måndag 31 december 2012

Rätten att få säga hur jag mår

Jag är i grund och botten en helt vanlig människa. Jag har sorger, jag känner ilska,glädje och hat. Inte så märkvärdigt
2012 har varit ett väldigt svårt år för mig.
Jag har varit mer ledsen och arg än någonsin och så smärtsamt sårbar mot mentala attacker.
Det har kort sagt varit sjukt lätt att göra mig ledsen eller arg. För jag har inte haft några murar kvar.
Men varför skriver jag då detta på min blogg?

Jo, i och med den ökade betydelsen och användningen av sociala medier i samhället så sker det oftare att jag på sociala medier skriver hur jag mår och känner, både när jag är glad, ledsen eller arg.
Och jag vill nu genom mina egna erfarenheter lyfta upp och belysa ett vanligt bemötande som jag tyvärr har stött på allt oftare när jag skriver om hur jag mår.
Det är attityden att jag är obekväm eller besvärlig.
"Det är lite jobbigt och obekvämt för mig när du skriver att du är arg, ledsen och besviken på andra. Måste du skriva ut det?"
Läs det igen. Obekvämt.
Jag kan inte låta bli att tolka det som att de som säger detta till mig hellre vill att jag ska må dåligt i tysthet- men inte för att det skulle göra mig bättre utan för att de slipper höra det. deras vardag blir lättare.
Det är klart att jag kan väl låta bli att skriva om mitt mående
Men jag kan och jag vill numera göra det.
Och det stör mig något så enormt när människor bemöter dåligt mående på det här viset.
Fuck off säger jag till det. Hade jag velat leka martyr så hade jag lekt åsnan I-or som mår dåligt i tysthet.
Men nu gör jag inte det utan säger rakt ut att jag mår dåligt.
Och jag har rätt till att må hur jag vill och skriva det vart jag vill på nätet.
Det är en väldigt enkel sak för alla konflikträdda människor att slippa se mina "hur-mår-jag-statusar". Man kan 1) sluta följa min blogg 2) ta bort mig ur sin nyhetsfeed på facebok/sluta vara vän med mig eller 3) inte följa mig på twitter. Väldigt enkelt och jag lovar er, det tar mycket kortade tid och är vettigare än att sitta och gnälla på att jag minsann inte ska må dåligt offentligt.
Och framför allt så slipper jag drabbas av puckon.
Jag kanske är en obekväm människa och en svår vän när jag säger rakt ut hur jag mår, jag kanske tappar en del vänner på köpet men en sak vet jag.
Jag är mig själv, i varje andetag, i varje rörelse.

Och det är värt allt.

tisdag 18 december 2012

Pepparkaksgate och Disneycensur

Den senaste veckan har svenska folket tävlat om att sätta rekord i dumhet och i kränkthet.
Jag har varit för trött och less för att orka skriva om det förren nu. 
Först jagade hela landet upp sig över att pepparkaksgubbar skulle förbjudas! Eller skulle de brännas på bål? Eller steglas? Vänta nu, hur var det igen? Lite så har debatten känts.
Det har varit mycket folk som rasat över att det var en skola som beslutade sig för att inte ha med pepparkaksgubbar i luciatåget för att det kunde uppfattas som kränkande. Inte ens jag kan tycka att pepparkakor är rasistiska men jag tycker att skolan ska ha creed för att de försökte tänka ett steg längre. Och det var EN skola. 
Inget allmänt förbud från regering eller kyrka. 
En skola. 
Men trots det får halva befolkningen krupp och börjar vråla om att det är alla invandrares fel att svenska folket inte får äta pepparkakor längre. 
En missuppfattning som fortfarande inte är helt utredd av döma av alla kränkta pepparkakstwitters som flyger runt på nätet.Och mitt i allt detta glömmer man bort att det faktiskt finns en rasistisk vinkel på detta med att ha pepparkaksgubbar i luciatåget. Det finns flera, bland annat briljante Patrik Lundberg på Helsingborgs Dagblad och författaren Johannes Anyuru, som råkat ut för det jobbiga faktum att de måste vara pepparkaksgubbar på grund av sitt utseende och att de har rätter i ett annat land.
Men det är det ingen som bryr sig om utan tydligen är bevarandet av svenska traditioner bättre än att titta närmare på roten till debatten.Och roten till debatten är att det finns orättvisa och rasistiska problem i samhället. Hade inte problemen funnits hade inte pepparkaksgate blivit ett så stort problem.
I alla fall, detta var det första fallet som fick mig att bli lite mer bitter och cynisk. Jag klarar verkligen inte av korkade människor som är smygrasister.


Sen vet jag inte om någon har missat stormen som utbröt då förmodligen samma människor som bråkade om rätten till pepparkakor hörde att SVT beslutat sig för att klippa bort två scener ur Tomtens verkstad i Kalle Ankas jul på grund av att i denna del fanns tre dockor som visade upp nidbilder av människor, rätt rasistiska faktiskt.
Och oj vad Sverige gick under! Till höger och till vänster så vrålades det om att “bevara svenska traditioner”, “SVT har gått för långt”, "Det beror på att vi har för många lättkränkta invandrare" samt det gamla argumentet, “Jag har rätt att säga och tycka vad jag vill och därmed har jag rätt att bestämma vad som ska vara på tv, därmed basta.”

Suck.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta.
Men vi kan ju börja med att reda ut en sak, det var inte SVT som beslutade att det skulle klippas i Kalle Ankas jul, det var Disney själva då de inte vill stå bakom de förlegade nidbilder som de gjorde då.
Vilket de klargjorde några dar in i debatten genom följande inlägg på facebook:


“Hej!


Det verkar som att det behövs lite mer förklaring kring bakgrunden till detta beslut – så här kommer det!
Anledningen till att dessa tre dockor tagits bort är inte deras hudfärg – eller i fallet med dockan som ser ut som en äldre man – vilken religion dockan kan associeras med. Det handlar uteslutande om på vilket sätt dockorna är utformade och hur de agerar i detta sammanhang. Deras framställning påminner om hur man under tidigare decennier porträtterat hudfärg och religion på ett negativt sätt. Disney vill inte stå bakom att förmedla denna negativt stereotypa bild av en viss hudfärg eller religion och det är därför dockorna tagits bort.

Detta är ett beslut tagit av Disney globalt, vilket betyder att det inte enbart gäller Sverige. Att justera i en befintlig produktion är en mycket komplex process för Disney och sker endast efter noga övervägande. Beslutet är uteslutande Disneys och ska inte ses som ett resultat av omfattande externa protester. För Disney handlar det uteslutande om ovilja att fortsatt förmedla negativa stereotyper i vår produktion. Beslutet är tagit sedan en tid tillbaka och det införs successivt på de marknader som sänder den här filmsnutten. Att det sker i Sverige just nu har att göra med att programmet kvalitet uppdaterats. 

Med hänsyn till att kännedomen kring hur de framställningar hudfärg och religion användes under tidigare decennier kan variera från land till land har vi förståelse för att detta beslut kan tyckas mer eller mindre självklart i olika kulturer och på olika marknader. Vi har också förståelse för att produktionen som sådan har olika stark förankring i lokala traditioner och att det kan påverka hur man känner inför detta. Disney beklagar givetvis den besvikelse som kan finnas i de sammanhang där bakgrunden till denna justering inte är helt självklar.

