måndag 26 augusti 2013

Livserfarenhet del 3: Att polisanmäla sitt ex för misshandel

Jag skrev tidigare i bloggen här om att mitt ex kanske inte var den bästa typen att ha ett förhållande med. Under våra fem år tillsammans så var detta med psykisk misshandel mer regel än undantag även fast jag aldrig riktigt fattade ens hälften av vad han gjorde och den andra hälften ville jag inte inse för mig själv.
Det tog enormt lång tid innan jag ens kunde börja prata om hur illa vårt förhållande hade varit, nästan ett helt år efter det att vi gjorde slut. Jag har skrivit det jag vill skriva om det här på bloggen och en del på min facebook.
Jag tänkte att detta blogginlägget skulle handla om ytterligare ett steg i min bearbetning.
Nämligen om hur jag polisanmälde mitt ex för fysisk misshandel.
Det tog nästan ett och ett halvt år från det att misshandeln inträffade tills jag vågade kliva in på en polisstation med papperna från vårdcentral i handen.

Så vad hade hänt?

Det kunde ha varit helt odramatiskt egentligen. Jag orkade inte ta att bli nedtryckt mer, att aldrig få prata, att alltid bli rättad och att alltid bli överkörd. Vi skulle prata om detta med respekt och att lyssna mer på varandra. Vi började bråka istället. Jag drog mitt ex i håret. Han dunkade in mig med huvudet före i en vägg och vräkte ner mig på golvet.Jag minns att han grät massor och sa att jag borde veta bättre, att det som hänt var mitt fel, jag minns att jag bad om ursäkt för att jag börjat tills jag tappade rösten.
Jag haltade och hade blåmärken efter det och väldigt ont i huvudet.

Två dagar senare tog Svart med mig till akuten då jag inte kunde gå upp ur sängen utan att ramla ihop.
På akuten så misstänkte de hjärnskakning, något som vårdcentralen senare den natten konstaterade.

Så det var med de papperna i handen jag satt i tre timmar på polisstationen och väntade. Bekräftelsen på mina skador. Jag visste att det förmodligen inte skulle gå till vara sig domstol eller utredning. Det var en händelse utan vittnen och jag tog inga bilder på mina blåmärken eller på mitt knä som fått sig en smäll och svullnat upp när jag slog i golvet.
Jag fick komma in, tala med en polisman, fick gjort en anmälan. Mina ben har aldrig skakat så mycket som när jag gick ut från polisstationen. Jag minns att jag gick mot bussen och kände mig både död och levande. Död för att jag äntligen vågat se hur illa det varit. Levande för att jag tagit ett stort steg mot att aldrig någonsin låta någon trampa på mig igen.

En polisanmälan tar lång tid att hanteras och jag visste redan från början att mitt fall inte skulle gå till domstol om jag inte valde att lägga ner rejält med tid och pengar på det. Polisen gjorde ett dåligt arbete med min anmälan. Först genom att slarva bort den, sedan genom att skriva en felaktig anmälan som jag var tvungen att överklaga för att få dem att rätta. Den lades ner en gång, jag överklagade en gång. Men brist på vittnen gör mycket, är det något jag lärde mig under utbildningen så är det att fall där ord står mot ord extremt svårhanterliga.
Jag hade mycket bra samtal med enormt bra poliser som tog det på allvar och hjälpte mig vidare, jag hade också kontakt med poliser som tyckte att "det är väl sådant man får ta i ett förhållande, hö hö" (ja, de var män).
Tillslut hade jag valet att skaffa mig en bra advokat och driva det vidare hela vägen till domstol. Det stupade på min ork och på pengar, krasst men sant.

Trots alla turer och den extrema tröttheten och all energin det tog så ångrar jag inte en sekund att jag faktiskt anmälde. Jag vill inte vakna upp om tjugo år och undra varför jag inte anmälde. Jag ville sätta ner foten, för mig själv och för all framtid.
Ingen ska behandla mig på det viset igen.

söndag 18 augusti 2013

Podcastare för Megazine!

Min nördighet frodas och mår bra och den underhålls flitigt även i arbetslivet. Jag har ju redan skrivit här om mitt arbete på Deculture vilket är väldigt kul. Och nu så har jag tack vare fina Vargsyster även börjat podcasta tillsammans med henne för Megazine! Hurra hurra!

