onsdag 25 december 2013

Fina postpresenter som lyser upp mitt hjärta

Två fina presenter damp ner i brevlådan veckorna innan jul. Det var sjukt oväntat eftersom jag inte väntade mig något sådant och ännu mer spännande eftersom det inte stod vem/vilka det var ifrån!
Men från början, den första presenten innehöll två sjukt fina klistermärken, den tuffa sjöjungfrun fick mig att hoppa högt av glädje och enhörningar är aldrig fel. Men ingen avsändare, ingen poststämpel och ingen lapp om vem det var ifrån. Sedan visade det sig att Zinwei och en till kompis också fått samma mystiska brev med samma innehåll! Ett detektivarbete av rang tog vid där vän efter vän på facebook prickades av med hjälp av tänkbarhet, gemensamma vänner, feminist-eller-ej samt handstil. Efter ytterligare dag till så visade det sig att samma klistermärken landat i Wonderkarins brevlåda. Stort mysterium. Men vi var rätt klara över vem det skulle kunna vara och tillslut gav sig den mystiska presentskickaren tillkänna, det var ingen mindre än finaste Miranda! Sjukt mycket tack, det var världens finaste mysteriepresent!


Titta vad fina! Nu ska jag bara komma på vart jag ska klistra dem. Och eventuellt trycka upp sjöjungfrun på en t-shirt till mig själv:D

Sedan så fick jag ett till paket. Denna gång i ett julgransformat, grönt kuvert, inuti låg en tändsticksask med ett nördigt halsband i. Jag misstänkte Vargsyster men det var det inte. Och här har jag kört fast. Jag vet seriöst inte vem som skickat detta. Jag känner inte igen handstilen, jag har skrivit av en rad misstänkta och till och poststämpel och frimärke ger ingen ledtråd alls. Kanske får det vara ett mysterium, det är ett sjukt fint litet halsband och lappen till var sjukt peppande och fin!


Mystiska paketet. Flaskan på halsbander är fylld med små Super Mario-stjärnor. 




lördag 21 december 2013

I see fire-Ed Sheeran

Jag är helt kär i slutsången till Hobbit: Desolation of Smaug. Jag har lyssnat sönder den helt och hållet men jag kan inte få nog av den. Det är utan tvekan den bästa sången den här senaste halvåret. När jag lyssnar på den vill jag gråta, slåss, slita ut mitt hjärta och säga till alla de jag älskar hur mycket jag håller av dem.
Kort sagt, den får mig att känna mig levande.


torsdag 19 december 2013

Fackeltåg mot rasism

Nu ikväll gick jag med i en manifestation mot rasism. Det var stort. Regnet som vräkt ner hela dagen tog uppehåll, jag hann från jobbet i tid och hann ner till Götaplatsen och vi fick fyr på facklorna.
Enligt polisen var det minst 3000 personer som gick med mig och mina vänner i tåg från Götaplatsen till Järntorget med facklor.
Det var en partipolitiskt, organisatoriskt och religiös obunden manifestation och all jädra creed till de privatpersoner som tagit på sig att ordna den.
Enorm eloge även till polisen som var på plats hela tiden vid sidan av tåget och gjorde att det kändes tryggt och säkert samt var duktiga på både dialog och att hålla uppsikt.
Vid Järntorget blev det tal av duktiga arrangörer Karin Obermüller och Julia Forsberg samt av Christer Mattson. Loke Nyberg framförde även sin sång "Aldrig mera rädd" och en för mig ny sångerska Ingrid Hedin Wahlberg som sjöng jättefint. Vandrade hem med en lite lättare känsla i hjärtat.
Det är så enormt mycket kvar att göra, så mycket kompromisslöshet jag har kvar mot rasism.
Ibland är det skönt att både se och känna att den här kampen mot rasism, den gör man inte ensam.

Vi börjar röra oss från Götaplatsen, många stopp pga spårvagnarna

Ner genom Haga, här började vi höra de episka trummorna som välkomnade oss på Järntorget

måndag 16 december 2013

Det växer ett bo av rasism i Sverige

Det är inte ofta jag blir orolig eller rädd men nuförtiden så har jag ofta en klump i magen .
Inte så mycket av rädsla som av en klump av "WTF, vad fasen händer i Sverige?"


Jag har alltid sett det som självklart att man är emot rasism, emot nazism och att man faktiskt har nolltolerans mot det. Jag har varit bra, mindre bra och nu är jag enormt bra på att sätta ner foten när jag ser, hör eller upplever det och säga att “Det här är inte okej, det här är rasism.”

Jag är hellre för hård än för mild i det fallet för jag har till sist lärt mig att det handlar om att faktiskt ruska om människor så de vaknar och inser vad de säger och vad de håller på med. Det hjälper inte att mumla i ett hörn.

Med detta i bakgrunden så stör det mig så enormt att se hur rasism och nazism normaliseras i Sverige. Jag är arg på ett antal tidningar och kanaler som jag anser har en för slapp hållning till det, jag är arg på Sverige som land som inte tar tillräckligt allvarligt på detta och jag är arg på vänner som tycker att man ska ta rasism med en klackspark.

Det är allvarligt och det ska inte tas med en klackspark. Rasism och nazism är inget demokratiskt eller något som bör finnas. Det är ett hot mot demokrati och mot mänskliga rättigheter.
Att uttala sig rasistiskt i form av trakasserier, kränkande ordalag eller mordhot på nätet eller IRL är ett brott mot lagen.
Rasism dödar.
Nazism dödar.
Och vi har sett flera gånger, för många gånger, att de som är rasister och nazister inte drar sig för att både trakassera, förfölja och mörda de som de anser inte passar in i deras samhälle.