Vi ber fortsatt om en konstruktiv dialog här i gruppen och förbehåller oss rätten att även fortsatt ta bort de inlägg som inte respekterar det. 

Hälsningar, Disneyredaktionen”


Detta är ett vettigt och bra svar från Disney enligt mig. 

Men tror ni att debatten slutar för det?
NEJ!
Vita kränkta människor som alltid ska driva saker lite längre rasar över att det är en övergrepp mot deras barndomsminnen att plocka bort dessa dockor. 
Och jag är bitter och lite mer cynisk än allt annat när jag känner att vardagsrasismen smyger närmare och växer i den jord som kallas vita kränka människor.
Jag hoppas att den jorden blir ofruktbar och slutar som Gobiöknen. Eller möjligen Merkurius. 
Torr, öde och död.

måndag 17 december 2012

I love it-Icona Pop

Icona Pop är en duo jag upptäckte 100 år efter alla andra. En av orsakerna är att det är väldigt sällan jag lyssnar på radio när jag är hemma och därför så missade jag helt jättehypen som var kring dem i somras.
Men så nu för en månad sedan så slog kärleken till med full kraft. Och de här tjejerna förtjänar all creds i världen. De är inte bara megatrevliga och roliga, de gör fantastisk blipblopmusik med skinn på näsan och rejält med attityd.Så lyssna och dansa bort vinterrusket!




söndag 16 december 2012

Rädda kattdjuren!

Nu är jag tigerfadder. Någonstans i världen så går det runt en tiger som mina pengar går till varje månad. Eller så har den tigern inte fötts än. Hur som helst så hoppas jag att mina pengar ska göra så att det största kattdjuret i världen inte ska dö ut.

Jag har alltid älskar tigrar. Eller ja, alla kattdjur. Alltid, ända sedan jag var barn.

Jag minns det så väl. Fyra småkids i 7-8 års åldern som under några år bands samman av en hemlig klubb. Vi gick i samma skola men inte i samma klass, jag tror att jag var äldst, mina tre killkompisar var ett år yngre, men det spelade ingen roll. Vi lekte bra ihop och hade sjukt kul tillsammans.
Förutom vänskapen så bands vi samman av kärleken till kattdjur. ja ni hörde rätt, kattdjur. Lejon, Tigrar, leoparder, pumor, jaguarer, Snöleoparder... Ja alla! Vi forskade om de i skolan, vi samlade bilder och platsdjur och eftersom det här var långt innan nedladdningarnas tid så bandande vi vartenda naturprogram som handlade om kattdjur.
Och vad som var viktigast, vi hade en hemlig klubb.
Den hette "Rädda kattdjuren".
Vårt mål var att samla ihop pengar så att kattdjuren runt om i världen kunde räddas, vi bidrog väl med hälften av vår månadspeng så länge vi hade klubben. Pengarna lade vi i ett slitet plåtskrin med röda kanter som vi förvarande hemma hos en av killarna, Aron.
Vi samlade och samlade. Och vi växte upp. Och vi splittrades. Aron flyttade till Vietnam på obestämd tid
Jag fick ta hand om plåtskrinet men det blev aldrig riktigt samma sak och Rädda kattdjuren blev ett barndomsminne.
Jag och Aron brevväxlade länge och berättade för varandra vilka kattdjur vi sett och vilket som var mest hotat. Alltså, vilket vi skulle skicka pengarna till.
Efter en del forskande så visade det sig att den sibiriska tigern var det mest hotade kattdjuret på jorden.
Vi bestämde oss för att skicka pengarna dit.Det var det bästa att göra med våra sparade slantar.
Vi som var kvar.
Men så försvann Aron, han flyttade från Vietnam och jag visste inte vart.
Åren gick och när jag skulle flytta nästan 20 år senare så hittade jag ett litet slitet plåtskrin med röda kanter.
I det skrinet låg 320 svenska kronor.
Det var några småkids dröm om att rädda kattdjuren.
Nu plockar jag upp det igen och hoppas att tigrarna ska finnas kvar så att framtida barn ska kunna leva i en värld där tigrar existerar på riktigt och inte bara på museum eller bilder.

Stolt är bara förnamnet!

måndag 26 november 2012

Breaking dawn-part 2 (eller hur mycket jag hatar Twilightserien)

Och så var det över. Äntligen över. Och jag ber till gudarna att nästa gång något så här monumentalt dåligt går upp på biograferna eller upp i bokbutikerna så kommer det ske ett ingripande från Buffy the Vampireslayer.


Jag talar naturligtvis om Twilight Saga  
Denna jädra serie som är ett hån mot allt vad vampyrmytologin är.Samt även de sämst skrivna böckerna i världshistorien.Nej, seriöst. Jag säger inte det här bara för att jag är ett fan av Anne Rices vampyrer, lajvat World of Darkness samt tycker att vampyrer gör sig bäst i monsterfom och inte som emopojkar med mentalstatus ananas och glitterspray över hela kroppen.Jag säger det för att Twilightböckerna är de enda böcker som jag läst där jag velat slita ut ögonen i ren förtvivlan. Så mycket klyschor, så mycket bristande språkkänsla och så intetsägande och platta karaktärer att jag var tvungen att ta en paus i mitt läsande varje kvart för att inte få huvudverk.
Trots mitt genuina missnöje och hat mot böckerna så har jag faktiskt sett filmerna, alla fem. De två första gick jag och såg på bio men av inte för att jag trodde att de skulle vara bra.Nej, jag gick dit med två vänner för att skratta åt alla fans och se om filmerna var så dåliga vi trodde. Fortfarande två av mina roligaste biobesök någonsin. Jag och mina två vänner skrattade så vi grät,allt till arga blickar från tonårsflickorna i salongen som tyckte Jakob och Edward var snyggast i världen och som faktiskt tyckte att det var en bra film.
Och nu så har jag då gått och sett den sista filmen, Breaking dawn-part 2. Den sög.Inte bara för att skådespeleriet inte utvecklats ett dugg på fem filmer utan fortfarande går ut på att stirra emo och trånande in i 1) kameran 2) sin älskades ögon, inte bara för att manuset och dialogen är så dåligt skrivet så att det får Veckorevyn att verka smart.Utan för att hela filmen känns som ett avsnitt av Sunset Beach.Ni vet den där tvserien som gick på 90-talet? Den sjukt kassa med noll budget.

Ja, Breaking Dawn-part 2 var precis som den serien. Massa drama, massa känslor, kass dialog och karaktärer som dör av till höger och vänster och just när man tror att det här kan bli bra... Så visar det sig attdet som hade kunnat rädda filmen och gjort den lite underhållande bara var en drömJa, jag pekade på bioduken och skrattade.Så kort sagt, den sista filmen befäste Twilightserien som den värsta filmserien någonsin. Till på köpet baserade på en kass bokserie som inte ens duger som brännvirke.
Nästa gång jag pratar om Twilight ska jag gå in på varför författaren Stephenie Meyer borde få sig en lektion i nutidsvett och sluta vara ett sådant trångsynt as som förstör en hel generations syn på relationer.Jag ska helt enkelt fortsätta sparka in öppna dörrar men det är för kul för att sluta med det i Twilights fall!