Podden hete MegaNörd och i den så pratar vi kort sagt om allt mellan himmel och jord-så länge det är nördigt.

Vårt första avsnitt ligger ute nu, både på Itunes (helt gratis)och man kan även lyssna via Megazines hemsida här! I det diskuterar vi främst den svåra frågan: Vem är egentligen en nörd?



MegaNörds fina header med Vargsyster och mig,ritad av Annluis Rodriguez!






fredag 16 augusti 2013

Till mina vänner!


 Jag är så glad och tacksam för er. Ni som jag lärt mig är äkta och inte fega eller falska. Ni som uppmuntrar. Ni som peppar och finns där. Ni som jag kan bli arg på och bråka med och vänskapen finns ändå där. Ni som jag diskuterar, analyserar och skrattar ihop med. Mina fina underbara, nördiga, hjärtevarma, sjukt smarta vänner.
Jag ger er för lite creds men jag älskar er.






The Love Song av LM. C

Are you ready? Go? Stay? Go!
Are you ready? Go! Go! Go!
This is for everyone I love...
To sing a love song...
To never lose a single thing...
I lived holding them all.
If you're not prepared to extend your hand,
you can't reach any further.
Are you ready? Go? Stay? Go and sparkle!
Here we go with all these pure feelings.
It was never just the words I wanted to get across.
My soul's voice will never turn to words.
How much has to gather to reach you?
To the irreplaceable people I love,
I sing an endless song.






måndag 12 augusti 2013

En för alla och alla för en.... Eller?

Jag kanske är för mycket idealist eller bara inte tillräckligt cynisk. Eller så är jag för cynisk och har blivit mjukare.

Hur som helst.

Det har i vanlig ordning stormat rejält på min twitterfeed och så klart så händer detta på min semester så jag inte hinner ta i det ordentligt.
Stormen handlade om rasism och det handlade om vem som “får lov” att engagera sig i kampen mot rasism.
Det som gjorde mig arg i hela twitterdebatten var åsikterna att man måste vara av en viss typ för att få engagera sig mot rasism. Man måste ha varit utsatt för rasism eller i alla fall inte vara för privilegierad.
Detta är så dumt att jag vet knappt ens vart jag ska börja.

Jag skrev så här på twitter som svar på allt.:




Det är väl inte någon överraskning att det finns mycket rasism i Sverige och att det tyvärr växer rätt stadigt. Tack och lov så växer också rörelsen mot rasism vilket gör mig glad.

Jag är en stark och aktiv motståndare till rasism och det baserar sig mycket på att jag blivit utsatt för det själv. Samt att jag tycker att detta med att diskriminera och misshandla människor på grund av hudfärg och nationell tillhörighet är extremt fel och inget som hör hemma i en vettig värld.
Jag har inget till övers för människor som säger att de är rasister, drar rasistiska skämt eller inte kan greppa att det finns rasism. Utan bättring så åker de ut ur mitt liv och de är inga jag saknar.

Däremot så tror jag på att när människor säger att de VILL kämpa mot rasism  och visar det så är viljan äkta. Oavsett hudfärg eller bakgrund.
 
Jag är smärtsamt medveten om att det finns ett vithetsprivilegium och att detta med tolkningsföreträde och alibiargument är något som vita ofta tar till för att nedvärdera färgades upplevelser av rasism.
Jag blundar inte för att klass och hudfärg medför privilegier och att vita människor har det lättare än mig på många områden.
Men jag tror på att ALLA kan kämpa mot rasism och att man inte ska förringa eller se ner på de som vill göra skillnad.
Ja, du kan vara vit cisman och tycka att det är för jävligt med rasism och vilja göra en skillnad likaväl som en färgad invandrartjej. Båda dessa kan gå i antirasismdemonstrationer, säga ifrån när de möter eller hör rasism och arbeta för en bättre värld.
Olika bakgrund, olika viljor men samma mål.
Jag säger inte att vi ska skita i vithetsnormen som finns eller att vi ska vara accepterande mot alla rövhattar. Igen, de som inte har greppat hur illa rasism är och vägrar fatta det har helt missat poängen med människovärde och gemenskap.

Det jag VILL säga är att för rasismen ska försvinna för gott så är det sista vi behöver en splittring om vem som har rätt att kämpa mot rasism.