Det är bara att titta på vad som hände i Kärrtorp igår, det visade att rasister inte bara är beredda att slå ner de som är mot rasism(vilket vi visste sedan innan) utan även beredda att ge sig på barn och gamla.
Gränserna för vad som anses normalt, både inom våld och inom hatbrott flyttas fram och jag vägrar att låta det vara något som bara tyst accepteras.

(Mer läsning om Kärrtorp kan hittas på Politism)

Ni som skriker om att det är ett brott mot demokratin när någon tårtas, ni som säger att yttrandefriheten är det finaste vi har och att rasister och nazister har rätt att uttrycka sig med vilka medel de vill: Ta och skaffa er en verklighetsuppfattning, titta er omkring och se att våld,trakasserier och mordhot är de metoder som rasister och nazister använder sig av. 

Vi kan inte bara blunda och hoppas att det går över för det gör det inte.
Låt inte rasismen bli något som normaliseras.





Nej, jag tänker inte gå Vigilante men jag tänker aldrig, någonsin kompromissa mot rasism. Aldrig.

torsdag 12 december 2013

Möt Maddelisk, VM-mästare i StarCraft 2

Det har gått spikrakt uppåt  för Madeleine Leander, eller Maddelisk som hon är mer känd som. I slutet av november så krossade hon allt motstånd och vann en överlägsen seger i VM i damklassen i StarCraft 2, en enormt stor händelse som satte E-sport på kartan för många i Sverige. Idag räknas hon som en av de främsta StarCraft 2 spelarna i Sverige och hon blev nyligen utsedd till Årets Supertalang 2013 av tidningen Veckans affärer.
Megazine har pratat med Madeleine om hur hennes intresse för StarCraft 2 började och vad som händer härnäst.
Hur började ditt intresse för datorspel?
Anledningen till att jag började spela var att min dåvarande pojkvän Joel lyckades övertyga mig om att testa på StarCraft 2. Vi började spela 4 mot 4 med två kompisar och efter ett tag kom jag in i det och tyckte det var väldigt roligt. Innan dess har jag bara spelat Super Mario på ett gammalt Nintendo

Hur kom det sig att du bestämde dig för att börja tävla?
Enkel fråga. Tjejturneringar är svaret. Hade det inte varit för dem hade jag antagligen inte börjat tävla eller satsa på att göra det. Några kompisar berättade om tjejturneringarna och taggade mig att träna till dem och hjälpte mig och gav tips.


Berätta om första gången du tävlade!Första gången jag var med i en turnering var en tjejturnering online under första året för StarCraft 2 Jag var i platinum tror jag men tyckte det var jättekul ändå. Jag lyckades vinna några matcher bland annat med ett proxyhatch mot en protoss. Jag tyckte det var jättekul och bestämde direkt att jag skulle vara med fler gånger.


Hur tänker du när du sätter dig och ska tävla? Vad är viktigast, roligt spel eller att spela smart?
Innan jag ska spela viktiga matcher tänker jag ofta igenom ungefär vilka strategier jag ska använda. Jag brukar ofta variera mig mycket dels för att det är roligare att spela då och jag blir inte lika förutsägbar för motståndaren. Dessutom blir det roligare för de som tittar på det sättet. Jag brukar ofta försöka hitta luckor i motståndarens spel och utnyttja dem till kartan efter. Jag tycker ofta att det är jobbigt att spela på offlineturneringar och blir lätt distraherad och ofokuserad. Jag har svårt för när det är mycket ljud runtomkring och känner mig ofta pressad att prestera. Det är något jag måste jobba med.
Du var ju kommentator för Dreamhack Winter för SVT nu i slutet av november, hur kom det sig?
Jag blev tillfrågad helt enkelt och sa ja. Jag har kommenterat ESPORTSM på svenska ett tag så det spelade antagligen in.
Hur var det att vara kommentator?
Det var verkligen jätteroligt. Det kändes lite knackigt de första matcherna men sen kom vi igång och det blev bättre. Finalerna sändes på SVT och vi fick en otrolig respons. Många som inte brukar titta på e-sport hörde av sig och berättade att de inte kunde slita sig från matcherna. Jag är nöjd med finalen men ser fortfarande många saker som kan förbättras.
Är det vanligt med kränkande kommentarer mot dig som kvinnlig spelare och som kvinnlig kommentator?
Negativa kommentarer förekommer på internet mot alla som syns och hörs. Jag tror inte det är värre för att jag är tjej men kommentarerna riktas ofta åt att jag är kvinna. Som kommentator tror jag inte jag fått några kränkande kommentarer alls, däremot händer det att folk skriver ”it’s a girl” och liknande. Tyvärr är det ganska ovanligt med tjejer i scenen just nu och jag tror bara det har med det att göra.
Har det blivit bättre/värre efter VM-vinsten?Jag ser ingen förändring efter vinsten. Däremot blev många upprörda över att det fanns en damklass men den kritiken var ju inte riktad till mig.
Vad tror du kan göras för att fler kvinnor ska vilja tävla i E-sport?
Eftersom det är så få tjejer tror jag att tjejturneringar som inkörsport är jättebra. Bara några småturneringar online med små priser kan inspirera många. Det var ju så jag började och många andra med mig. Jag spelade flera turneringar där priset var en musmatta. Det är också ett bra sätt att lära känna andra tjejer som spelar. Jag tror också det är viktigt att bygga profiler. Jag tror det är viktigt att tittarna ser att det inte bara är killar som sysslar med e-sport om vi vill att e-sporten ska växa sig riktigt stor. Då vill vi ha med hela befolkningen och inte halva. Till exempel tycker jag det är jättebra att smix är med och översätter/hostar på DreamHack, eller att Ina Bäckström jobbat med sändningarna på SVT. Jag tror även det inspirerar tjejer till att satsa hårdare på e-sport.
Vad händer härnäst?
Nu blir det ganska lugnt fram till nyår. Jag har en turnering jag ska spela i men jag behöver också fokusera på jobbet just nu. I januari sätter ESPORTSM igång igen och jag ska vara med och kommentera. Jag siktar också på att vara med i DreamHack-turneringarna som kommer hållas i Sverige. Nästa år kommer jag bara att jobba deltid (56%) på Stockholms Universitet där jag doktorerar och övrig tid kommer gå till jobb inom e-sporten och spelandet.