Vi leker leken, vem kan se mest emo ut? 




lördag 24 november 2012

Kläder och världsmedvetenhet

Jag är lite av en shopaholic när det gäller kläder- Jag tycker om att köpa kläder, att prova nya stilar och det i kombination med att jag sliter ut jeans och t-shirts snabbare än man hinner blinka leder till att jag bränner rätt mycket pengar på kläder.
Eller ja, så hade det kunnat vara.
Min bästa vän när det gäller klädinköp stavas second hand och Tradera.
Och inte bara för att det är billigt, det går djupare än så.
Det har väl inte undgått någon att världen är en uppfuckad plats och konsumtionssamhället blir värre och värre.Mänskligheten spenderar mer och mer pengar på onödiga saker och kläder är en av dem. Vilket tär på jordens resurser något enormt.
Jag är inte en såpass bra människa att jag kan låta bli att handla kläder. Jag är lite för egoistisk och fåfäng. Samt att jobb kräver snygga kläder.
Så min väg för att inte bidra alltför mycket till konsumtionssamhället samt tillfredställa min shoppingnerv,det är att att köpa en del av mina kläder på Tradera och olika second-hand butiker.
För de kläderna är redan ute ur konsumtionssamhället och bidrar inte till en mertillverkan.
Och hey, säga vad man vill men så snygga kläder som jag hittat på second-hand och Tradera, det går inte att hitta i vanliga butiker! Jag är nöjd.

Senaste traderaköp, en kjol, trekvartsbyxor, en snygg skjorta, hatt och halsband!

torsdag 8 november 2012

Gamex 2012- En summering

En fördel med att bo i Stockholm är att att jag för första gången var i samma stad som Gamex.
Och vad är då Gamex undrar vissa av er?
Ja, det är en helt underbar mässa för alla som älskar tv-, och datorspel. Som jag!
Gamex är en rätt ny mässa, den har bara hållit på i tre år så jag hade inga stora förväntningar när jag gick dit....

Ähhhh, vem försöker jag lura? Jag var så taggad så att jag höll på att hoppa ur skorna!

Den främsta orsaken till det stavas Halo 4! Spelet jag har väntat på ända sedan jag hörde talas om det, jag förbokade det tidigt och har räknat ner till spelsläppet som var nu den 6/11.
MEN! På Gamex kunde man provspela Halo 4! Om jag var i himlen? Japp!
Tyvärr så fick man inte spela hur länge som helst, max tio minuter,sen fick man byta och ställa sig i kö igen. Jag hann spela ca tio gånger vilket var på tok för få gånger men inte så illa med tanka på alla tusen miljoner småglin som envisades med att också tycka om Halo-spelen.
Mitt elaka jag muttrade något om att de knappt var stora nog att hålla i kontrollen och borde fara och flyga så att jag kunde få spela mer. Mitt snälla jag gladdes åt att se så många små gamernördar!

Överlag var Gamex en väldigt trevligt mässa och jag kommer verkligen gå dit nästa år igen. Det var trivsamt, bra möjlighet att prova på olika spel och konsoler samt varmt och mysigt i lokalen.
I konsolväg provade jag på PS3 vilket var bättre än vad jag trodde och Wiii U. Jag får tyvärr säga att jag föll hals över huvud för båda konsolerna och nu måste köpa dem båda. Min ekonomi vrider sig i sin förtidigt grävda grav.
Jag provade en del spel med men det får bli en egen bloggpost.

Det enda negativa jag kommer på är att jag hade önskat att det fanns en bättre översikt av vilka seminarier och event som hände under mässan. Ett program hade varit bra samt en stor tavla där det tydligt stod när och var saker hände. Som det var nu så missade jag en del seminarier och föreläsningar jag ville gå på för att jag inte hade koll på när de var eller vart.

Men på det stora hela är jag nöjd. Gamex får 4 d20 av 5 möjliga!


I väntan på att få spela Halo 4!

onsdag 7 november 2012

Ett examensbevis!

Det tog sin lilla tid det här.
Jag tog min kandidatexamen i journalistik redan i våras. Men eftersom Göteborgs universitet är så sega så tog det dryga tre och en halv månad för mitt examensbevis att dyka upp.
Men här är det äntligen.

Och ja, jag är stolt. Det här har jag förtjänat.



måndag 29 oktober 2012

Hamlet och Laertes tillsammans igen!

Laertes min Laertes...
Tankarna snurrade som fan när jag satt mig på tåget mot Uppsala i helgen.
Det var nästan fem år sedan vi sett varandra sist och nu hade vi bestämt oss för att träffas.

Jag och Laertes lärde känna varandra på gymnasiet och oj vad mycket galna upptåg vi hittade på.
Vi hade exakt samma dåliga humor och hade skämt bara vi förstod och som bara blev roligare för att vi sa dem tio gånger på raken- detta till våra klasskamraters förvirring och irritation.
Galenskaparna och After shave var våra bästa humorkällor och vi memorerade hela "Himla Hamlet" och drog denna konstant i skolan. Därav våra nicks Hamlet och Laertes.
Vi gick ut i skogen och skrek Ronjaskrik bland vitsipporna, vi åt godis, hade fyllor ihop, sydde kläder och bytte böcker med varandra.
Laertes var med mig på mina andra medeltidsvecka och på min tredje. Hon pusslade ihop mig när det var slut mellan mig och min första kärlek och jag låg i min rum med neddragna rullgardiner och grät ögonen ur mig.
Men så tappade vi kontakten.Hur det kom sig visste varken hon eller jag. Vädret, vinden, antalet kor i en hage... Orsakerna kan var många eller så har vi helt enkelt haft så fullt i våra liv att vi nästan tappat bort varandra. Jag var i Göteborg, hon i Uppsala.
Nu när jag flyttade till huvufdstaden så bestämde vi oss för att äntligen ses.

Och så rullade tåget in på stationen.
Jag gick av, en påse med chips och godis i ena handen och väska med sovsaker i den andra.
Tänk om det skulle vara stelt mellan oss?Vi kanske hade utvecklats åt totalt olika håll? Skulle jag ens känna igen henne?
Jag spejade, spanade.
Och där stod hon. Samma leende, samma röda hår under mössan. Lite mindre fräknar över nosen.
Men det var som vi aldrig varit ifrån varandra.
Vi är samma vänner även fast vi är nya människor.
Och det är jag så jädra glad över.

fredag 26 oktober 2012

Mellanspel i bilder

Det blir lite glest mellan blogginläggen så här kommer lite bilder på vad jag gjort senaste tiden.


Fura tog med mig till botaniska!
Sjukt vackert, jag vill picknicka här någon gång!
Jag besökte Khazad och Algir och provade på ett nytt brädspel, Yggdrasil!

LittleMoon och jag gick på musikmuseet, helt awesome!

Oväntad Zeldareferens på tunnelbanan!

Jag tog och byggde ett igelkottsbo runt Svarts fötter.

Lolitadag på jobbet, kändes riktigt bra!

Min gamla tomma lägenhet. Äntligen fri från den!


Jag hittade cupcakes på matbutiken, gliiii!

Fia-katten är lika efterblivet söt som vanligt. Mest efterbliven. Och söt

Och igår kom den första snön, det är sjukt vackert!

onsdag 17 oktober 2012

Jag, min bror och rasism.


Svarting.

Det har varit en debatt i media de senaste veckorna om före dettaSVT-profilen Bo Hanssons uttalande då han benämnde AIK:s spelare som svartingar. Ultrafail på honom. Och hade han bara erkänt att han uttryckt sig som ett käppmongo och bett om ursäkt så hade historien varit mer eller mindre utagerad. Men istället börjar han bortförklara sitt klavertramp med att svarting inte är ett negativt ord för honom.

