från polisens sida.
Något jag tänkte på men inte orkade gå djupare in på var att alla manliga poliser jag talade med bemötte mig med misstro, ifrågasättande och nonchalans. Jag fick från den första polisen höra repliken "Man bråkar i ett förhållande, det är lite det man får ta"
Alla kvinnliga poliser jag talade med var stöttande, peppande och chockade över hur jag blivit
bemött och hur det slarvats med min anmälan.
Jag ångrar inte att jag anmälde men det var något av de jobbigaste jag gått igenom. Men jag tänkte också hela tiden att jag haft rejält otur med poliserna och systemet. Bara otur.
Nu står mitt fall inte längre ut som otur utan som en del i ett sunkigt mönster som skriker av kvinnoförakt.

Vetskapen om det här registret skär det i hjärtat och jag skakar i hela kroppen av ilska och maktlöshet. Jag tänker på alla de som står med i registret och hur jädra svikna de måste känna sig. Jag tänker på alla de kvinnor som blir misshandlade och som kommer att bli misshandlade, hur katten ska de någonsin våga anmäla nu?
När polisen i ett register nedvärderar kvinnor som anmäler, hånar dem och förminskar deras upplevelser och konsekvent har gjort detta i tio år - Hur ska man få kvinnor att prata då? Hur ska man få dem att vilja anmäla?
Det finns ingen som helst orsak att registrera kvinnor som anmält misshandel, förutom att det är olagligt att göra det, är detta att djupt förnedra och misstänkliggöra utsatta personer som i många fall redan kämpar med ett helvete.

I registret läggs fokus på att de som anmäler är alltifrån instabila till icke trovärdiga på grund av tidigare familjeproblem eller etnicitet och därigenom
så skapas det en misstroende grund mot kvinnor som blir misshandlade vilket gynnar ett system där misshandlare sätts högre i trovärdighet.
Jag behöver väl inte säga hur allvarligt detta är.

Att kvinnor som anmäler misshandel blir misstänkliggjorda, hånade och utstötta har jag vetat länge, både från egna och andras erfarenheter.
Men jag trodde bättre om polisen, jag ville verkligen tro att mitt fall bara var otur.
Nu vet jag bättre och världen blir sig aldrig mer lik.

torsdag 11 december 2014

Snart jul men vem har tid för det?

En eftermiddag på jobbet när taket gnisslar och rutorna är dränkta av regnet som hamrar på dem så tar jag en paus och funderar lite på livet.
Detta med att det snart är jul har jag helt missat. Julpyntet ligger nedpackat i en låda någonstans, julgranen kommer garanterat inte köpas och även om glögg har druckits och pepparkakor ätits så kan jag konstatera att nej, julen och jag får ta en dejt nästa år.
Det är lite förmycket i livet för att jag ska kunna lägga ned tid på att baka och liknande. Dessutom kan jag inte baka lussekatter och pepparkaksdeg ska ätas, inte bakas ut.
Jag hade tänkt åka på Confusion i helgen och föreläsa för #isisnerdfeminism samt göra cosplay för första gången. men nu ska jag istället upp på mitt första möte för Sverok där både gamla styrelsen och den nya ska delta. med tanke på att min cosplay aldrig lämnade tankestadiet och att jag är rätt stressad över detta med att skriva nya föreläsningar så är jag är inte helt missnöjd, det kommer fler Confusion och jag har mina älskade animes att trösta mig med.
Angående helgen så känns det jättebra att det finns ett sådant här möte så att det blir en bra överlämning. Jag känner några i nya styrelsen hyfsat väl och andra inte, samma med gamla styrelsen så det ska bli kul detta. Så många drivna och engagerade människor på en och samma plats kan ju förhoppningsvis bara bli bra!

Annars så är det i vanlig ordning totalt planerade veckor. Det är jobb på dagarna och sedan frilans, det är förberedandet av #isisnerdfeminism inför nästa GothCon, det är planerande av nästa år ihop med Svart och det är på tok för mycket vänner jag inte hinner träffa.
Det är lite trist att vänner faller bort men jag har insett efter mycket om och men att jag måst engagera mig stenhårt i vad jag gör för att det ska fungera. Jag kan inte göra något halvhjärtat. Och tack och lov så har jag fantastiska vänner som inte låter mig glömma dem och jag i min tur försöker komma ihåg att träffa dem.
Kort sagt, mitt liv just nu rullar på och det finns just nu inget bättre än att komma hem till Svart och fnatten.



måndag 1 december 2014

Ledamot i Sveroks förbundsstyrelse

I helgen besökte jag Linköping för att delta som ombud på Sveroks Riksmöte. Det var lite annorlunda från förra året för nu hade jag blivit nominerad som ledamot till förbundsstyrelsen- och tackat ja. Tro mig, jag tänkte på det sjukt länge innan jag klickade på "acceptera nomineringen" -knappen. På vilket ansvar det skulle vara, om jag hade tid och hur jag skulle planera mitt liv. Jag kände väl att chansen att jag skulle bli vald var minimal, jag är ju rätt ny i Sverok-sammanhang och föreningsliv.
Trots det kände jag ändå att fan, jag skulle kunna ge så mycket om jag blev vald. Så i sann optimistisk anda planerade jag om mitt liv, skar ner på saker och insåg att ja, blir jag vald kommer jag kunna satsa på det här.
Jag kom med i valberedningens förslag men fortfarande så räknade jag aldrig riktigt med det.

Så kom då riksmötet. Jag gick upp i talarstolen sista dagen, nervös som katten och höll ett sjukt kasst tal om varför jag skulle bli en kickass ledarmot (seriöst, jag måste lära mig att vara piggare på morgonen) och jag fick i alla fall avsluta med citera Peter Weylands fina TED-talk till Prometheus.
Det var inget bra tal och jag var helt beredd på att inte bli vald. Sedan började folk plädera för mig i talarstolen. Nästan alla som var uppe, många som jag inte kände, talade för att de ville se mig i styrelsen.
Det var så stort och jag vet inte om jag förtjänar detta. Det gjorde mig så glad och enormt rörd. Jag satt och tryckte ned tårarna för att inte börja gråta av alla känslor. All kärlek.
När omröstningen var klar så visade det sig att mer än 80% hade röstat på mig som ledamot.

Jag kan inte ens beskriva hur enormt stolt, glad och rörd jag är för det här förtroendet jag får. Från och med januari 2015 så sitter jag ett år framåt och jag tänker lägga ned min själ till att leva upp till det här chansen att arbeta för Sveriges största ungdomsförbund.

Ni får förlåta ett virrigt inlägg för jag kan inte riktigt smälta all kärlek och hur fantastiskt detta känns.
Detta är seriöst något av det största som hänt i mitt liv.