(Publicerades ursprungligen på Megazine)

Bilder från Sveroks riksmöte


Ja, jag åkte ju som ombud på Sveroks riksmöte för första gången någonsin. Det var intressant på många sätt och på andra sätt en stor besvikelse.
Varför det var en besvikelse har jag redan skrivit om här så det ska jag inte ta upp igen.
Så jag tänkte istället bjuda på lite bilder från resan (Ja, jag har dåligt samvete för att jag inte bloggat!)


På väg till mötet, resmat stavas hemlagad pizza och julmust.

Lite ur goodiebagen:block, en Zelda mintis och penna. Samt min ombudslapp jag viftade med vid röstningar

Ena delen av första raden jag satt på. Seriösast!


Mindre seriöst vid middagen, jag vet inte vad detta rörde sig om men slåss skulle de!


KH-crewet hade lätt snyggaste t-shirts! Bild: Frida Karlsson


Robin är kränkt, en av Marias köttbitar var större än alla hans tillsammans...Bild: Frida Karlsson


fredag 15 november 2013

Redaktör och skribent för Megazine

Ibland händer det så mycket i mitt liv så att jag inte hinner blogga. Sedan så tittar jag på min blogg och tänker "Fan vad dålig jag är som inte skriver", gör en notering om att blogga och så glömmer jag bort det.
Så typiskt mig.

Jag får väl börja med att berätta en av de absolut roligaste och bästa saker som hänt den här hösten. Jag blev tillfrågad om jag ville bli redaktör och skribent för Megazine. Jag har ju redan poddat ett tag där ihop med Vargsyster(som redan är en stadig del av redaktionen) och trivts väldigt bra med både stämningen och gänget där. Så mitt svar blev ett rungande JA!!
En sak till som spelade stor roll i att jag svarade ja var att Megazine arbetar aktivt för jämställdhet och respekt i nördosfären. Och för att skryta lite till så har vi en 50-50 fördelning av män och kvinnor som skriver. Det ger en enormt hög stjärna hos mig.
Så numera kommer ni både kunna läsa mina texter och höra mig och Vargsyster podda på Megazine.
Ja, jag är stoltast i världen över att tillhöra Megazine, på allvar!

(Detta innebär dock att jag inte längre skriver för Deculture, det finns en klar gräns på hur mycket texter jag kan spotta ur mig inom samma genre. )


RegnbågsMegazineloggan!

söndag 10 november 2013

Animetipset: Scrapped Princess



Pacifica Casull är en helt vanlig flicka med helt vanliga problem. Hon är urusel på matlagning, ryker konstant ihop med sin storebror Shannon och beundrar sin storasyster Raquel som är magiker och ett under av lugn. Hon är som vilken annan 15-åring som helst.


Problemet är bara att andra 15 åringar inte behöver tillbringa livet på resande fot och betrakta varje främling som en fiende. Andra 15-åringar är inte jagade av hela världen som vill se en död.


Det är Pacifica och det gör hennes liv lite mer komplicerat. Särskilt som hon inte förstår varför alla vill se henne död. Något om en  kyrklig profetia, att hon skulle vara en bortglömd prinsessa och den lilla detaljen om att världens undergång kommer inträffa när hon väl fyller 16.
Men det har ju inget med henne att göra egentligen?
Hela världen där detta utspelar sig i är en blandning mellan fantasy och futurism med en lagom stor dos av religiös fanatism. Kyrkan har en järngrepp om människor så det är väl inte så konstigt att alla som får veta vem Pacifica vill döda henne. Till råga på allt så övervakas hela världen av de så kallade Fredsbevararna, som ena stunden är människor, andra stunden femtio meter höga stridsmonster. Naturligtvis vill dessa också döda Pacifica men de verkar ha en annan orsak.
Det som hindrar att Scrapped Princess blir en total emohistoria a la  “Varför just jag?” är Pacifica själv. Hon är en underbar karaktär att följa, just för att hon är så vanlig. Hon är inte perfekt och inte en genomsnäll människa. Hon är en obstinat 15-åring mitt i livet som nyss insett att hon börjar bli vuxen och det gör att serien får en perfekt balans av humor, misär och episkhet.
Oh nämnde jag att det finns en chans för drakar med?


(Publicerades ursprungligen på Megazine. )

lördag 26 oktober 2013

Martinas fem episka cent om privilegium

Min smarta vän Martina Jansson skrev igår en väldigt bra status apropå detta med privilegium. Den har i skrivande stund delats över 30 gånger och fortsätter spridas.
Jag älskar den och vill gärna dela den till alla som inte är vän med Martina på facebook så varsågoda med hennes fulla tillåtelse!

"Jag verkar känna en massa vita män som HELT MISSFÖRSTÅTT BEGREPPET PRIVILEGIE. 
Privilegie handlar för det mesta inte om något ni TAR, vi kallar er inte TJUVAR. Privilegie är en massa gratisbonusar ni får från olika håll, till exempel av samhället och av slumpmässiga mänskor på stan. Som vit man (speciellt om du har gott grepp om språket) kommer världen behandla dig som mer trovärdig, rikare, mer insatt, mer VÄRD. Även om det INTE ÄR SÅ (t.ex om du nu skriker "Men jag är sjukpensionär, jag är inte rik!") så är samhällets grundinställning att vara sjysstare mot dig, eftersom sådana som du har skrivit reglerna.