Svarting.

Säg ordet igen.

Svarting.

För mig kommer ord som svarting och neger aldrig att bli positiva ord.
Att försvara och oskyldigförklara sådana uttryck är en spark i ansiktet på de som någon gång råkat ut för rasism.
Min bror är en av dem. Jag är en av dem.
Jag minns hur ont det gjorde när jag var sju år och skolkamraterna kallade mig svart katt och negerskalle.
Då sprang jag undan och klättrade upp i ett träd. Eller så log jag, log och spelade med i hopp om att de skulle sluta.
Jag kom lätt undan, bokmal och lite udda som jag var. Dessutom var jag tjej.
Min bror som var längre än de flesta och som dessutom är snygg gick det värre för. Han var ett hot.

"Jag upplevde det som att folk började jävlas med mig och skrek ord, då kände jag att jag ska inte ta det och började jävlas tillbaka och de var antagligen de som ledde till slagsmål. 
De skrek ju neger och så."

Min bror fick alltid skulden för slagsmål av andra vuxna och av skolan. Det var lätt att skylla på hans bakgrund. För att han var svart och problematisk. Och bråken och rasismen fortsatte ju långt efter det att skolan stängt.

"Dem sa att de skulle göra mitt liv förjävligt för mig. Jag fick plugga hemifrån för att det var för farligt för mig att vara i skolan."

Min bror klarade sig ändå.Han tog studenten, han tog körkort, han överlevde och jag är stolt över honom
Jag?
Jag lärde mig att hantera,att le och att ignorera. Men det gör fortfarande lika ont att bli kallad neger och svartskalle idag när jag är 26 år som när jag var liten. Samma hugg i hjärtat men jag är hårdare nu och framför allt säger jag ifrån, vågar säga att det inte är okej med rasistiska uttryck.
Jag säger inte att man inte ska diskutera problemet rasism men vi ska inte heller låtsas som att det inte finns och framför allt inte gå runt problemet genom att försöka tvätta rent rasistiska uttryck  Då tar vi inte itu med roten till problemet utan bara symptomen.
Två människor på planeten har min tillåtelse att kalla mig för neger, gör någon annan det är det inte okej
Visst hade det väl varit skönt om ord som neger, svartskalle och svarting kunde vara neutrala, att det inte låg någon värdering eller rasistisk i dem. Kommer vi till den punkten då har vi utrotat rasism.
Men tills dess har jag nolltolerans mot rasism. Alltid.



"Never compromise. Not even in the face of Armageddon" /Rorschach(Watchmen)
Fotograf: Iduna Pertoft

fredag 5 oktober 2012

Psykisk misshandel

Ni vet den där känslan av att vakna upp ur en dröm? När allt går från svartvitt till färg i hundra kilometer i timmen och man blir helt andlös av chocken.
Jag är i en sådan känsla. Jag har varit i förnekelse så länge, ljugit för mig själv och försvarat människor som betett sig illa trots att de inte förtjänat att bli försvarade.
Låt mig förklara. Det talas mycket i dagens samhälle om fysisk misshandel. Den som syns på utsidan i form av blåmärken, svullna kindben, knäckta fingrar. Den misshandel som lyfts fram i media och som människor tar på allvar.
Sen finns det psykisk misshandel. Jag visste inte ens att det var ett begrepp förren tidigare i år då jag snubblade över det eftersom jag upplevde att jag kände mig obehaglig till mods med vissa människor omkring mig.
Och jag har kommit fram till att det jag utsattes för var psykisk misshandel.
Det är lika allvarligt som fysisk misshandel, bara det att ärren och blåmärkerna inte syns.
Psykisk misshandel behöver inte innebära att man konstant blir kränkt genom att bli kallad hora, jävla pucko och luder. Det kan vara mycket subtilare än så, det är att ständigt bli bemött på ett dåligt sätt och där den som gör detta mot dig vill kontrollera och kränka dig genom att trycka ner dig, omedvetet eller inte.

Min teori är att det är många som blir utsatta för psykisk misshandel men få som 1) inser vad det är 2) som vågar berätta om det eller ens erkänna det för sig själv. Om vi tar mig som exempel så letade jag hela tiden fel hos mig själv, jag vred ut och in på mig och skämdes över att jag inte var så som de ville att jag skulle vara, att jag inte kunde leva upp till deras förväntningar..

Jag vill lyfta fram psykisk misshandel och berätta om det så att ingen blir utsatt för det jag blev.

Följande text innanför linjerna är helt hämtad från den här sidan om psykisk misshandel

 --------------------------------------------------------------------------------------------

Vem misshandlar?

  • Hen har ett stort kontrollbehov eftersom han inte upplever sig ha kontroll över sig själv och sitt eget liv.
  • Hen har behov av att dominera andra för att känna sig stark och betydelsefull.
  • Hen har låg självkänsla och känner sig hotad av att andra lyckas. 
  • Hen känner sig osäker och otillräcklig och måste därför trycka ner andra för att känna sig bättre. 
  • Hen lägger skulden för sina tillkortakommanden på andra.
  • Hen tycker hens egna behov är viktigare än andras.
  • Hen är okänslig, kan inte sätta sig in in andras åsikter och klarar inte att känna empati med andra.
  • Hen tycker att hen alltid har rätt.
  • Hen är otålig, lättirriterad och har kort stubin.
  • Hen har orealistiska, orimliga förväntningar på andra.
  • Perfektionist.
  • Kan vara extremt avståndstagande och kylig då du är i onåd och hen vill bestraffa eller kontrollera dig.
  • Hen är långsint och förlåter inte.
  • Hen kan ha snabba humörssvängningar.
  • Hen är misstänksam och svartsjuk.
  • Hen är arg, spänd och frustrerad.

(Listan är hämtad och modifierad från Beverly Engels bok "The verbally abused woman") 

Är jag misshandlad?

  • Ditt liv går ut på att försöka förstå vad hen vill, hur du kan göra hen nöjd.
  • Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.
  • Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att hen ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.
  • Du känner dig ofta orolig och nedstämd.
  • Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hens skiftande humör.
  • Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter hen behandla dig.
  • Varje försök att reda ut problem med hen lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.
  • Det känns som om ni talar olika språk.
  • Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.
  • Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar hen.
  • Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.
  • När hen är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då hen behandlat dig illa.
  • Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp hen.
  • Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.
  • Du är rädd för hen men får samvetskval för att du är det.
  • Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.
  • Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.
  • Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.
  • Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.
  • Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen.
  • Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk.
  • Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.
      
 --------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, det är några saker man kan kolla av, hos sig själv eller hos sin/sina partners och vänner.
Dock vill jag vill lägga in en brasklapp i detta. Övertolka inte allt, alla kan ha en dålig dag, man bråkar, man blir sams.
Det farliga är om någon har ett beteende som på många punkter stämmer in på listan "Vem misshandlar" samt att du är utsatt för det här regelbundet. Då är det dags att ta sig en funderare över om det hen gör mot dig är tillfälligt eller om personen helt enkelt är en självisk, empatilös människa vars största mål är att känna sig överlägsen dig.
Den grundläggande saken som är viktigt att ta fakta på och komma ihåg i här är att den som utsätter dig för psykisk misshandel saknar respekt för dig som person, oavsett vad hen säger.
Och det är inget som du som misshandlad kan bota eller bör ta på dig att försöka bota. Du kan inte vara personens räddande ängel, det gör att du bara kommer må sämre enligt mina erfarenheter.

