torsdag 25 september 2014

Krigshjärta 6.6 - Knektar som hatar cordover

Det har återigen blivit för få lajv för mig i år. Jobb och andra saker sätter käppar i hjulet för mig men nu i helgen kom jag äntligen iväg på lajvet "Knektar som hatar cordover", ett lajv i Krigshjärta-kampanjen.

Här nedan är lite info som vi fick innan lajvet om handlingen, notera att den skilde sig lite mellan Cordovien(sidan där jag spelade) och Gillet.

September 320. Kriget i Jorgala har i princip stannat av och gränsen mellan nord och syd blivit alltmer fast och tydlig, men i Valoi fortsätter konflikten. I södra Valoi finns en viktigt och tillika vacker bro som vaktats länge och noga av de valoriska trupper som finns i området. Via den bron fraktas mycket förnödenheter och trupp och den har länge utgjort ett problem för cordoverna.
Jag och Khazad på lajvet som Arinja och Marius.
 Bild: Mia



Efter mycket överläggningar beslutar sig den cordovska stridsledningen för att agera. Det kommer att dö cordover och jorgaler, men deras liv kommer också ha offrats för något betydelsefullt. Bud skickas till Fort du Nord om att det behövs motsvarande ett par cordovska fänikor med blandade rotar, däribland sådana vars liv ändå är i skuld till Cordovien eller Jorgalien.


Två tillfälliga fänikor sätts ihop i Fort du Nord med en blandad skara av gardister, däribland några rotar från 40:e straffänikan. De skickas norrut under augusti och i mitten av september sker den välplanerade attacken mot bron. De valoriska trupperna i området är oförberedda på det dödsförakt som vissa av de cordovska och jorgalska gardisterna uppvisar och attentatet mot bron lyckas. En solig septemberdag hörs en explosion, följd av ytterligare ett par stycken och sedan rasar bron samman.


De cordovska fänikorna drar sig tillbaka under det efterföljande kaoset, men fänikorna är splittrade då uppdragets natur krävde det. De cordover och jorgaler som utförde själva attentatet var straffgardister och deras förluster är höga. Några av rotarna befann sig långt från huvudstyrkan och när ordern om reträtt kommer hinner de inte ansluta innan de är avskurna. Vissa gardister har kommit bort från sina rotar eller sett hela sin rote omkomma. Det är om dessa rotar och gardister som lajvet handlar.


Nu fast på fientlig mark och utan högre befäl än rotemästare måste gardisterna enas kring om vad som ska göras och inte minst: hur. Finns det mer av värde i området? Går det att ta sig oskadda söderut till närmaste cordovska utpost? Vilka fiendetrupper kan finnas här? Enade vi stå, splittrade vi falla, men vem borde leda?

Jag spelade min ulvroll Arinja som jag spelat innan och med den här gången så blev hon den längsta kampanjroll jag spelat i Krigshjärta. Hon är en härlig roll, precis lagom manipulativ, glad och bitter. Hon är även den mest mångbottnade roll jag spelar just nu och för att vara ärlig så vet jag knappt ens själv vart hon kommer att ta vägen. Om hon kommer få sitt lyckliga slut eller sluta död långt från allt hon bryr sig om.
Men det är ett senare problem!
Till detta lajvet hade hon hamnat som befäl för en straffrote vilket innebar att hon var rätt långt ner på skalan trots sin befälsgrad. Till råga på allt var roten nere på en person efter att resten dött vid brosprängningen...
Så jag var inställd på en helg där jag och Khazad skulle springa runt i skogen själva och att jag skulle ha minimalt med ansvar

HAHAHHAHAHAAHHAHA!

Jag kunde inte haft mer fel. Och jag vet inte vad jag gjorde för fel men på lördagen så inser jag att merparten av cordoverna vänder sig konstant till mig som befäl för order och för att få veta vad som ska göras. Något som var extremt trevligt både inlajv och offlajv då jag gillar att peka med hela handen och styra upp saker men som var väldigt oväntat.
Men det gav mig kul spel och massor att göra, både med att styra upp saker och att inlajv sucka över folks brist på individualism.
Och jag fick smyga i skogen, springa för mitt liv, känna en smula dödsångest, röja hemligheter och jag tror och hoppas att jag lyckades ge rejält med spel till andra.

"Knektar som hatar cordover" var ett rätt fysiskt lajv där vi sov ute under stjärnorna utan tält eller annat. Vi hade bara med oss den packning vi kunde bära med oss och inte en smula mer. Det rådde inte nattfrid och vi hade inte möjlighet att laga till maten över eld eller liknande. Vi kunde hela tiden bli överfallna och hamna i strid och den insikten gjorde att nerverna låg på utsidan hela tiden. Jag sov fullt påklädd med skorna på första natten och vapnen redo (andra natten tog jag av min skorna).
Det är konstigt men det är den typen av lajv där jag får tänja mina gränser och leva med alla sinnen på helspänn som gör att jag mår som allra bäst.