Jag vill inte se vita män bli SÄMRE BEHANDLADE. Jag vill se ALLA bli LIKA BRA BEHANDLADE SOM VITA MÄN.
Vissa av er kommer uppleva denna omställning som att ni BLIR sämre behandlade, för att ni inte längre automatiskt blir tilltalade först, för att ingen automatiskt frågar efter er åsikt eller för att ni inte längre får överlägset störst talartid.

Sedan finns det givetvis massa andra privilegier, och jag erkänner att jag sitter på de flesta jag KAN sitta på som kvinna, men jag är i alla fall medveten om dem och förstår hur de funkar.

Frågor på det?"



fredag 25 oktober 2013

Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna.

De senaste dagarna har en gammal debattartikel från 2003 delats runt flitigt på facebook bland mina vänner nämligen den här, "Alla män ansvarar för våldtäkterna-Johan Ehrenberg"

Den har en del poänger och det märks inte att den har några år på nacken vilket förmodligen är en av anledningarna till att många av mina vänner delat den. Så långt, allt väl.
Det som störde mig något enormt är de trista kommentarerna som debattartikeln fick när den delades runt bland mina vänner. Män som kommenterade att de känner sig påhoppade, kränkta och ledsna över att de som grupp skulle vara en del av våldtäktskulturen

SUCK!!

Jag kan mycket förstå och sätta mig in i att män blir både provocerande och arga över att klumpas ihop i en grupp och hållas ansvariga för något så allvarligt som våldtäkt.
Jag kan förstå det.
Det jag inte kan förstå är denna brist på förståelse och oförmåga till analys över det faktum som kvarstår- Att det är männen som är i klar majoritet bland de som våldtar samt den självklara frågan: Varför är det så här?

(För siffror och lite statistik över anmälda brott och våldtäkter rekommenderar jag BRÅ)

De här frågorna om varför det är män som oftast våldtar och vad det beror på ser jag ibland plöjas och analyseras bland många av mina vettigare vänner, både män och kvinnor. Men de är i minoritet bland de män som vrålar:
"OMG, hur kan du påstå att alla män är ansvariga för något så hemskt som våldtäkt och förtryck, jag är ju en bra kille, en schysst kille! *KRÄNKT*"

Här kommer den spexiga nyheten: Vi är alla ansvariga för det förtryck som pågår så länge vi väljer att låta bli att aktivt förändra det och ifrågasätta de samhällsstrukturer som finns. Vi är alla ansvariga för att förändra patriarkala strukturer som ligger bakom ruttna könsroller och kass struktur.
Och män är ansvariga i högre grad för att de har bättre rättigheter och mer fördelar i samhället.
Män är ansvariga i högre grad när det gäller våldtäkt eftersom det är män som våldtar. För kvinnor kämpar redan enormt mycket för att våldtäktskulturen ska försvinna.

Och jag blir trött när män gnäller över att de är trötta på att skuldbeläggas enbart för att de är män. Särskilt när vita män gnäller över det på ett okonstruktivt sätt. (okonstruktivt= säger att alla är elaka men vägrar inse att världen är ojämställd och vill inte göra något åt det)

Välkommen till världen där du (Ja, jag tittar på dig, du vita kränkta man) inte får glida på en räkmacka och få allt gratis, den värld när många kvinnor lever i och kämpar för att förändra genom att vägra acceptera dåliga villkor, slutshaming och att ständigt bli skuldbelagda och misstrodda när de anmäler våldtäkt.

Det finns ett stort problem om du som man inte kan eller vill se att det är en ojämställd värld och väljer att aktivt gnälla och känna dig kränkt över att vettiga män och kvinnor påpekar att män faktiskt har ett rätt stort ansvar för att se till att våldtäktskulturen ändras och försvinner helt.
Den attityden gör att problemet fortsätter, våldtäkterna kommer inte minska, snarare öka och vi kommer att kunna länka till Johan Ehrenbergs debattartikel om ytterligare tio år och den kommer fortfarande vara lika aktuell.

Att stoppa våldtäktskulturen  handlar inte om att vara godhjärtad kille eller snäll man för passiva lösningar hjälper inte. Det handlar om att aktivt tänka, analysera och förändra samhället och kunna se sin egen privilegierade ställning, i det här fallet som man och våga agera bortom sina sårade känslor.

Det hade varit bra om de kränkta männen slängde bort sin kränkthet och började tänka lite på det istället för att försvara sig. För om du är bra, snäll och vettig, varför måste du då försvara dig?


tisdag 1 oktober 2013

Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer.

Denna jädra mätartävling mellan olika relationsformer.
Jag blir extremt trött när polymänniskor säger att monogamitet är  1) isolerande 2) kräver att man måste vara svartsjuk.
Jag blir lika trött när monomänniskor säger att polymänniskor är 1) oseriösa 2) inte kan älska alla sina partners lika mycket.
Vart kommer allt detta ifrån, denna tron att en relationsform är bättre än den andra för ALLA och att de som inte håller med har FEL?
VART katten står det skrivet någonstans?


Jag vill mentalt banka huvuden i en vägg av debatten som jag varit inblandad i senaste dagen nämligen den som började i en fråga hur vi kan göra för att stävja kontrollbehov och hindra våld i nära relationer och utvecklades till en diskussion om att Relationsanakism var det bästa som fanns för där var risken mindre för destruktiva relationer.


Jag som provat på både monogama och polyamorösa förhållanden gick i taket. Mycket för att den enda förhållandet jag haft som varit riktigt dåligt varit polyamoröst och det slutade som en del vet med en polisanmälan från min sida mot mitt ex om misshandel.  Jag är allergisk mot sådana rättfärdiganden.