Det viktiga som man måste komma ihåg är när psykisk misshandel sker så är det allvarliga saker och det är inget som bör viftas bort eller slätas över.

fredag 28 september 2012

Last farewell-Bigbang

Kpop in the morning, kpop in the evening!

Ja,jag har laddat som fan med kpop hela veckan för att kanske kunna gå på Kpopnonstop i kväll, Stockholms första kpopklubb, woop woop!
Så veckans musiktips blir inte helt oväntat ett låt med en av mina koreanska favoritgrupper Bigbang.
Upptäckte dem när jag var i Sydkorea och besökta Angel och de har hållit sig sen dess. Det här var en av de första låtarna jag hörde med dem.




Sharkwater

Måste slå ett slag för dokumentären Sharkwater eftersom jag insåg att jag inte gjort det innan.
Fantastisk dokumentär av Rob Stewart om hajar och den inverkan hajfensindustrin har på dem. Jag har sett den minst en tio gånger, dels för att det är ont om bra hajdokumentärer som inte framställer de som blodtörstiga monster och dels för att den visar hur hemskt och fel hajfensindustrin faktiskt är.
Mycket av filmen är filmad med en dold kamera och det gör att man får en väldigt brutal insikt i hur det hela går till.Inga fina omskrivningar eller censurer alls.
 "Hej herr haj, vi tänkte fiska upp dig, skära av dina fenor och sen slänga tillbaka dig i havet...Va nej, vi behöver bara dina fenor för att göra soppa på, inte ditt kött. Vi låter nog bli att döda dig med, du kommer ju ändå förblöda till döds sen..."
Jag mådde så illa efter jag sett den första gången. Hur många hajar som dödas och hur lite som görs för att faktiskt skydda dem. Det är helt sjukt. 
Jag har till min stora skam ätit hajfenssoppa en gång och det var det vidrigaste jag någonsin smakat, detta innan jag ens visste vad det var jag åt. Så jag kan intyga om att det verkligen inte är en kulinarisk upplevelse att äta hajfenssoppa.Det är enbart en statussymbol att kunna äta den. Man äter det för att man har pengar vilket gör hela industrin ÄNNU mer vidrig.Miljontals hajar dödas bara för att vi ska få tillfälle att glänsa med hur mycket pengar vi har... Way to go mänskligheten.
Rob berättar också att hajarna behövs i havets ekosystem för att de spelar en viktigt roll i att stoppa den globala uppvärmningen vilket är ett väldigt bra argument att lyfta fram för att folk bättre ska förstå varför hajarna behövs skyddas om man nu inte kan ta till sig argumentet att de ska skyddas för att hajfensindustirn håller på att utrota dem.
Svårt att beskriva Sharkwater på ett vettigt sätt, den behöver ses för att man ska förstå.
Kan nämnas att jag är hysteriskt rädd för hajar vilket kan ha något att göra med en stor vacker bok om hajar jag läste som barn. Den var visseligen väldigt positiv mot hajar och rekommenderas starkt men man skulle nog inte läsa den som femåring(och att sedan fortsätta läsa den varje gång jag såg den var väl inte inte så smart). Kort sagt:Jag tycker hajar är fantastiska varelser som ska fortsätta finnas i haven samtidigt som jag är så rädd för dem att jag knappt klarar av att dyka i varmare vatten.
Men någongång vill jag ändå simma med en valhaj.







torsdag 20 september 2012

I am the rain- Assemblage 23

Assemblage 23 var ett av de första synthbanden jag började lyssna på och de hänger fortfarande med.
Jag upptäckte synth rätt sent, jag var väl kanske 22-23 år. Men fastnade direkt för det och inlämmade den musikgenren i mitt hjärta ihop med resten av min musikskatt. Den här låten är en av mina favoriter med dem!


söndag 16 september 2012

Hur NVC kan blir en härskarteknik.

Jag flippade ur på facebook för ett tag sedan och skrev något i stil med det här:



NVC står för nonviolent communication och är ett kommunikationssätt som går ut på att man kommunicerar och relaterar mycket genom sig själv och sina egna känslor.
Till exempel: Om jag är arg på min pappa så kan jag säga 1) Jag hatar dig och är så jädra arg på dig!
eller 2) säga Jag känner mig arg på dig och vill att vi reder ut det.
Kort sagt, mindre drama, mer utredande och man lär sig mer om sina egna känlsor och vad det är som egentligen ligger bakom. Man lär sig mer om sig själv och andra och framför allt om hur man löser problem ihop.
Jag tycker som regel att det här är ett jättebra kommunikationssätt i nio fall av tio.
Men så finns det tionde fallet som jag har råkat ut för. Där NVC blir en härskarteknik som används för att trycka ner människor runt omkring och självförhärliga sig själv.
Kort sagt, extremt dåligt.

Låt mig ge er en baskurs i hur man INTE ska använda NVC (även kallad: NVC som härskarteknik)

1) Vartenda gång någon vill prata med dig om att du gjort hen ledsen eller arg säg då då här:
"Det är ju du som känner dig ledsen och arg eller hur? Då är det inte något jag gjort utan något som du känner, alltså ditt problem"
Resultat: Inget kan någonsin vara ditt fel.

2) Vänd också helt NVC från att vara en öppen kommunikationsteknik till att bli ett redskap där du bestämmer hur andra får uttrycka sig för att du ska lyssna. Använd argumentet: "Om vi ska kunna prata om det här på ett rationellt sätt så hade det varit bra om du använde de här orden istället för de där, jag känner mig hotad annars."
Resultat: Du tvingar personen att gå med på en diskussion på dina villkor där du helt kan styra istället för att ni tillsammans kan prata om saker.

3)Om någon är ledsen eller sårad av saker du gjort säg då följande sak: "Men jag har ju inte gjort något för att såra dig, du väljer du att bli sårad som en reaktion på något jag gjort. Alltså är det inte jag som gjort något."
Resultat: Du kan aldrig såra någon i teorin och kommer undan med vad som helst.

4) Om någon försöker prata med dig om kompromisser, säg då så här: "Jag känner att du begränsar mig och kan inte ha det så här. Jag som person känner att du styr mig nu."
Resultat: Du får alltid som du vill och behöver aldrig kompromissa

Slutligen nummer 5) Det finns ett argument som du kan ta till som slutgiltig lösning för att få fullständig kontroll över en person, nämligen detta: "Jag vet vem jag är och jag känner mig själv, att du blir arg och ledsen på mig är för att du är osäker på vad du känner. Du måste jobba på din självkänsla om vi ska kunna lösa det här."
Resultat: Personen gör allt och lite till för att ändra sig och du behöver inte göra något.

Låter jag bitter? Det är för att jag är det. Det här sättet att använda NVC, som jag varit med om, är fel fel fel fel. Det känner jag och jag känner också att den som använder kommunikationsteorier och metoder som härskartekniker borde få en stol i ansiktet.

Så orsaken till att jag flippade på facebook var inte för att jag tycker att hela NVC är en dålig ide. Det är för att jag vet hur fel det kan bli när en egoistisk person använder NVCsom en härskarteknik.

tisdag 11 september 2012

En dag av vila, en dag i skogen!