Så här trött och full i skratt var jag efter lajvslut där jag stod i regnet. Men samtidigt så jädra lycklig
 Bild: Mia 

måndag 15 september 2014

Ett av de finaste filmögonblicken någonsin.




Frodo: I can't do this, Sam.


Sam: I know.
It's all wrong

By rights we shouldn't even be here.
But we are.
It's like in the great stories Mr. Frodo.
The ones that really mattered.
Full of darkness and danger they were,
and sometimes you didn't want to know the end.
Because how could the end be happy.
How could the world go back to the way it was when so much bad happened.
But in the end, it's only a passing thing, this shadow.
Even darkness must pass.
A new day will come.
And when the sun shines it will shine out the clearer.
Those were the stories that stayed with you.
That meant something.
Even if you were too small to understand why.
But I think, Mr. Frodo, I do understand.
I know now.
Folk in those stories had lots of chances of turning back only they didn’t.
Because they were holding on to something.


Frodo: What are we holding on to, Sam?
Sam: That there’s some good in this world, Mr. Frodo. And it’s worth fighting for.

onsdag 10 september 2014

Slutet på en fin era

Efter en tids funderande så tog jag igår beslutet att kliva ned som redaktör och skribent för Megazine.
Sidan dra åt ett håll och jag åt ett annat, tiden räcker inte till helt enkelt.
Men jädrar vad det kändes tungt att säga hejdå. Jag har verkligen älskat och älskar fortfarande Megazine, både att skriva och podcasta, men främst människorna. Dessa underbara härliga nördar som man har pratat med nästan varje dag på nätet, bollat tankar och idéer med och bara slösnackat med om allt möjligt.
Jag är fortfarande så glad att Niklas ville ge mig chansen som redaktör,det jag har lärt mig har varit helt ovärderligt, både när det gäller hemsidor, hur man når ut till människor och att arbetsleda.
Sedan har mitt arbete med Megazine varit en väg för mig att kombinera två av de saker jag älskar mest: Mitt nördintresse ( främst tv-spel, datorspel, manga, anime) och skrivande på en nivå som är mer än bara rent bloggande. För jag älskar att skriva och det är väl inte direkt någon nyhet att det är ont om fasta journalistjobb i Sverige idag, till och med för någon så grym som mig.
Nu i framtiden så kommer jag lägga min fritid på mitt projekt #isisnerdfeminism, spela mer tv-spel, läsa mer manga och planera livet.
Det kommer nog att bli rätt bra det här med



fredag 5 september 2014

Förlåtelse och patriarkatet

Jag tänkte vi skulle prata lite om detta med förlåtelse. Eller snarare om kravet på att man måste förlåta. Samt krydda med en smula genusperspektiv på det hela.

Jag har märkt att det vilar något väldigt heligt över detta med att vilja förlåta enligt många människor. Det märks då jag läser tidningar och böcker och ser på tv. Men främst från vänner och bekanta som ger råd till andra, det trycks enormt på det viktiga i att kunna att förlåta.
Att kunna hitta viljan att förlåta människor som gjort en illa är enligt många det mest.. tja, vad ska man säga, det mest godhjärtade man kan göra. Det höjer upp dig till en ny nivå och du blir närmast helgonförklarad.
Kontentan av detta är att du måste förlåta alla för att vara en bra människa!

I alla fall om du är kvinna.

Pressen på att man som kvinna ska förlåta sina mobbare, sin våldtäktsman, sin sexistiska kollega, sin tafsande chef är enorm. Samhället och även människor runt omkring pressar på att du måste förlåta för att kunna gå vidare och inte fastna. Och det är nog att du säger till människan som har gjort fel mot dig att du förlåter hen.
Om en kvinna inte förlåter är en vanlig jargong att hon är en bitterfitta som inte har något humor och en sådan vill man väl inte vara

Det har fått mig att fundera rejält på vad det är så farligt med en kvinna som vägrar förlåta.
Kanske är det för att man går emot en slags sunkig patriarkal bild av hur en kvinna ska vara: Mjuk, mild, tålmodig och alltid med ett leende.

Nu tänker jag ta mig själv som exempel ett tag. Jag är inte en mjuk, snäll och mild människa. Jag är en rätt envis och tjurskallig person med vass tunga och kort stubin. Detta är något jag har utvecklat under de senaste åren då jag började hitta mig själv och för en gångs skull fick lov att vara mig själv.