För det en del polymänniskor och relationsanakister missar när de höjer sin relationsform till skyarna och skyller allt på den onda onda monogamin är det faktum att as finns i alla relationsformer.


Och för att kunna det så måste vi våga vara kritiska och analysera vår egen relationsform. För den är inte idiotsäker, den är inte mordsäker.
Låt mig chockera er lite (not):


Polygami är inte 100% säkert mot destruktiva relationer.


Det är inte monogamitet heller.


Missförstå mig rätt, polyamori är enligt mig helt jädra underbart. Det gav mig frihet och utrymme och gjorde så jag träffade Svart. Jag gillar polyamori.
Det jag inte gillar är tron på att det är den perfekta relationsformen som ska laga allt.
För vet ni, det finns ingen sådan relationsform.
Det finns inget relationsform som skyddar mot sårade känslor, psykisk misshandel, fysisk misshandel,våldtäkt, svartsjuka och mord.

Och detta med att vara en våldtäktsperson, att vara en misshandlare, att vara en mördare, det är inget som har mer relationsformen att göra, det handlar helt om individen
Det är individen som slår, individen som skadar och individen som kan döda.


Att säga att en relationsform som poly och RA minskar risken för desturktiva relationer eller rentav säga att detta med misshandel och våldtäkt inte förekommer i den typen av relationer är extremt farligt.


Varför?
Jo, för då lär vi oss att blunda, vi lär oss att ignorera signalerna på att något är fel, att någon av våra vänner kanske behöver hjälp, att vår vän är en förövare. Kort sagt, vi bygger upp en perfekt värld där missdådare inte finns. Och vi tvingar de som är utsatta för det ännu djupare in i tystnad, skuld och skam.

Inom alla relationsformer finns det svartsjuka (Åh jo, inom poly och RA med), inom alla relationsformer finns utrymme för missförstånd och sårade känslor.
Men inom alla relationsformer finns det plats för kärlek, omtanke och respekt.


Och inom alla relationsformer så finns det as. De som skadar, de som gör illa, de som kan döda.
Individer.


Så, polyamori är inte perfekt
Monogami är inte perfekt
RA är inte perfekt


Ingen relationsform skyddar vare sig mer eller mindre mot as som skadar i relationer.
För det är individer som gör detta och vi kan inte skydda oss mot individer vars beteende vi inte kan föruse eller känner till.
Men vi kan lära oss att känna igen när någon i vår närhet far illa, vi kan lära oss att känna igen tecknen på att något är fel i en relation.

lördag 28 september 2013

En paus, ett ögonblick del 2

“Jag tycker det är obehagligt det som händer nu. Nej,jag gillar det inte.”

Vi sitter i köket. Det är en blåsig dag och jag har precis dukat upp maten jag handlat nere i butiken. Hon ställer fram korgen med frallor på bordet och sätter sig bredvid mig.
Hennes gamla händer skakar lite när hon häller upp vatten och kaffe.
Vi har pratat om allt möjligt, det var längesedan vi sågs. Nu pratar vi om det som skett i Skåne. Att romer har registrerats för sitt ursprung. Hon styrker sig trött över kinden, rättar till glasögonen lite.

“Det går aldrig väl det här, det kommer sluta illa.”

Hon skakar på huvudet, tittar ner på mackan med räkor som halväten framför henne.

“Ja, jag minns ju Hitler fortfarande, jag såg hur det gick.”

Jag har alltid vetat om det men det slutar aldrig påverka mig.Hon levde i ett land ockuperat av Nazityskland under Andra världskriget. Hon såg sin lärare föras bort till koncentrationsläger. Hon såg tyska soldater ta över hennes stad och vet precis vad det innebär att människor blir registrerade för sitt ursprung.

Det som händer nu i Sverige med vår politik och med vår syn på flyktingar är mer skrämmande och nära för henne för hon har minnena från Andra världskriget att jämföra med.
När jag sitter i hennes kök med munnen full med kaka och kaffe och lyssnar på hennes berättelser så krymper avståndet mellan vad man kunde göra då och vad man gör nu med en väldig fart.

onsdag 25 september 2013

Krigshjärta 5.11- Taktiska val

I helgen var jag på lajv. Jag har inte hunnit åka på något lajv tidigare i år, det har varit för fullt upp med plugg, magisteruppsats och sedan nu i somras jobb. Det har känts konstigt, jag brukar åka på minst ett lajv varje sommar och oftast två till.
Och jag brukar ALLTID se till att åka på Krigshjärtas storlajv som är typ vartannat år. Men nu i år när det var så fick jag förståeligt nog inte ledigt från mitt sommarjobb så jag fick hålla mig hemma.
Så jag var liiite extra peppad på att äntligen komma ut i skogen och lajva runt.
Platsen för lajvet var DMF-området på Kroppefjäll i Dalsland, (även mer känt som DMF-området med helvetesbacken och mördarleran i lajvartermer), ett område med massor av sjöar, blåbärsris och stigningar. Kroppefjäll är bland lajvare även känt som området med helvetesbacken och mördarleran. Hey, det är ett fjäll så vad kan man vänta sig. Men jag älskar det av någon anledning.
Och den här gången så visade det sig från sin vackraste sida med fantastisk fullmånenatt, solig höstskog med tusen gyllene löv och vackra småstigar, spegelblanka sjöar med näckrosor i vila och framförallt underbara lajvare!

Nu blir det lajvtermer deluxe men ni är varnade!

Kh 5.11-Taktiska Val

"Norra Jorgala, bakom Gillets linjer. Simon Enögas partisangrupp har slagit sig till ro i det område som de en gång tidigare tvingats lämna. Nu, nästan två år sedan luftskeppet Adler kraschade och brann ligger skogen i övrigt öde och glömd. Sakta men säkert byggs en dräglig tillvaro upp, där planer för ett fritt Jorgala kan skapas i lugn och ro. Åtminstone är det vad dess invånare tror.