Jag skriver inte bara arga blogginlägg om saker, jag lever mitt liv också.
Och söndags så tog jag tåget från huvudstaden för att hälsa på mina goda vänner Khazad och Algir och deras lille son Kotten.
Planen var grillning och det blev det. Khazad tog med mig ut på promenad genom skogen till en vacker liten sjö med färdig grillplats där Algir väntade på oss med Kotten och en hel kasse svamp hon hade hittat på sin tretimmarspromenad i skogen.
Jag insåg att Algir och jag är rätt lika , vi kan båda gå runt i skogen utan minsta tidsuppfattning och bara njuta av den vackra naturen och följa alla stigar vi ser.
Skillnaden är att medans Algir har lokalsinne så saknar jag detta. Samt att jag är extremt lättdistraherad.Men mer om det senare.
En mycket skamsen Khazad hade glömt tändstickorna hemma så i väntan på Algirs syster Gnistra som hade med sig tänddon så skickade Khazad ut mig för att hitta pinnar att grilla korv och pinnbröd.
Och det är här min extrema förmåga att blir lättdistraherad kommer in och sabbar allt
Jag kom tillbaka med pinnar men det var torkade, korta pinnar som absolut inte lämpade sig till att grilla någon korv på. Något som Khazad tålmodigt förklarade innan han skickade ut mig en annan gång.
Min ursäkt?
Skogen!
Åh det var en helt fantastisk skog med tusen ansikten En sagoskog med mjuk mosssa mellan höga granar klädda med silvergrå lav och massa små svampar utspridda på marken. En Ronjaskog med små klippor och blåbärsris fyllda med söta blåbär i massor. En bäck som ringlade sig ut på äventyr mellan småstränden fyllda med harsyra och mörkgrön mossa och ormbunkar.
Ja, jag tappade fokus och gick runt och njöt av att låta fötter följa stigar åt alla håll och äta blåbär tills mina händer var alldeles blåfläckiga.
När jag kom tillbaka andra gången hade jag visserligen pinnar av rätt längd med mig men eftersom de inte var färska så spelade det ingen roll.
"Allt ska man behöva göra själv!" muttrade Khazad och gick och hämtade pinnar själv.
Gnistra dök upp och vi fick äntligen fart på elden. Vi grillade sojakorvar, både vanliga och tjockare chorizo (hurra för valmöjligheter som vegetarian!) och Algir hade gjort en hel bunke pinnbrödsdeg som vi försökte äta upp men som vi fick se oss besegrade av.
Men det är ändå något speciellt att äta nygräddat pinnbröd med smältsmör som rinner mellan fingrarna.
Och mitt i alltihopa fick vi sällskap av en bunt änder som kvackande kom simmande och ville ha smulor. De var så pass vänliga att de åt ur händerna på oss, sjukt spexigt!
När jag åkte hem luktade jag som ett rökeri och mina händer var fortfarande blåfläckiga.
Lätt värt för det var en helt fantastisk dag!


Våra vänner ankorna!

Khazad bråkar med veden som vi tog med oss alldeles själva!


Algir och Kotten, den senare i mantel som sig bör :)

Det blev lite kallt men vi hade elden!

onsdag 5 september 2012

En gammal krönika om stjärnfamiljer


Och jag upptäckte nu att det kanske äntligen börjar röra lite på sig när det gäller allt det juridiska krånglet runt polyrelationer! Hurra!
Och jag hittade en krönika jag skrev när jag gick första terminen på skolan som ung journaliststudent med huvudet fullt av drömmar och ideal. Den är lite gammal nu och står inte helt i linje med vad jag känner nu men den är rätt fin så enjoy!


Det talas mycket om att hitta den rätte, bilda en perfekt familj och leva lyckliga i alla sina dagar. Som kvinna idag tappar man räkningen på folk som undrar när man ska ta steget och stå i en skinande vit klänning och säga ja till drömprinsen.
Jag har aldrig varit mycket för hela den där giftemålsgrejen. Det är som stövelmuddar eller stickade koftor. Jättefint på andra men inget för mig. Vilket inte hindrar mig från att vara en gråtande hög på vänners bröllop. För det är ju inte själva kärleken jag har något emot. Det är bara det att äktenskap tvunget måste vara lika med monogami.
Om man nu inte vill hitta den rätte och gifta sig? För om det är så att man har flera som är rätt? Det självklara borde vara att man ska få gifta sig med de man älskar. Men enligt svensk lag så går inte det. För det är brottsligt. Polygama relationer möts fortfarande med skeptism och med åsikten om att ”Ja ja, det där går över, det är bara en fas”. Man förväntas leka lite i sin vilda ungdom och sen stadga sig i en klassisk familj.
Men skärpning!
Vi är inne på 2000-talet och lever i ett land som betraktas som jämställt och öppet. Så varför kan inte de som är poly få det där vackra sagobröllopet och leva lyckliga ihop?
Varför ska det vara så svårt att bilda stjärnfamiljer och varför har folk så svårt med polyamorösa relationer?
Är stjärnfamiljer ett hot mot den klassiska familjen? Eller är det tanken på att det finns flera som man älskar som är det största hotet?
Jag vet inte men det gör mig så jädra trött.
Jag tycker att kärnfamiljer är ett skämt. Men det säger jag inte.
För till skillnad från svensk lag tror jag på friheten att välja själv.
Och jag drömmer om en stjärnfamilj.

Plötsligt blev poly på tapeten igen

Dagens Nyheter började i veckan göra en djupdykning ner i polyvärlden och plötsligt är polyamorositet och ickemonogama relationer det hetaste samtalsämnet i stan.

Min reaktion på det? HURRA!!!

Jag är sjukt glad över att polyamorositet äntligen lyfts fram. Jag är glad att människor som inte är poly pratar och reflekterar över det.
Det här kanske är ett första steg mot att polyamorositet slutar vara något konstigt och udda utan kanske blir något som tillslut är lika vanligt som att leva i monogama förhållanden.

Det finns en stor orsak till varför jag vill att det ska bli så.
Med monogama förhållanden kommer en väldigt massa ramar och normer för hur ett förhållande ska vara vilket gör att många par inte tänker på att varje förhållande är unikt och viktigt och att man måste prata igenom hur man måste ha det.En mall passar inte alla.
Som ett par är det viktigt att prata, ta reda på vad man vill och hitta sin egen förhållandemall som är unik för just ens egen förhållande/förhållanden.
Man passar inte ihop med alla och det är viktigt att inte trycka in sina åsikter eller hur man fungerar på någon annan, ännu mindre låta bli att diskutera saker för att man antar att det ska vara på ett visst sätt.

Nu spårade det visst ur lite här men det enda jag ville säga var egentligen yey!

Kärlek är det finaste som finns!


tisdag 4 september 2012

Att vara nykter är mitt val.

Sen en tid tillbaka så har jag halvt om halvt slutat dricka alkohol. Det var inget medvetet beslut utan det bara blev så och nu så känns alkohol mindre och mindre viktigt när jag är på fest eller klubb.
Visst kan jag ta ett glas vin om jag är bortbjuden men det är allt. Och jag har märkt att jag trivs rätt bra med att ha det så.
Jag kan ha sjukt kul utan alkohol och dagen efter bli mycket bättre och slipper slösas bort på att vara bakfull. Det finns en stor risk eller chans att jag fortsätter med nykterhetsperioder efter nyår.