Jag har tappat räkningen på de gånger som upprörda vänner hävdat att jag måste förlåta mitt ex.
Här är de vanligaste argumenten jag fått höra:
"Om du inte förlåter så kommer du aldrig bli lycklig!"
"Alltså, tänk på att han mår askasst av att du vägrar förlåta honom."

Just detta dyker ofta upp, argumentet om att förlåta för någon annans skull. Jag förstår det verkligen inte. Varför ska man förlåta bara för att någon annan ska må bra? Och om jag inte förlåter någon så är jag en dålig människa?
Ser ni skuldbeläggandet här som tvingar en att förlåta oavsett hur man själv mår?
Det är inte en hjälp för någon som är ledsen eller arg att tvingas förlåta eller känna sig som en dålig människa för att man inte vill det.
Förlåtelse ska vara något som ger en själv ro och frid, annars kan det enligt mig kvitta.
Jag förlåter när det känns bra i hjärtat, oavsett vad det är. För annars ligger saker kvar och gör ont i långa perioder. Då är det inte avslutat och inte färdigt.

I de här diskussionerna om förlåtelse brukar det alltid dyka upp ett fördömande om min ilska.
"Varför är du fortfarande så arg på honom?"
Ja, för att det kanske är en bearbetningsmetod?
Men det skaver ändå hos flera av mina bekanta, detta att jag är arg. Jag har fått så många  välmenande  felaktiga råd: Jag är för arg, att det skadar mig och hur andra ser på mig. Att jag borde tagga ner så att inte folk tror att jag är... hysterisk.

Även det är ett klassiskt patriarkalt synsätt och en fin härskarteknik som syftar till att trycka ner kvinnor i en roll som mjuka, milda och utan egen röst.
För kvinnor ska ju inte ska bli arga. Inte på riktigt. I alla fall inte vuxna kvinnor. Helst inte små flickor heller.
Låt mig säga att de vänner och bekanta som har problem med att jag är arg och vägrar förlåta, inte direkt är mina vänner längre.
Och detta handlar inte bara om min rätt att vara arg och bestämma över mina egna känslor utan om hur vi bygger upp strukturer för könen.

Att kunna vara arg som kvinna handlar om att ta plats och att kräva plats.
Att som kvinna vägra förlåta för någon annans skull handlar om att sätta sig själv i främsta rummet.
Nästa gång du har en tjejkompis som blir arg, säg inte till henne att tagga ner. Ge henne istället en high five och peppa henne för att hon kan vara arg, för att hon tar plats.
Och skippa rådet om att man alltid måste förlåta.
För man kan gå vidare, man kan ha ett asbra liv med fantastiska upplevelser och vänner helt utan att behöva förlåta någon för att samhället och vänner säger att man borde.

tisdag 2 september 2014

Gäst i Fan of History och en smula hyllande till Hatshepsut

Dalan heter en av mina äldsta och käraste vänner i hela världen, vi har känt varandra så länge att jag faktiskt tappat räkningen. Anyhow, vi bor i olika städer och ses väldigt sällan men lyckas ändå både hålla kontakten och hitta på roliga grejer. Det var bland annat Dalan som är orsak till att jag en gång i världen började lajva, bara det!
Vi är båda väldigt mycket historienördar av rang och Dalan håller på med en youtube-kanal som heter Fan of History där han går igenom allt mellan himmel och jord i historieväg, främst äldre historia. Och i helgen var jag gäst i den och vi pratade om en av mina absolut största idoler, nämligen Hatshepsut. Världen coolaste farao och en av mina första kvinnliga förebilder. 
Det var väldigt kul och roligt, mer sådant kommer det nog bli i framtiden. Att prata om saker jag gillar och verkligen brinner för med vänner är riktigt kul.
För mig är både detta och att podcasta något väldigt kul och spontant som är härligt att ha som fritidssyssla och en skön avkoppling från jobbet.
Jag är sjukt ovan vid att tala framför en webbkamera (vanligtvis när jag gör tv så följer kameran liksom med mina rörelser) men det får ni ta!
Rekommenderar att ni lyssnar igenom de andra avsnitten av Fan of Historiy, det finns extremt mycket vettigt i dem och massor med fakta som inte brukar komma upp nr man googlar. Avsnittet om Jezebel, drottning av Israel lärde mig sjukt mycket jag inte hade koll på.




Rekommenderar att ni lyssnar igenom de andra avsnitten av Fan of Historiy, det finns extremt mycket vettigt i dem och massor med fakta som inte brukar komma upp när man googlar. Avsnittet om Jezebel, drottning av Israel lärde mig sjukt mycket jag inte hade koll på. Jag prenumererar på kanalen och det är trevlig lyssning innan och under jobbet när jag har tid!

Här är länken till Fan of Historys facebook sida, gilla gärna!