Ulvrote 5421 och 5423 närmar sig den plats där de förstnämnda en gång led ett smärtsamt nederlag. Nu är målet inte gamla minnen, utan att ta sig längre in på gilleskontrollerad mark. Utan att synas, utan att märkas. Än är allt lugnt. Området förväntas vara övergivet.

En gruppering från Gillet rör sig även den mot Adlers baneplats. Order ovanifrån, ta tillbaka det som en gång lämnats kvar. Rensa det som rensas måste. Förbered för att på sikt kunna skapa en bas mot cordoverna vars närvaro endast är någon vecka bort."

En gruppering från Gillet rör sig även den mot Adlers baneplats. Order ovanifrån, ta tillbaka det som en gång lämnats kvar. Rensa det som rensas måste. Förbered för att på sikt kunna skapa en bas mot cordoverna vars närvaro endast är någon vecka bort."



Jag spelade i vanlig ordning på Gillessidan eftersom jag tycker att det är roligast nuförtiden och jag spelade för andra gången min hessbrännska webel Radha Brennan.
Webel är ett form av lägre befäl i Gillet som har befäl över en kampgrupp på ca 4-8 personer. Kampgruppen jag hade befäl över hette Järven och var en del i kompani StrumWetter som  bestod av fyra kampgrupper och som leddes av Hauptman Hilde Krüger och hennes underordnade Leutnant Ilse Brandt.
Radha är en tuff roll för mig att spela, hon är hård som sten, bitchig, rappkäftad och manipulativ. Hon är en roll som drar till sig trubbel och slagsmål samtidigt som hon är extremt autoritär och inte låter något trampa på henne.
Men just för att hon är så utmanande att spela är hon också en av de roligaste rollerna jag spelat. Detta blev andra gången jag spelade henne, första gången var på  Krighjärtalajvet "Luftskeppet som dök upp" och det kommer nog bli fler gånger.

Hur lajvet gick? Tja, Gillet dog inte och jag blev rik. Fler frågor?


Fantastisk skog och sjö gör livet bättre. Foto: Maria Rodén

Jag är expert på att inte fastna på bild men här är jag, blundades och skittrött men i mina lajvkläder. Notera att jag slåss i två lager klänningar med hosor under. Like a baws. Foto: Maria Rodén


måndag 23 september 2013

I polisens ögon finns det ett Vi och ett Dom

"Vad vi bevittnar nu är en nationell katastrof"

Jag kan inget annat än att hålla med i allt som Lawen Mohtadi skriver i sin krönika i dagens DN.  När jag loggade in på datorn i morse och såg nyheten om att polisen i Skåne registrerat tusentals romer höll jag på att slå in datorskärmen i vanmakt och ilska.
Det rör sig om tusentals människor som polisen systematiskt fört register över. Inte för brott det gjort, inte för att de utgör ett hot. Utan bara för att de är romer. Det är ett register baserat enbart på deras etniska ursprung där det rör sig om både barn och vuxna och många blev registrerade redan som spädbarn.
Det här är det mest hemska och allvarliga jag läst om på länge inom svenskt rättsväsende. För det är polisen som ligger bakom detta, inga privatpersoner.
Detta var över 70 personer som arbetade med detta register inom polisen och som var helt okej med att göra det.
Som inte brydde sig om att detta med största säkerhet är ett brott mot grundlagen.
Som inte brydde sig om att det var inget brottsregister som de sysslade med utan ett etniskt register.
Som när detta väl kom fram i ljuset säger att registret inte har något med etnicitet att göra.

Så ett register över tusentals människor, barn, vuxna, ungdomar, spädbarn som förts där merparten inte har begått brott, som sträcker sig över flera generationer bakåt i tiden och där alla är romer... Men klart det inte har något med etnicitet att göra.

Jag blir så trött.

Och det mest tröttsamma är att det utåt arbetas så mycket mer att just romer ska slippa bli stämplade som ett dåligt folk.
Romska året för att nämna en sak, utställningen på Göteborgs stadsmuseum för att nämna en annan. Det har arbetats med.
Men det spelar ingen roll hur mycket det än jobbats med för när polisen upprättar ett sådant här register då skriker det tyskt 30-tal i mina öron, det skriker etnisk rensning och andra saker som jag helst inte vill tänka på.
Detta är ett befästande av att det i svensk polis ögon finns en uppdelning.
Det finns ett Vi och Dom.




torsdag 19 september 2013

Varför feminism?


Varför är jag feminist?

När jag väl skärpt mig och blivit lite mer världsorienterad så var detta med feminism rätt självklart för mig.
Det finns så många olika förklaringar av vad feminismen är men det kan kort och gott kokas ner till följande:

"Man ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och man erkänner att kvinnor har en sämre ställning
Man vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämnställt mellan könen."

Feminism för mig handlar om att jag vill att kvinnor ska ha det lika bra i samhället och världen som männen. Jag vill att kvinnor ska kunna klä sig hur de vill, se ut hur de vill och kunna gå ute på kvällarna själva utan rädsla för att bli våldtagna.
Jag vill att samhället ska gå bort från traditionella könsroller och börjar analysera och se hur mycket av vårt beteende idag som faktiskt inte är naturligt utan beror på normer och roller vi fått nedtryckta i halsen sedan vi var barn.
Jag vill att män ska arbeta aktivt som allierade till kvinnor för att se till att kvinnor får samma rättigheter som män.

Kvinnor har en sämre ställning och sämre rättigheter i världen idag. Jag vet att för att se till att män och kvinnor ska få det lika bra så måste vi få upp kvinnors ställning till männens. Då får vi ett jämlikt samhälle.