Nu till det jag tänkte blogga om, nämligen den tråkiga pressen från andra att man måste dricka alkohol.
Min nykterhet borde inte vara en så stor grej eftersom det är mitt beslut och det rör bara mig.
Att sedan utbudet av alkoholfria viner och ölsorter bara växer gör det lättare att kunna gå på fest och ändå ha något gott att dricka, tack och lov för det.
Trots det så är det fascinerande hur människor verkar ta min nykterhet som en personlig kränkning och ett fördömande mot deras egen alkoholkonsumtion

Jag blir så trött på det.Seriöst trött.

Främst när människor på fester inte nöjer sig med ett "nej tack, jag dricker inte" utan istället blir smått aggressiva och börjar ifrågasätta ens nykterhet, det är då jag undrar vart problemet ligger.

Hur kan en sådan enkel sak som att vara nykter på fest av vissa tas som en personlig förolämpning?
Ses det kanske som ett hot mot alkoholkulturen att inte dricka? Eller finns det en underliggande rädsla att jag ska se ner på folk som dricker. För det gör jag definitivt inte och kommer aldrig att göra
Alla är fria att dricka och jag kunde inte bry mig mindre om andras alkoholvanor.
Så länge inte någon spyr på min jacka så får folk dricka vad de vill och hur mycket det vill.
Om du är en vän så kommer jag garanterat stuva in dig i en bil, köra dig hem och bädda ner dig i din säng,bara för att vara snäll!






onsdag 29 augusti 2012

YOHIO!

Jag har som ni nog redan räknat ut vid det här laget en crush på det mest som är japanskt.
Anime, manga, J-pop,lolitamodet, samurajer, geishor, tayus, Ken Watanabe...... Ja listan är lång och växer för varje månad.
Jag har en särskild kärlek för J-pop och japansk musik. Eftersom jag ser på så mycket anime och dessa ofta har väldigt bra introlåtar så har det alltmer blivit så att det är J-pop som spelas i mina hörlurar när jag är ute på stan.
Min senaste musikkärlek heter YOHIO och är världens kanske sötaste, mest talangfulla 17-åring.
Han har en helt fantastiskt klangfull röst, lite som Gackt, och han är otroligt duktig på att spela gitarr.
Att han dessutom klär sig i lolitastil gör inte min beundran för honom mindre, snarare tvärtom.
Och vet ni vad det bästa är?
Han är svensk! 
Vilket man inte kan tro när man hör honom, det är kusligt likt hur de japanska artisterna låter, bara snäppet bättre.

Så njut av min senaste musikkärlek, jag gör det i alla fall!


Ja, jag är fånigt kär i honom! Bild hämtad från Ninetone Records




tisdag 28 augusti 2012

Dags för frågestund!

Min käre skolkamrat och väldigt smarte bloggarkompis Simon hade en kul idé för ett tag sedan som jag skamlöst kopierar.
Den kallas för frågestund! Ni frågar något i kommentarsfältet, jag svarar.

Ja, jag har extrem idétorka just nu och samtidigt för kul på jobbet för att kunna tänka ut smarta bloggämnen.
Vilket är en bra sak men det är synd när bloggen försummas. Så hjälp mig nu en vecka eller två så ska ni se att min hjärna kommer igång av sig själv sen!


onsdag 22 augusti 2012

Dessa praktiknerver!

För er som undrar så har jag det bra här i Stockholm. Jag har bara tagit fel tunnelbana två gånger, gått vilse på jobbet en gång samt försovit mig en gång(men då hann jag ändå i tid vilket förtjänar en guldmedalj!)
Jag har mjukstartat på min praktik vilket innebär en introduktionsvecka. Något som är väldigt bra för en stackars praktikant som jag. Jag är rätt duktig på att hålla huvudet kallt men mina ben var något darriga i måndags minst sagt. Det kändes som att allt jag lärt mig i skolan, alla kunskaper och vetskap bara tagit semester lite spontant. Och där stod jag med tomt huvud.
Så när jag vandrade ut från jobbet efter första dagen så kände jag mig ungefär så här:




Men tack och lov så börjar min nerver och min hjärna skärpa sig och idag gick jag från jobbet och kände mig så här fantastiskt cool:



Japp japp, det kan nog fungera det här ändå. Nu är jag hemma från jobbet och regnet öser ner utanför mitt fönster. Jag har mina snyggga Totorotofflor på mig, en chokladkaka bredvid mig och en kväll full med serier framför mig. Det är helt underbart att vara mig !

tisdag 21 augusti 2012

Glädje stavas gameboy

När jag var liten så hade jag ett gameboy. Jag minns inte längre vem jag fick det av men jag minns att jag älskade det. Verkligen älskade det. Det var min räddare under regniga dagar, under bussturer och långa bilfärder. Jag hade så sjukt många spel till det och jag sparade alla mina pengar så att jag kunde köpa nya. En gång så åkte jag själv in till stan, gick vilse i tre timmar i ett industriområde för att tillslut hitta till leksaksbutiken där jag kunde köpa två nya gameboyspel. När man var 9 år så var det stort att få åka buss själv och läskigt att gå vilse så som jag gjorde då. Men det var värt det. Jag spelade tills ögonen blev fyrkantiga.
Men när jag 15 år så växte jag ifrån gameboyspelandet. 
Jag fick vänner som jag började hänga med och de var inte spelintresserade. Så gameboyet och mina spel vandrade vidare till mina tre småbröder och efter flera års tjänst så försvann det. Kanske gick det sönder, kanske gavs det bort, kanske sålde min yngste bror det. Jag vet inte.
Men för ett tag sedan så fick jag ett sådan jädra sug efter att äga ett gameboy igen. Och inte ett nytt DS utan ett gammalt hederligt. Jag började i fel ända, nämligen genom att få två spel av en kompis och i några veckor låg de bara och samlade damm. Men sen, under över alla under, så fick jag tar på ett gameboy color. Det var så nära mitt barndoms kära gameboy jag kunde komma. Och kärleken var pånyttfödd.
Troget vandrar nu gameboyet vid min sida igen
Och nu i veckan fick jag hem ett fint litet paket med ännu ett spel!


Färgen på gameboyet matchar nästan mitt hår!

Mitt absoluta favoritspel! 


söndag 19 augusti 2012

Att lajva med ansvarstänkande

En av mina käraste hobbys är lajv(levande rollspel). Jag älskar att lajva och har gjort det sedan jag var 18 år. Jag lajvar mer eller mindre beroende på hur mycket tid och energi jag har och har genom åren provat på många olika typer av roller och lajv.
Nyligen började lajvare på en facebookgrupp diskutera detta med att alla ska få vara med att leka och att alla ska tillåtas spela vilka roller de vill.
En rätt självklar sak tyckte jag men så började jag tänka efter lite.
Och efter att ha tänkt lite blir mitt svar nej, alla kan inte få spela vad de vill.
Varför?
Jo för att vissa roller kräver att man klarar vissa saker off.
Därför stör jag mig enormt på när folk inte inser sina fysiska och psykiska offbegränsningar när de väljer sina roller. Eller ännu värre, när folk mycket väl vet om sina offbegränsningar men ändå väljer att spela roller de inte klarar av.