Så varför är jag inte jämställdist? Är inte det samma sak som feminism?

Close but no cigarr. Att säga att man är jämställdist är att säga att man tror på jämställdhet för alla människor men man vill inte kalla sig feminist. Det är inte samma sak som feminism eftersom det innehåller en stor dos världsförnekelse.
Att säga att man är jämställdist är en feg utväg där man passivt kan klappa sig själv på axeln och säga att man tror på jämställdhet för män och kvinnor utan att vilja inse att kvinnor faktiskt har det sämre i världen.
Det är dessutom en form av ideologi som slår fast hetronormer och könsroller ännu mer och gör att det blir svårare att bryta ner de murar som finns i samhället mellan könen. Vissa kallar det rättvist, jag kallat det idioti.
En del säger att de kallar sig jämställister för att de inte vill bli förknippade med manshatande, rabiata feminister men det är enligt mig inte en legitim orsak.
Jämställdism visar kort sagt en skrämmande brist på verklighetsuppfattning och även hur påverkade vi faktiskt blir av de normer och samhällskrav som vi får ta del av varje dag. 
Och vi ska inte ens nämns det faktum att den ofta sätter männen i en offerroll och skyller mycket av orättvisorna på kvinnorna... Give me a fucking break.

Genusfolket och Politism har skrivit en mycket bra serie om just jämställism och Per Ström som jag rekommenderar att läsa.

Vad säger Jämställdismen del 1
Vad säger Jämställdismen del 2
Vad säger Jämställdismen del 3

Handlar inte feminismen om att förtrycka män?

Nej.


Hatar du som feminist alla män?

Suck. Nej jag hatar inte män. Däremot tycker jag extremt illa om män som beter sig som rövhattar och är sexister på grund av att de inte tänker eller låter blir att ifrågasätta dåliga sedvänjor och samhällsnormer som gör att de har de bättre eller kan bete sig hur de vill.
Jag vet att det finns väldigt många bra män därute precis som det finns bra kvinnor som aktivt arbetar för feminism och de ska ha all creed i världen.
Att se att kvinnor har det sämre och att vilja förändra sitt handlingssätt när man är i en priviligierad ställning är svårt men inte omöjligt. Samhället vi har idag och patriarkatet är inte männens fel men det är deras ansvar att förändra.



Men MÄNNEN då? De stackars drabbade männen!!

Åh dubbelsuck. Jag ger faktiskt blanka katten i om en, tre eller femtio män tar illa upp och känner sig kränkta för att jag påpekar att vi lever i en ojämställd värld.
Och jag skulle vara rik som ett troll för varje gång jag hört argument som:
"Men JAG är ju en snäll kille"
"Jag känner massor av kvinnor som inte alls är förtryckta"
"Män far faktiskt också illa, jag kämpar för männen"
"Vi måste ta hänsyn till männen!"

Att komma dragandes ovanstående argument och säga med att vi måste ta hänsyn till männen och inte dra alla över en kam är ett utmärkt sätt att inte bara förminska kampen för kvinnors rättigheter utan också att flytta fokus till de män som inte gör ett skit för att bidra till jämställdheten utan bara drar ner hela kampen.
Jag har inte mycket till övers för gnälliga män eller gnälliga kvinnor som tycker att jag är ond och elak för att jag slår på männen och deras privilegierade ställning.
Sitt ner och håll käften är mitt svar. Eller börja göra skillnad.
Jag vill hellre lägga min energi på de bra och awesome män och kvinnor som kämpar med mig.

PK-femhenisterna har skivit en bra text här om detta med de stackars männen (värt att tillägga är att när jag postade den här länken på min facebook så blev det genast en diskussion hur dåligt det var att kalla folk för cis...... håhåjajaj)


Bra länkar och hemsidor:

Politism

Genusfolket

PK- Femhenisterna

101 sätt för män att vara bra allierade




Till sist, för att en bild säger mer än tusen ord.


onsdag 11 september 2013

Spetsmaskiner, vävstolar och silkestråd!

Göteborg är en rätt stor stad. Inget snack om den saken. Jag har bott här i kanske fem år och det är inte så länge. Men jag blir ändå förvånad över hur jag lyckats missa en sådan underbar plats som Göteborgs Remfabrik.
Jag har gått förbi den lilla tegelfabriken vid vattnet flera gånger men inte tänkt mer över vad som döljer sig bakom den öppna rödmålade grinden.

Men när Ami en kväll över en trevlig fika lyfte stället till skyarna så blev jag nyfiken. Jag tror att ordet hon använde var magiskt

Och första gången jag steg in där var just magiskt. Det var som att kliva rakt in i ett stycke fabrikshistoria som sträcker sig från 1860-talet fram tills slutet av 1970-talet. Tro inte att det var som ett museum,det här var ett ställe som fortfarande levde och som andades. Inte för att det arbetade någon där men för att föreningen som driver det ser till att sköta om stället och hålla det vid liv på bästa sätt, nämligen genom att använda maskinerna och uppmuntra fler till att lära sig hantverket.
Där spetsmaskinerna lät Ka-Klonk-Ka-klonk när de tillverkade den finaste spets, där rullar med sidentråd dansade runt och flätade fyrkantiga och åttakantiga band och där det fortfarande vävdes på de gamla maskinvävstolarna.
Jag var lyrisk och gick bara runt som en mätt katt och andades, kände på silkesnoddar och ville direkt börja lära mig hantera apparaterna.
Nu i måndags släpade vi dit en bunt vänner och gick den guidade turen. Jädrar vad fräckt. Så nu är jag fast, jag kommer nog att hänga där en del i höst och vinter och förhoppningsvis lära mig hantera några av maskinerna.


Remfabrikens gamla förråd av konstsilke.

Maskinknypplad spets

Röd snodd till min kampfrauklänning!