Och argumentet "alla ska få vara med och leka" sväljer jag inte. Visst, alla ska få vara med och leka men se då till att du klarar av att leka enligt reglerna,det vill säga:
1) Följ arrangörernas vision
2) Gör inget du inte klarar av
3) Sluta gnälla och vara vit kränkt lajvare och se dina möjligheter istället.

Men hur kan man då göra sina offbegränsningar till något spelskapande och en väg till nya roller?
Jag tar mig själv som exempel nu för det blir enklast. Jag är 160 lång och ca 50 kilo tung.
Och jag gillar att åka på lajv som till exempel Krigshjärta som är en lajvkampanj som kräver mycket av sina deltagare, både visuellt, fysiskt och psykiskt.
Alltså tränar jag inför Krigshjärta för att kunna ha på mig rustning/ringbrynja/fjällpansar och därmed få ett roligare lajv.
När jag säger träna så menar jag inte att jag går till gymmet tre gånger i veckan och äter speciella dieter, det är jag för lat för.
Men jag provar min brynja, jag vänjer mig vid det. Jag går ut med den och ser hur länge jag klarar av att bära den, om jag kan springa i den och om jag får ont av den.
Om jag inte klarar av den, då gör jag lite armhävningar, går några promenader i veckan eller tar den enkla vägen och lånar en lättare brynja.
Eftersom jag är liten till växten så använder jag oftast avståndsvapen eftersom jag 1) har en chans att vinna  och 2) vet hur man hanterar dem.
Ska jag använda närstidsvapen på ett lajv så ser jag till att kunna hantera dem.
Jag åker inte på lajv om jag är sjuk eller har allvarliga skador för att inget lajv är värt min hälsa.

Jag vet inte om det är för att jag har koll på mina gränser som det gör mig extra frustrerad att se lajvare som gnäller över att man borde slopa det ena kravet efter det andra på lajv och använder argumentet "det är tungt med rustning".
Ja, det är tungt med rustning men om du vill spela en sådan roll- se till att du klarar av det. Gå och träna och sluta gnäll!

Och ja, en trasig kropp gör att man kanske inte kan spela alla roller man vill och då ligger det inom ens eget ansvar att se sina begränsningar och inte ta på sig sådana roller. Det är för det första skadligt för en själv men du sätter även dina medspelare i jobbiga och rentav farliga situationer.
Yrka inte på att du ska få spela vilka roller som helst utan att se till att du klarar av det först.
Det är arrangörernas ansvar att tillhandahålla ett lajv man vill åka på men det är ditt ansvar som lajvare att ha koll på dig själv.
Det är spännande att se tuff och hård ut i massa plåt men inget är mindre tufft än folk som inte klarar av det.


lördag 18 augusti 2012

Polyamori och partnerrespekt

"Men du, vad säger din pojkvän om att du står och hånglar med någon annan?"

Ja, vi är äntligen framme vid en mycket viktigt del i polyamorins snåriga skog, nämligen respekten och hänsynen mot sin partner.
Att ha flera partner är på ett sätt krångligare än vad man kan tro. Det kräver en massiv planering och schemaläggning av livet så man hinner träffa alla.
Det kräver också en stor mängd folkvett och empati.
Tillhör man kategorin som tycker att polyamori bara är en ursäkt för att man ska få göra som man vill och inte anpassa sig efter någon då kan man sluta läsa här.

Men kan man planera sitt liv och visa respekt och hänsyn mot sina partners så är detta med polyamori något av det mest givande och underbara i världen.
Min pojkvän har inget som helst emot att jag står och hånglar med någon annan eftersom vi båda har kommit överrens om vad som gäller i vårt förhållande, ingen av oss känner sig överkörd eller åsidosatt.

Jag har både varit den som kört över folk och den som blivit överkörd vilket har gett mig en del Aha-upplevelser om vad man behöver tänka på i ett polyamoröst förhållande.

Här är några viktiga punkter att tänka på som polyamorös:

1) Alla är inte polyamorösa Det är viktigt att när du träffar en ny kärlek och ger dig in i en relation med hen att du på ett tidigt stadie berättar hur du fungerar så att det inte blir sårade känslor och missförstånd.

2) Alla vill inte vara polyamorösa. Att ha inställningen att man ska övertala en ny partner till att bli polyamorös är ingen bra ide. Det är som med kött: vissa älskar det, andra inte. Det är upp till din partner om hen tycker att polyamori är en bra ide, inte upp till dig. Ibland funkar det inte för att man är för olika och inte kan mötas halvvägs, det suger men så är det.

3) Att vara polyamorös ger dig inte ett frikort till att vara ett as mot dina partners genom att göra som du vill och skita i hur de mår. Precis som i alla relationer så har man ett ansvar mot de man älskar och att dra argumentet: "Men det är så här jag funkar och du får vänja dig vid det" är bara omoget och själviskt.
Tänker man på det viset så bör man ta sig en rejäl funderare över om man överhuvudtaget ska ha relationer.

När det gäller omtanken och respekten mot sin partner gäller i grund och botten samma saker som i monogama relationer men två viktiga saker är väl på sin plats här med:

1) Prata mycket och var lyhörd och öppen mot din partner. Är något fel eller känns obekvämt-lös det och ge er inte förren båda känner sig nöjda. Ha inte en prestigekamp och försök driva igenom dina egna önskemål och vinna en diskussion. Detta med att mötas halvvägs är enormt viktigt.

2) Visa att ni är viktiga för varandra. För att ni är ni. Jämför inte er med andra par eller gudarna förbjude- med andra relationer ni har. Ni två är unika och det är också er relation, så visa det för varandra!

Och kom ihåg, kärleken är det finaste som finns!


Från Göteborg till Stockholm!

Jag skrev ju tidigare om hur glad jag var över min praktikplats, vad jag däremot glömde skriva var att praktiken ligger i Stockholm. Så i förrgår så åkte jag upp till huvudstaden med mina flyttlådor och installerade mig i min nya minilägenhet.
Det ska bli helt underbart att vara här en hel höst och vinter, det känns på ett sätt som att tiden kommer att gå väldigt fort. Praktik, fritid, stockholmsvänner och träning kommer ta en del tid vilket är bra annars hade jag nog längtat halvt ihjäl mig efter Svart. Men jag tror jag kommer överleva!
Och på måndag börjar praktiken och mitt nya liv!

tisdag 14 augusti 2012

Medeltidsveckan 2012 del 2

Här är lite fler ögonblicksbilder från min medeltidsvecka!


Jag hann med att gå på två föreläsningar, en om lokala helgon och en om varulvar
Wiiie! Så här kul var föreläsningen om varulvar

Svart var lite skeptisk...eller var han rädd? Det får vi aldrig veta!


Jag och Svart gick på restaurang och firade vår 3-årsdag

Jag träffade på de två hipstersarna igen..men nu var de medeltidare!Men lika söta för det :)

"They come in pints?"

Te från Kränku, hurra! Nu klarar vi oss kanske tills nästa år!

Och sist men inte mist, jag köpte fjädrar till min framtida kampfrauhatt. Episkt!


Nästa år är det dubbelt jubileum v 32. Medeltidsveckan firar 30 år och själv så åker jag dit för tionde gången. Det är lite tufft.
Vissa saker med medeltidsveckan har jag växt ifrån men nya saker har tagit dess plats. Och fortfarande så hittar jag hela tiden nya saker att göra under veckan och nya människor att träffa.
Det kommer nog vara min favoritvecka i minst tio år till.