Favoritmaskinen! Silkestråd som dansar!


måndag 26 augusti 2013

Livserfarenhet del 3: Att polisanmäla sitt ex för misshandel

Jag skrev tidigare i bloggen här om att mitt ex kanske inte var den bästa typen att ha ett förhållande med. Under våra fem år tillsammans så var detta med psykisk misshandel mer regel än undantag även fast jag aldrig riktigt fattade ens hälften av vad han gjorde och den andra hälften ville jag inte inse för mig själv.
Det tog enormt lång tid innan jag ens kunde börja prata om hur illa vårt förhållande hade varit, nästan ett helt år efter det att vi gjorde slut. Jag har skrivit det jag vill skriva om det här på bloggen och en del på min facebook.
Jag tänkte att detta blogginlägget skulle handla om ytterligare ett steg i min bearbetning.
Nämligen om hur jag polisanmälde mitt ex för fysisk misshandel.
Det tog nästan ett och ett halvt år från det att misshandeln inträffade tills jag vågade kliva in på en polisstation med papperna från vårdcentral i handen.

Så vad hade hänt?

Det kunde ha varit helt odramatiskt egentligen. Jag orkade inte ta att bli nedtryckt mer, att aldrig få prata, att alltid bli rättad och att alltid bli överkörd. Vi skulle prata om detta med respekt och att lyssna mer på varandra. Vi började bråka istället. Jag drog mitt ex i håret. Han dunkade in mig med huvudet före i en vägg och vräkte ner mig på golvet.Jag minns att han grät massor och sa att jag borde veta bättre, att det som hänt var mitt fel, jag minns att jag bad om ursäkt för att jag börjat tills jag tappade rösten.
Jag haltade och hade blåmärken efter det och väldigt ont i huvudet.

Två dagar senare tog Svart med mig till akuten då jag inte kunde gå upp ur sängen utan att ramla ihop.
På akuten så misstänkte de hjärnskakning, något som vårdcentralen senare den natten konstaterade.

Så det var med de papperna i handen jag satt i tre timmar på polisstationen och väntade. Bekräftelsen på mina skador. Jag visste att det förmodligen inte skulle gå till vara sig domstol eller utredning. Det var en händelse utan vittnen och jag tog inga bilder på mina blåmärken eller på mitt knä som fått sig en smäll och svullnat upp när jag slog i golvet.
Jag fick komma in, tala med en polisman, fick gjort en anmälan. Mina ben har aldrig skakat så mycket som när jag gick ut från polisstationen. Jag minns att jag gick mot bussen och kände mig både död och levande. Död för att jag äntligen vågat se hur illa det varit. Levande för att jag tagit ett stort steg mot att aldrig någonsin låta någon trampa på mig igen.

En polisanmälan tar lång tid att hanteras och jag visste redan från början att mitt fall inte skulle gå till domstol om jag inte valde att lägga ner rejält med tid och pengar på det. Polisen gjorde ett dåligt arbete med min anmälan. Först genom att slarva bort den, sedan genom att skriva en felaktig anmälan som jag var tvungen att överklaga för att få dem att rätta. Den lades ner en gång, jag överklagade en gång. Men brist på vittnen gör mycket, är det något jag lärde mig under utbildningen så är det att fall där ord står mot ord extremt svårhanterliga.
Jag hade mycket bra samtal med enormt bra poliser som tog det på allvar och hjälpte mig vidare, jag hade också kontakt med poliser som tyckte att "det är väl sådant man får ta i ett förhållande, hö hö" (ja, de var män).
Tillslut hade jag valet att skaffa mig en bra advokat och driva det vidare hela vägen till domstol. Det stupade på min ork och på pengar, krasst men sant.

Trots alla turer och den extrema tröttheten och all energin det tog så ångrar jag inte en sekund att jag faktiskt anmälde. Jag vill inte vakna upp om tjugo år och undra varför jag inte anmälde. Jag ville sätta ner foten, för mig själv och för all framtid.
Ingen ska behandla mig på det viset igen.

söndag 18 augusti 2013

Podcastare för Megazine!

Min nördighet frodas och mår bra och den underhålls flitigt även i arbetslivet. Jag har ju redan skrivit här om mitt arbete på Deculture vilket är väldigt kul. Och nu så har jag tack vare fina Vargsyster även börjat podcasta tillsammans med henne för Megazine! Hurra hurra!

Podden hete MegaNörd och i den så pratar vi kort sagt om allt mellan himmel och jord-så länge det är nördigt.

Vårt första avsnitt ligger ute nu, både på Itunes (helt gratis)och man kan även lyssna via Megazines hemsida här! I det diskuterar vi främst den svåra frågan: Vem är egentligen en nörd?



MegaNörds fina header med Vargsyster och mig,ritad av Annluis Rodriguez!






fredag 16 augusti 2013

Till mina vänner!


 Jag är så glad och tacksam för er. Ni som jag lärt mig är äkta och inte fega eller falska. Ni som uppmuntrar. Ni som peppar och finns där. Ni som jag kan bli arg på och bråka med och vänskapen finns ändå där. Ni som jag diskuterar, analyserar och skrattar ihop med. Mina fina underbara, nördiga, hjärtevarma, sjukt smarta vänner.
Jag ger er för lite creds men jag älskar er.






The Love Song av LM. C

Are you ready? Go? Stay? Go!
Are you ready? Go! Go! Go!
This is for everyone I love...
To sing a love song...
To never lose a single thing...
I lived holding them all.
If you're not prepared to extend your hand,
you can't reach any further.
Are you ready? Go? Stay? Go and sparkle!
Here we go with all these pure feelings.
It was never just the words I wanted to get across.
My soul's voice will never turn to words.
How much has to gather to reach you?
To the irreplaceable people I love,
I sing an endless song.